Det övergivna har en oemotståndlig lockelse på mig. En övergiven industritomt, resterna av ett hus, eller efterlämnade skräphögar – platser som en gång hyst liv och verksamhet men som lämnats åt sitt öde. Sådana platser tänder min sakletar-passion. 

Här kan det udda, bortslängda och speciella finnas som överraskar och ger en kraftfull injektion energi och glädje. Det handlar inte om ekonomiskt värde utan om upplevelser, små enkla saker… mossa som oändligt långsamt täckt en rostig järnbalk så det liknar en kartbild…en speciell porslinsbit… en perenn som envist står kvar vid trappstenen på en ödetomt sedan decennier. 

Det är inte bara fantasierna om platsen som sätts igång, utan en djup upptäckarglädje som jag kopplar direkt till min barndom. I mina gömmor finns fortfarande en sten med ”guld” som jag hittade i sjuårsåldern. För mig representerar den något värdefullt och viktigt som är svårt att förklara.

Under vårens corona-karantän har jag bott på en isolerad ö i Blekinge. Sakletandet tog då fart igen, med vandringar längs oländiga stenstränder på jakt efter drivved. Tid och rum försvann. Fångad av nästa krök och nästa fynd försvann timmarna medan solen vandrade över himlen. Lycklig i leken – som vore jag ett barn – återvände jag svettig och utmattad hem för att bygga ”koja” – ett förråd av de havsslipade brädor jag släpat hem. I sådana stunder är det lätt att känna barnet i sig. Och förstå varför våra försök att designa platser för lek ofta blir otillfredsställande och stumma.  

Det har alltid funnits övergivna platser som dragit till sig ungar. Platser där man kan hitta oväntade fynd, en sko i gräset, päronkart på marken, en fälj som rullat in i björnbärsbuskens taggiga grenar – och leken är igång. De övergivna platserna är utrotningshotade. Ju tätare staden blir ju större krav ställs på dess offentliga ytor. De små platser som finns kvar måste leverera. Ödetomter och remsor av oexploaterad mark är fynd för förtätningsscouter på jakt efter byggbar mark. Ruffiga hörn utan uttalad funktion och programmering måste styras upp, snyggas till – i förtätningens kölvatten har de plötsligt blivit någons närmsta miljö.

Det är ett fundamentalt missförstånd att tro att vi kan rita fram lek. Leken bor inne i barnet. Som landskapsarkitekter har vi den unika arkitektrollen att arbeta med levande material och levande miljöer, med ruff och buff, med jord, gegga, växter, pinnar och stenar. Vi är de arkitekter som kan skapa bra förutsättningar för barns inneboende lust till lek, genom klok planering, utformning och förvaltning. 

På det avgörande sättet skiljer vi oss från de andra arkitekturområdena; resultatet av vårt arbete blir aldrig färdigt. Istället är utemiljöerna i ständig förvandling, växer, slits och lever och dör – liksom den levande människan. Landskapsarkitektens unika roll är viktig och bör lyftas fram. I kombination med förståelse för lekens väsen bär vi nyckeln till den barnvänliga staden.