
Från ego till eko
Det är något med själva ordet ekosystemtjänster som jag ogillar. Det är perspektivet: att vi fortfarande likt Adam och Eva tror att vi kommer först i turordningen bland allt levande på jorden, att hela naturen är till för oss och ska göra oss tjänster. Ensidigt. Det känns inte som det ryms någonting om gentjänster i begreppet. Det är bara att ta för sig, liksom.
Men det finns kulturer där jägaren tackar naturen för det djur han just fällt, människor visar sin ödmjukhet och tackar för maten som dukats upp på bordet innan den äts upp. Det är en visad ödmjukhet och respektfull inställning inför det faktum att vi får lov att ta för oss.
Vi i den rika delen av världen har dock tagit för oss ganska rejält ett bra tag nu utan att tacka överhuvud-taget. All statistik över uttag av ändliga naturresurser pekar uppåt i dramatiskt stigande kurvor, mot katastrof och kollaps om den inslagna vägen följs. Det är inte science fiction, det är verklighet. Men naturen är alltså fortfarande till för oss, nu talar vi om att den ska göra oss tjänster så att vi kan fortsätta på den inslagna vägen av ständig tillväxt på marknadens villkor. Det handlar snarast om någon slags egosystemtjänster.
Är det så eländigt? Det kanske finns en hoppfull väg ut ur detta också? Det är alltid intressant att ägna sig lite åt vad som pågår parallellt, lite vid sidan av alla do-minerande trender och agendor, för det finns alltid små intressanta rännilar av alternativt tänkande om man bara letar. Det finns spår av kreativt tänkande som går att upptäcka och som förr eller senare också växer sig starkare och gör sig tydliga och banar vägen för någonting nytt. Det finns möjligheter i utmaningarna: nöden är som bekant uppfinningarnas moder.
När jag skriver detta läser jag om designkonferensen Nordes 2015, Design Ecologies: Challenging anthropocentrism in the design of sustainable futures som ska hållas precis när det här numret av STAD kommer ut, nämligen den 7–10 juni, på Konstfack i Stockholm. I skrivande stund är pro- grammet inte klart, men programförklaringen är det. Och den handlar om att när människans levnadssätt hotar biodiversitet och orsakar obalans, som klimatförändringar, är det uppenbart att naturliga och artificiella system inte kan råda isolerade och oberoende av varandra, utan måste fungera i relation till varandra – i symbios. Det handlar om att gå från ego-design till eko-design, proklamerar arrangörerna av Nordes.
Rent biologiskt befinner sig människan i en ständig symbios med naturen, men vi agerar som vore vi små trotsiga barn som minsann kan själva. Det är ju löjligt. Tankesmedjan Movium har alltid lyft fram vikten av en grön-blå stadsutveckling, som skapar en livsmiljö med förutsättningar för att både natur och människa ska må bra. Nu adderar landskapsarkitekterna på Urbio en färg till och talar om RGB-skalan röd-grön-blå stadsplanering. De lägger till människans aktiviteter, det röda, som man skulle kunna säga, står för mänsklig energi. Må människan då också ta ett steg tillbaka och bli lite mer ödmjuk i all sin iver, tänker jag: gå från ego till eko.
Titti Olsson,
chefredaktör STAD
Zonen – stad eller kamouflage
Hong Kong och Shenzhen är tvillingstäder i samma nation men med en gränskontroll. Hong Kong består till stora delar av öar i den sydkinesiska sjön och Shenzhen är en kuststad på fastlandet. Studentprotesterna i Hong Kong, den så kallade Umbrella Movement 2014, vittnar om att friheten är betydligt större i Hong Kong än i Shenzhen, som i sin egenskap av handelszon opererar vid sidan av nationalstaternas och civilsamhällets gängse regler. Båda betraktas dock som städer. Vad är det egentligen för skillnad på en traditionell stad och en till stad kamouflerad handelszon?
Innovationer stärker stadens grönstruktur
Innovationer och utveckling av nya tekniker och systemlösningar är viktiga för en hållbar stadsutveckling. Men alla innovationer är inte gjorda av plast, metall eller betong. Även den anlagda eller befintliga naturen i och nära staden är ett rikt område för att utveckla innovationer, skriver Ulf E Andersson, Naturvårdsverket.
Ingen lösning på krisen utan ungas röster
Byggbolag, tjänstemän, arkitekter och politiker måste börja lyssna på unga vuxnas röster i bostadsdebatten. Vi finns här och berättar gärna för er om unga vuxnas situation och behov, skriver Aidin Zandian, ordförande i jagvillhabostad.nu Stockholm.
HANTERING AV KOMMUNAL MARK EN BAKVÄND PROCESS
Marken är stadens mest värdefulla tillgång. Ett av dagens problem är att kommunernas process för markanvisningar inte ger rätt förutsättningar för ett långsiktigt värdeskapande. Det gäller inte minst i Stockholm, skriver arkitekt Emma Jonsteg.
Hur är läget i Europa?
När planerare försöker hitta former för att integrera ekosystemtjänster i grönstrukturplanering och governance blottläggs samtidigt stora kunskapsluckor. Det EU-finansierade forskningsprojektet Green Surge samlar forskare och praktiker i elva länder för att kartlägga best practice, utveckla ny kunskap och ta fram konkreta råd. Tim Delshammar, forskningskoordinator, ger en lägesrapport.
Utemiljön avgörande för hållbar stad
Idag trängs 7,5 miljoner människor – åttiofem procent av Sveriges befolkning – på mindre än två procent av landets yta. I takt med den ökande urbaniseringen blir allt fler beroende av de funktioner som en allt mindre yta ska leverera, skriver Anders Rasmusson, chef för Tankesmedjan Movium.
Från ego till eko
Det är något med själva ordet ekosystemtjänster som jag ogillar. Det är perspektivet: att vi fortfarande likt Adam och Eva tror att vi kommer först i turordningen bland allt levande på jorden, att hela naturen är till för oss och ska göra oss tjänster. Ensidigt. Det känns inte som det ryms någonting om gentjänster i begreppet. Det är bara att ta för sig, liksom.
Odugligt land blir plats för lek
I det hårt exploaterade Nederländerna är naturlekplats ett begrepp och nya lekplatser byggas också upp som naturmiljöer och med naturmaterial, och inte enbart som de konstgjorda leklandskap som anläggs i Sverige i dag. Marken som används är ett stycke land som inte duger att bygga stad på med personal som initierar verksamheter med utgångspunkt från den natur som finns på platsen.
Kontrasten mellan förskolorna i Köpenhamn och lekplatsen i Amsterdam är i det närmaste total.
Inga krav på ytor i de allmänna råden
Vad menas egentligen med plan- och bygglagens krav på ”tillräckligt stor friyta lämplig för lek och utevistelse”? Den oprecisa formuleringen har nu resulterat i att Boverket tagit fram en vägledning och allmänna råd, men utan att ställa krav på ”tillräcklig friyta” i angivna mått.
Utan bindande kvantitetskrav blir skolgårdarna för små
Tjugofem Stockholmsbaserade landskaps- och arkitektkontor, totalt mer än 900 konsulter, ansåg i sitt remissvar till Boverket att det behövs bindande krav på barns friyta. Kvalitativt formulerade råd till PBL väger för lätt. Ytan utgör grundförutsättningen för kvaliteten, skriver de.
Kampen om marken placerar barnen på taket
Tillgången till mark är starkt begränsad, ett minimimått på lekyta utomhus på 10 m2 per barn ska uppfyllas och landskapsarkitekterna ska redovisa ett visst antal olika lekfunktioner i sina förslag. Byggnadens tak och väggar tas till hjälp för att inom tomten rymma det utomhusutrymme som krävs. Konstmaterial rullas ut på terrasser och lutande väggar. Hur fungerar ett utomhus som allt mer förlorar kontakten med marken och jorden för barn och personal?
Var får barnen plats i den täta staden?
Varje vardag går nästan 2 miljoner barn och unga till skolan i Sverige och här befinner de sig en stor del av sin vakna tid. Unga vuxna som avslutar sina gymnasiestudier har sammanlagt tillbringat ungefär hälften av sin vakna tid i skolan. Förskolan och skolan hör alltså till de platser som är allra viktigast för barns och ungas utveckling. Men var får skolgården plats i den redan färdigbyggda staden, där kampen om utrymmet är hård?