Seminarium: Oysterseminariet 2011: Into the Wild. Stockholm, 30 september.

 

 

 

 

Årets Oysterseminarium, arrangerat av Sveriges Arkitekter, gick av stapeln den 30 september i Stockholm.  Seminariet presenterar den samtida, internationella landskapsarkitekturen, i år samlat under temat Into the Wild, ett tema som dagens talare verkade associera till temporalitet, det talades mycket om tillfälliga installationer och flexibla strukturer. Movium var på plats och tog temperaturen på dagens landskapsarkitektur.

Temporalitet.

 

 

Smaka på ordet. Det ger en känsla av fart, av hastighet, av någonting spontant och opretentiöst. Det ger tydligen också en känsla av samtiden, för när samtidens landskaparkitektur visas upp och skannas av på höstens Oysterseminarium i Stockholm lägger alla fem föreläsare vikt vid just temporalitet.

 

 

Doina Petrescu och Constantin Petcou representerar franska AAA – Atelier d’Architecture Autogérée och presenterar temporära odlingsträdgårdar i nedgångna förorter till Paris, trädgårdar som är redo att packas ihop och flyttas till en ny plats när så måste ske. Det kollektiva nätverket AAA är inte intresserade av objekt, de är intresserade av relationer. De jobbar rhizomatiskt – de ser sig själva som moderplantan som genom utlöpare sprider sina aktiviteter vidare.

I Israels ökenlandskap har kontoret Schlomo Aronson Architects planterat träddungar i skålformade svackor som det lilla regnvatten som kommer temporärtsamlas i, för att ge liv till träden, innan det avdunstar.

 

 

Den colombianske arkitekten Luis Callejas, Paisajes Emergentes, ritar arkitektoniska landskap som svämmas över, som temporärtblir oanvändbara för att, när vattnet sjunker undan, tillgängliggöra en amfiteater eller ett system av gångvägar.

 

 

 

Köpenhamns stadsarkitekt Tina Saaby vill aktivera staden genom experimentella, temporäraprojekt och installationer. Gatlyktor täcks av lampskärmar och ser för en tid ut som enorma golvlampor, i utvecklingsområdet Örestad finns en anläggning för utomhussport som kommer att flyttas när nya hus ska byggas där. I Hollands strandlandskap låter arkitekten Ronald Rietveld sanddyner blåsa fritt och ibland täcka hans låglänta byggnader, för att sedan dra sig undan.

 

 

Vildhet

 

Det gemensamma tema som bilder ihop dessa föreläsningar är alltså Into the wild. En vildhet som av dagens föreläsare sammankopplas med tillfällighet. Men vad innebär denna tillfällighet? Är det ett avsägande av ansvar? Vilka möjligheter öppnar det för?

 

 

Tina Saaby menar att det ger en ökad frihet, tillfälliga installationer kräver inte samma byråkrati eller samma säkerhetsregler som permanenta. Tillfälliga installationer ger utrymme för experiment, de tillåter en större flexibilitet.

 

 

Inte utan permanens

 

Men AAA ser inte sig som temporära. De vill skapa permanenta projekt. Permanenta i avseendet hållbara. Kanske växer deras trädgård bara på en viss plats under en kort tid och kanske är de själva bara aktiva i projektet under samma korta tid.

 

 

Men trädgården ska leva vidare, projektet ska fortsätta att utvecklas även efter att arkitekterna själva tagit sin hand ifrån det och överlämnat det till de boende. Och AAA lämnar inte trädgården innan både den och användarna är redo. Häri ligger ansvaret från arkitekternas sida.

 

 

Socialt engagemang

 

Många av dagens talare uttrycker just detta sociala engagemang. Varför detta sociala engagemang leder till temporära projekt, är en fråga som dröjer sig kvar efter att föreläsningssalen tömts och lamporna släckts.

 

 

Kanske är Tina Saaby någonting på spåren då hon säger att det är lättare för temporära projekt att ställa frågor. Det tillfälliga kan debatteras, det kan snabbt ändras. Där det permanenta måste ge svar och långsiktiga lösningar kan det temporära istället ifrågasätta och lösgöra tankar.

 

 

Temporär arkitektur betyder inte nödvändigtvis temporärtengagemang. Istället kan den vara ett sätt att testa staden, ett sätt att låta arkitekturen befinna sig utanför normen för att sakta förändra den.