movium.slu.se

Foto: Åke Nilsén

Nyhet

Hej Lena Jungmark!

Publicerad 4 september 2020

Du är landskapsarkitekt här hos oss på Tankesmedjan Movium och axlar regeringsuppgiften att vara nationell koordinator för barns och ungas utemiljö. Du har för ArkDes räkning undersökt vilka utmaningar som finns i arkitekturpolitiken med tanke på barn och unga. Hur har du gått tillväga med den uppgiften?

– Uppdraget gick ut på att samla in erfarenhet från yrkesverksamma som arbetar med stadsplanering med särskilt intresse för barnperspektiv. Åtta intervjuer gjordes med tjänstepersoner i små och stora kommuner, forskare och praktiserande landskapsarkitekter. Utifrån ett antal frågor fick den intervjuades erfarenhet och intresse styra hur samtalet fördjupades. De viktigaste och mest brännande problemställningarna kunde sedan vaskas fram och formuleras ur materialet.

 

Är det något som varit särskilt intressant att undersöka?

– Det är ju alltid spännande att lyssna till erfarenheter av hur rekommendationer, vägledningar och styrdokument används i praktiken. Vilka svårigheter finns och hur kan de ge stöd i det dagliga arbetet? Särskilt intressant var att få återkoppling på vilka problemställningar som är gemensamma och vilka som skiljer sig åt mellan mindre kommuner och större, respektive mellan storstadskommuner och mindre städer. Vilka svårigheter upplever de som arbetar med projektering och har till uppgift att utforma platser utifrån redan beslutade planer och exploateringstal? Och vilka frågor ser forskningen som intressanta att utveckla?

 

Vad visar intervjuerna?

– Intervjuerna pekar på både olikheter och likheter mellan stora och små kommuner. Det är exempelvis svårt för både storstäder och mindre orter att hitta tillräckligt med byggbar mark i centrala lägen. Gemensamt är också att friyta för lek på skolor och förskolor ifrågasätts av både politiker och de egna förvaltningarna. Intervjuerna gav flera exempel på hur ”barnets bästa” kan användas som argument för planeringsintressen som står i konflikt med varann. Det visar hur svårt det är att hävda barnkonventionens generella skrivningar i egen sak.

 

Kom det fram fler liknande svårigheter?

– Intervjuerna gav också insiktsfull kritik mot både planeringspraktik och exploateringsprocesser. Det är mycket svårt att bereda plats för allmänna samhällsintressen som skola, förskola och grönstruktur när kommuner nyttjar så kallad frimärksplanering. Då varje fastighet i ett tidigt skede kopplas till ett exploateringstal är det i efterhand svårt att kräva plats för exempelvis lekytor och grönstråk. I förlängningen skapas stadsdelar utan de viktiga mellanrum som är avgörande för ett bra vardagsliv för barn och deras familjer.

 

Hur kan svårigheterna lösas?

– De intervjuade efterfrågade större beställarkompetens. De som fattar beslut i olika skeden av planeringsprocessen behöver kunskap och insikt om hur viktigt det är för barns utveckling och hälsa att deras behov av plats tillgodoses. Sammantaget efterfrågar både kommuner och praktiker starkare reglering från myndighetshåll för att kunna hävda barns behov av yta i konkurrens med andra intressen.

 

Vad händer nu?

– Rapporten var den första som ArkDes tagit fram i sitt uppföljningsuppdrag inom politik för gestaltad livsmiljö. Syftet med rapporteringen är både att ge en lägesbeskrivning och att formulera förslag på ytterligare åtgärder till politiken. Vi kan se fram emot en fortsatt årlig rapportering.

 

Hela rapporten ”Med människan i fokus” kan laddas ner här.

 

Berättat för Titti Olssson 

 

Hur ska barnen få plats i staden?

Skribent: Lena Jungmark

 

Möjligheter och hinder för planering med barnperspektiv

I plan- och bygglagen ställs krav på tillräckligt stor friyta lämplig för lek och utevistelse vid bostäder, skolor, förskolor, fritidshem och liknande institutioner. Behovet av lämpliga platser för lek uttrycks även som ett allmänt intresse.

 

Formuleringen ”tillräckligt” lämnar stort tolkningsutrymme. I brist på ett specifikt krav blir Boverkets rekommendationer i vägledningen Gör plats för barn och unga (2015) en fast punkt att navigera utifrån. Forskning visar också att rekommendationerna är helt nödvändiga. En forskare vid SLU betonar de hälsomässiga vinsterna av att satsa på tillräcklig yta och menar att Boverkets rekommendationer egentligen är i underkant.

– Forskning visar att 3 000 kvadratmeter totalyta är ett minimum som inte ska kompromissas ned. Barns fysiska aktivitet blir större när ytan ökar - upp till 6 000 kvadratmeter.

 

Intervjuer med fem kommunala tjänstepersoner i olika delar av landet visar att mindre kommuner tenderar att göra rekommendationerna till norm, medan storstadskommuner anser dem vara orealistiska att efterfölja. En gemensam problematik för storstadskommuner och mindre städer är svårigheten att erbjuda tillräcklig utomhusyta i de centrala delarna. Det gäller både befintliga gårdar och möjligheten att hitta tillräckligt med byggbar mark för nybyggnad eller tillbyggnad. En tjänsteperson på Umeå kommun uttrycker det så här:

– En effekt av att inte hitta byggbar mark i centrum blir att man bygger på befintliga gårdar. Det kan vara gynnsamt för verksamhetens samordning men går ut över barnens utomhusyta.

 

Mindre kommuner har däremot många gånger har tillräckligt med mark för att kunna avsätta de ytor som Boverket rekommenderar. Trots det kan ytan ifrågasättas. Exempelvis ger kampen om mark i Stockholms innerstad svallvågor ut till kranskommunerna som, trots markinnehav, oroar sig för att drabbas av stigande priser och förändringar i planeringsrutinerna.

– Vi ser på friytorna i Stockholms innerstad med bävan, och vill inte hamna där. Vi har ju chansen att planera för gröna ytor på ett bättre sätt, säger en tjänsteperson på Botkyrka kommun.

 

De styrdokument som kommunens förvaltningar tagit fram kan även bli ifrågasatta av de egna politikerna. Malmö stad har exempelvis sedan länge haft vedertagna och genomarbetade ambitionsmål en bra bit under Boverkets rekommendationer, försedda med ”gummiband” till en absolut nedre gräns. Hösten 2019 fick Stadsbyggnadskontoret i uppdrag att förnya kunskapsunderlaget med målet att hitta argument för att sänka ytkraven. Enligt en tjänsteperson på Malmö stads stadsbyggnadskontor har det varit svårt.

– Någon sådan kunskap har inte kunnat hittas, och vi på Stadsbyggnadskontoret kommer att hävda att en sänkning inte är lämplig.

 

Intressen ställs mot varandra

De som arbetar med att tillgodose barns behov av plats ställs ofta mot aktörer som hävdar andra samhällsintressen. Bostadsbyggande, ekonomisk vinst, trafik och planeringsideal som ”den täta staden” gör det svårt att få gehör för nödvändigheten av gröna ytor med kvaliteter som tilltalar barn. I värsta fall kan kommunala förvaltningar hamna på varsin sida om förhandlingsbordet. Skolförvaltningen kan exempelvis prioritera sin organisation och sträva mot allt större enheter eller prioritera närheten till skola och förskola framför tillräcklig gård. Man hävdar då ett barnperspektiv ur en annan synvinkel, och barns behov av utomhusyta för rörelse och lek ifrågasätts. I Malmö stad har sådana diskussioner uppstått, det skapar motsättning om vem som egentligen för barnens talan.

 

Kortsiktig ekonomisk vinst för kommunen och utfästelser i tidiga skeden om hög exploatering till byggherrarna är ett annat argument som upplevs mycket svåra att bemöta. Den långsiktiga vinst som grönyta och tillräckliga ytor för barn och unga ger är alltför diffus, och kräver bakgrundskunskap om hur utevistelse påverkar lek, rörelse, fysisk och psykisk hälsa.

– Det finns en brist på kompetens och förståelse hos dem som inte arbetar direkt med planering för barn, men som ändå är med och påverkar besluten och planeringen, säger en tjänsteperson på Botkyrka kommun.

 

En tredje svårighet med att bevaka barnperspektivet uppstår då de kommunala planavdelningarna hålls sysselsatta med frimärksplaner initierade av byggherrar, trots att de kanske egentligen vill både mer och bättre. Tidiga utfästelser om hög exploatering innebär att en viss vinst räknats hem. Senare inkomna krav på tillräckliga grön- och lekytor eller plats för förskola blir då omöjliga att driva igenom, eftersom det innebär en ekonomisk förlust för exploatören. Kommunerna behöver därför ligga före i den strukturella planeringen för att ställa krav på exempelvis grön- och lekytor eller kommunikationsstråk redan innan markanvisning sker. Landskapsarkitekter kan hamna i en särskilt svår situation eftersom de ska lösa dessa allmänna funktioner men inte får förutsättningar för en acceptabel lösning. En praktiserande landskapsarkitekt, verksam i Stockholm, uttrycker följande:

– Marken är ofta redan anvisad och värderad när landskapsarkitekten kommer in i projektet. Ofta har man inte tagit hänsyn till topografi, naturstråk eller reserverat plats för skola. Landskapsarkitekten borde vara med och inventera innan tomter anvisas.

 

Störst svårigheter tycks finnas i Stockholms stad där antalet avdelningar och klasser i förskola och skola ständigt ökar. Det innebär att en stor markyta måste avsättas för byggnad och gård, vilket är svårt i en tät kvartersstruktur.

 

Erfarenheter av hur stora gårdar med många barn ska planeras och fungera i praktiken saknas. Exempel finns där planerna för ny skola helt sonika lyfts ur planeringen eftersom det varit för svårt att lösa lokaliseringen. Istället har bostadsbyggandet släppts fram. I ett senare skede, när behovet av skola blir uppenbart, är all tillgänglig mark bebyggd. Kvar finns alternativet att bygga på befintliga bollplaner eller på den befintliga skolgården. Enligt ovan nämnda landskapsarkitekt ställer en sådan planering barns och ungas ytor i ett konkurrensförhållande till varandra, vilket är olyckligt.

 

Hur planera stad för barn och unga?

För att staden ska hänga samman och erbjuda en bra livsmiljö till dem som bor där behöver bostäder sammanfogas med ett kitt av parkstråk, gång-cykelvägar, natur samt gemensamma målpunkter som lekplatser, skolor och förskolor. För att lyckas med en sådan planering behöver kommunernas planavdelningar ligga steget före exploatering och bostadsbyggande. Forskare vid SLU:

– Mellanrummen, det gröna, är oerhört viktigt! Här sker reglering av de exekutiva funktionerna som bryts ner av bl a digitala devices, här stimuleras kreativitet och återhämtning. Vi har en folkbildningsuppgift att få politiker, planerare, föräldrar och pedagoger att förstå vikten av detta.

 

Tjänstepersonerna på kommunernas planavdelningar använder sig av styrdokument som reglerar yta per barn men försöker också ställa krav i exploateringsavtal samt genom att arbeta aktivt med barnperspektiv i tidiga skeden och i översiktsplaner, där nya sådana tas fram. Tidigare översiktsplaner uppges i intervjuer ofta sakna det fokus på barnperspektiv som är önskvärt idag.

 

Som en metod att lyfta barnperspektivet använder sig en del kommuner av barnkonsekvensanalys (BKA) men påpekar samtidigt att det finns en risk att dessa enbart konstaterar konsekvenserna och inte påverkar planeringen. Enligt en tjänsteperson på Botkyrka kommun får en BKA inte alltid genomslag i den fysiska planeringen.

– Vi använder BKA i exploateringsprojekt men de utförs oftast av exploatören själv och det blir ingen effekt i hur den fysiska miljön utformas. Jag skulle önska opartiska granskare.

 

Även grönplaner och målsättningar kring social hållbarhet och ekosystemtjänster används av kommunerna för att få stöd för att lyfta barnperspektivet.

 

Dialogprocesser är enligt intervjuerna vanligare på utförarsidan än på planerarsidan. Park- och gatukontor har exempelvis på många håll närmare kontakt med dem som är direkt berörda av ombyggnad i befintlig utemiljö.

 

Flera kommuner har också drivit tidsbegränsade projekt i samarbete med andra aktörer. Dessa har lett till större kunskap och ibland även till att nya metoder och verktyg utvecklats, exempelvis i Borlänge kommun.

– Genom projektet förstår vi mer om hur kulturella skillnader mellan olika stadsdelar påverkar hur barn tillåts röra sig och vara ute. Vi går nu vidare utifrån det och funderar på hur man kan förbättra stråk och mötesplatser i det mera utsatta 60-talsområdet, berättar en tjänsteperson.

 

Nationellt och internationellt stöd för barnperspektiv

Det finns just nu, 2020, mer formellt stöd för barnperspektiv och barns delaktighet än på länge. Konventionen om barnets rättigheter, Barnkonventionen, är sedan 1 januari inkorporerad i svensk lagstiftning. På det nationella planet är Politik för gestaltad livsmiljö ett starkt kort som genererat flera myndigheter utökade uppdrag. Men har den nya arkitekturpolitiken påverkat arbetet ute i kommunerna?

 

Intervjuerna pekar på att frågor kring arkitektur och planering oftare är på agendan nu än för några år sedan, men att kommunernas eget arbete inte konkret påverkats av Gestaltad livsmiljö. Indirekt lyfts ändå frågorna om planering och utformning, och vissa kommuner uppger att de känner stöd. Tjänstepersonen på Borlänge kommun beskriver politikens genomslag så här:

– Gestaltad livsmiljö är ett starkt ställningstagande! Med det i ryggen är det lättare att förklara samhällsbyggnad för politiker, och visa vad barnperspektiv och gestaltning betyder i stadsutvecklingen som helhet. Vi får hjälp att lyfta blicken från det enskilda projektet.

 

De intervjuade kommunerna har alla svävande svar på hur barnkonventionen kan komma att påverka deras arbete. Några kommuner har arbetat i projekt där barn varit delaktiga och involverade i processer, men uppger samtidigt att så tidskrävande metoder aldrig kommer att kunna appliceras på ordinarie verksamhet. Det kostar för mycket. Flera kommuner uppger också att det gjorts eller planeras utbildningsinsatser, men ingen ser ännu hur arbetssättet skulle kunna förändras.

Sidor