Vad är det som är speciellt med nordisk arkitektur?
Danska Louisiana museum satsar på arkitektur under somrarna. I fjol visades den omfattande och snudd på överambitiösa utställningen Living, med exempel från olika delar av världen. Under en avslutande föreläsning talade arkitekten Jan Gehl. Han började med att konstatera det anmärkningsvärda i att en utställning med namnet Living inte hade ett enda inslag om det liv som levs mellan husen, än mindre hur man kan ta fasta på det i stadsplanering och stadsutveckling. Det har man försökt råda bot på denna gång.
Årets utställning handlar om det specifika i nordisk arkitektur, och om sambandet mellan kultur, arkitektur och identitet. Finns det någonting som är typiskt nordisk arkitektur? Hur ter den sig i så fall?
Här visas hur material och byggnader på ett sinnrikt och mycket vackert sätt kan kilas in och bli till ett av människohand skapat element i naturen – ja, för det är naturen, landsbygden, långt ute på fjället, det oftast handlar om. Tänk, säger en av utställningsbesökarna högt och halvt för sig själv, tänk om man rivit allt det fula i våra städer och bjudit in alla dessa arkitekter och låtit dem tänka och skapa idag! Ja, vad hade vi då haft för städer?
Återigen kan man konstatera en överrepresentation av manliga representanter för ny arkitektur. Och återigen, och rätt så trött, kan man konstatera att man i några exempel fortfarande visar hus i både bild och modell – faktiskt förskolor och skolhus – utan att alls visa vad som tar vid där fasaden slutar, utan att ens reflektera över hur innerum är tänkta att kommunicera med uterum. Särskilt anmärkningsvärt är ju detta eftersom det just handlar om rum för barn och unga.
Men här finns också roliga tittskåp, där inbjudna fått associera fritt till vad det nordiska väcker för känslor och tankar hos dem. Och här finns dessutom ett par vida dukar, där bland annat en film sveper över nordiska landskap för att fånga det speciella i ljus, färg, människors avtryck och kulturliv. Och på en annan duk finns videoinstallationen The Black Bay Sequence av finska fotokonstnären Elina Brotherus. Där blir jag stående länge. Den är kanske förutsägbar, kanske väl romantisk – med vad är inte snudd på det i en utställning som ska fånga det som ligger nordbor varmt om hjärtat? Vi har ändå en speciell koppling till vår natur. Verket visar en kvinna, som i en upprepad sekvens går ut i vattnet, oavsett väder, vind, dag eller natt, doppar sig och tar några simtag ut i sjön, vänder, simmar in och går upp på stranden igen.
Jag kan känna i hela kroppen hur det känns. Kanske för att det ännu är sensommar, ännu varmt ute och för att mina egna dagar vid vatten med inslag av näst intill heliga dopp i en och samma vik – oavsett väder, vind, dag eller natt – nyligen avslutats. Säkert är det för att jag precis själv lämnat den plats som skänker mig lugn och glädje, där jag känner mig som allra mest utvilad, inspirerad, harmonisk och ett med naturen och platsen, där vi går in i varandra.
Aningen tvångsmässiga ter sig också de ideliga doppen som kvinnan utför där på filmduken. Oavsett väder, vind, dag eller natt. Och så är det också. Vi står ut här uppe i Norden. Oavsett väder, vind, dag eller natt. Vi fogar oss. Men längtar till ljus och värme. Vi doppar oss, döper oss, så ofta vi kan i vår egen natur, och vi upprepar detta beteende när vi reser bort. Vi döper oss i platsen.
Är det inte detta som är rätt så typiskt för nordisk arkitektur? Vi är präglade av naturen och sent urbaniserade. Vi har tagit med oss naturen in mellan husen. Vi vill att den ska vara kvar även när staden förtätas. Diskussionen om det gröna är just nu intensiv på sina håll. Vad ska det gröna vara i våra städer? Hur ska vi kunna värna de rum där vi kan koppla av, mötas, bara vara till? Hur ska de beskrivas så att de framstår som viktiga och nödvändiga platser i en god, urban livsmiljö?
Har vi med det sagt ett särskilt starkt förhållande till plats på våra nordiska breddgrader? Är det alltså det som utmärker den nordiska arkitekturen?
Säkert är det ett alldeles för enkelt svar. Motsvarande utställning, där man ser hur andra kulturer, identiteter och människospår tar sig uttryck, kanske kommer. Det ser jag fram emot, för i det är vi alla människor säkert väldigt lika, oavsett uttryck.
Och livet mellan husen? Jodå, Jan Gehls arkitektkontor har fått ett helt rum, där tankar om livet mellan husen står i fokus, där man i ett antal korta filmer kan se hur vi människor fungerar och hur vi oavsett plats i världen genom alla tider har skapat platser i våra städer där vi kan umgås och finna oss tillrätta. Givetvis visar kontoret hur man idag har anammat detta på flera platser och återskapat rum för människor i våra urbana livsmiljöer.
Titti Olsson
Det finns inga städer!
Det finns inga städer, säger professorn i landskapsarkitektur där han sitter vid seminariebordet, mitt i diskussionen om hållbar stadsutveckling. Nähä?
Hållbar stadsbyggnad börjar med social hållbarhet
Tisdagen den 8 mars samlades tre riksdagsutskott för att diskutera hållbara städer.
Det är glädjande att riksdagen diskuterar grönområden. Det vittnar om tyngden i dessa frågor idag, och vilka möjligheter vi som arbetar med dem har när det handlar om att bidra till en bättre samhällsutveckling.
Däremot förbiser man de sociala dimensionerna i diskussionen. Det är upp till oss som jobbar med dessa frågor att väga ihop ekologiska, ekonomiska och sociala perspektiv för att skapa täta men levande städer där folk väljer att bo och leva.
0,6 – HUR BRA ÄR DET?
Planarbetet för bostadsområdet Norra Djurgårdsstaden är ambitiöst på ett sätt som man sällan ser. Med utgångspunkt i det omgivande landskapets naturvärden och kommande klimatförändringar satsar man på att göra allt rätt för framtiden. Men det verkar som man fokuserar medlen snarare än målen. Det gör modellen med grönytefaktor 0,6 godtycklig, skriver Tim Delshammar.
STADEN
hetare än någonsin
Sedan en tid tillbaka är stadsutvecklingen definitivt inne i en ny fas: stora som små städer som vill någonting upptäcker en efter en att de vänt ryggen till det som en gång varit förutsättningen för att de ligger där de ligger; ett hav, en sjö, en älv, ett berg, en dal. Den sidan har blivit en baksida. Där har stadens industrier legat och bokstavligen skymt sikten och stängt medborgarna ute. Nu är det de mest attraktiva områdena för stadsutveckling.
Idag finns inget val i planeringen: man måste respektera både medborgare och natur när städer växer.
Dags att tala om förtätning av parker
Ordet park är laddat med en stark social dimension. Eftersom stadsplanering idag handlar om att förtäta måste också parkföreträdare tala i samma termer för att argumentera för parkernas existens. Det är dags att börja tala om täthet i form av aktiviteter, täthet av folk, för att göra det tydligt vad parkerna ska vara för någonting.
Stadsdelen där det växer så det knakar
Stadsdelen Seved i Malmö signalerar dubbla budskap: Å ena sidan är den småskalig och välplanerad och borde vara attraktiv. Å andra sidan är husen nedgångna och lokalpressen rapporterar om kravaller och knark. Samtidigt sjuder stadsdelen av aktivitet: det växer så det knakar i odlingar som bara blir större och större bland husen.
Integration och landsbygdsutveckling tar fart om staden involveras!
En ökad integration och förbättrad landsbygdsutveckling behöver stadens invånare, idéer och resurser. Stimulera utvecklingsstöd och program som suddar ut gränserna mellan stad och land – skapa mötesplatser och forum där den gemensamma utvecklingen kan frodas i win–win-koncept, uppmanar Peter Lundqvist, professor i arbetsvetenskap vid SLU i Alnarp.
Ödetomter är
inga tomrum
Malmö är ett exempel på en svensk stad som växer. Där finns exempel på många av de frågor som väcks i planeringen när behovet av bostäder är stort och staden ska bli tätare. Måste alla rivningstomter, eller till synes outnyttjade plättar här och där, bebyggas? Är det inte hög tid att tala om hur man kan värdera och se dessa platser som ett slags möjlighetsplatser i planeringen?
Rom – en stad som nästlar sig in
I Rom kan man gå långt utan att det någonsin blir tråkigt. Där finns mycket att hämta för en stadsplanerare som undrar vad som får en människa att vilja vandra. Rom är en stad som nästlar sig in via sinnena. Det är inte människan som rotar sig på en plats - det är platsen som rotar sig i människan.
Odling som politisk handling
Stadsodling verkar vara en trend att räkna med och lanseras som vore den någonting helt nytt. Men stadsodling fanns redan på 1890-talet i Detroit.
Rätten till ett träd
Mamma intygar att hon kan se ett träd om hon bara lutar sig fram. Hon vet att jag i det närmaste betraktar det som en mänsklig rättighet att se ett träd utanför sitt fönster, skriver Titti Olsson, som tänker på vikten av att se ett träd utanför fönstret när man blir gammal och sitter hela dagarna vid sitt bord. Då är utsikten allt.
Undermåliga skolgårdar hämmar barnens utveckling!
Idag är det tillåtet att bedriva skolverksamhet i lokaler utan utemiljö. Detta strider enligt vår mening mot både förnuft och lagstiftning. Det krävs gemensamma insatser för att främja och förbättra landets skolgårdar och förskolegårdar, menar Petter Åkerblom, Movium, Johan Faskunger, utredare åt Statens folkhälsoinstitut , och Johan Tranquist
kanslichef, NCFF – nationellt centrum för främjande av god hälsa hos barn.