Skolgården ska utvecklas, inte avvecklas
Det kom en fråga till Movium: Hur gör man så att elever kan få rast utomhus utan att släppa ut dem på marken? Frågan gällde om man kan placera skolgårdar på hustak.
Där – högt uppe – finns det massor av frisk luft. Klimatet är visserligen extremt (blåst, torka, solinstrålning), men det går förhoppningsvis ändå att etablera grönska och skapa lä på taken. Sinnrika lösningar på nätkonstruktioner håller barnen, bollar och flygande läxuppgifter på plats utan att skada oss vuxna nere på gatan. Så vad väntar vi på?
Vilka problem löses?
Frågan är vilka problem vi löser genom att förvara barnen på taken istället för att släppa ut dem på marken. Är skälet att vi vill tillfredsställa politiska viljor och penningstinna markexploatörer – som kämpar för att förtäta staden? Eller föräldrar som oroar sig för busar och kidnappare, glasskärvor och begagnade kanyler – och ser takskolgårdar som en räddningsplanka för sina fantasier?
Läroplanen för grundskolan bygger på att skolan ska vara en integrerad del av samhället. Läroplanen slår fast att skolan ska främja elevernas förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Skolan ska förbereda barn och unga att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver. Undervisningen måste belysa hur samhällets funktioner och vårt sätt att leva och arbeta, kan anpassas för att skapa hållbar utveckling. I läroplanen slås det också fast att ”Ett sådant arbete måste ske i nära kontakt med såväl hemmen som med det omgivande samhället”.
Var finns logiken?
Var finns då logiken att lyfta skolgårdarna till väders? På takskolgårdar skulle barn och unga ännu mera än idag isoleras från vad som pågår i samhället runtomkring. Har vi inte gjort det så det räcker? Vi har en ”back-seat-generation” som skjutsas vart de än ska. Oroliga föräldrar som inte låter barnen gå någonstans själva. Barn och unga som lärt sig att aldrig prata med människor de inte känner.
Skolgårdar på tak riskerar att driva samhällsutvecklingen i fel riktning. Generellt sett befriar livet på taket barnet från spontana möjligheter att se och lära känna vad som händer i samhället runtomkring skolan. Så vill Movium inte ha det.
Skolgården plats för möten
Låt oss göra tvärtom. Satsa på större, fler och mer levande skolgårdar på marken. Gör dem till en plats för möten och verksamheter – ateljéer, cykelverkstäder, caféer och grillplatser – på och utanför skoltid. Gör dem till en plats där barn och unga – med utomhuspedagogen Torsten Kellanders ord – känner sig viktiga och betydelsefulla. Skolgården ska utvecklas, inte avvecklas. Vi måste ta ställning för skolgården som offentligt rum och utveckla den potential som finns att främja det socialt och kulturellt hållbara lokalsamhället istället för att motverka det.
Så länge inte alla barn heter Karlsson ska vi inte ha skolgårdar på taken. Men tänk om alla hette Karlsson, då skulle rörelsefriheten vara total! Alla barn skulle ha propeller på ryggen och tryggt och säkert ta sig därifrån när de behövde.
Tänk om det var alla dumma idéer som hette Karlsson. Då skulle vi bli av med dem istället för barnen. Det hade varit bättre.
Petter Åkerblom
Koordinator Staden och barnen
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.