På en bar i Paris
Klockan tio går dörren upp och in kommer herr E, före detta revisor. Han går med raska steg fram och hälsar på alla i baren med ett fast handslag, frambringar sitt bonjour. Le barman – ja, det heter så på franska med ett anglosaxiskt lånord – i det trånga utrymmet bakom disken fyller en öl ur kranen och ställer glaset framför herr E.
Barmannen Al har varit här sedan klockan sju i morse och kommer inte att lämna arbetsplatsen förrän tidigast klockan sex. Han är här sex dagar i veckan och det han inte vet om sina kunder är det ingen annan heller som vet.
Blandade stamgäster
Redan klockan sju kom fru F och tog sitt morgonkaffe på väg till jobbet i förorten. Sen kommer herr A med cigarren i en elegant pose bakom ryggen. Är det lördag eller söndag kommer skattechef herr J vid elva.
Stamgästerna skattechef herr J och före detta taxichaufför herr B bor i samma hus på andra sidan torget. Där, vägg i vägg, bor också före detta revisorn herr E, men i ett skjul av skivor och gamla mattor. Tidigare stod bostaden inne i rabatten bakom järnräcket en bit bort. Herr E har bott på torget i tolv år. Brandväggen ovanför hans enkla bonings brutna tak pryds av en av gatukonstnären F:s signifikativa figurer med stora huvuden och lustiga huvudbonader.
Tvärs över gatan, i den lilla exklusiva butiken med street art-dekorationer, finns F:s verk samlade i en vacker presentbok. F bor själv lite längre ner på gatan.
Bestående inslag i gatubilden
Hur länge har baren funnits? Alltid, svarar Al, och visar ett svartvitt fotografi från 1868. Gatan och torget är sig precis lika, men gatan ser mycket bredare ut – det finns ju inga bilar på bilden. Och visst ligger baren där – den har verkligen alltid funnits. Men bageriet på det avskurna hörnet var på den tiden post och telegraf. Det är massor av folk ute på fotot.
Livgivande hörn
Så gott som alla hörn i kvarteren i Paris är avfasade, man behöver liksom aldrig runda dem utan en gata bara glider över i nästa. Dessa viktiga hörn, som urbanisten Jane Jacobs uppmärksammade och lyfte fram som livgivande komponenter för stadslivet redan på sextiotalet. Att vi inte förstår att ta vara på dem bättre i stadsplaneringen! Att vi har så svårt att skapa alla de viktiga verksamheterna i bottenplan som gör en stad levande – varför så oändligt mycket prat om den blandade staden men så oerhört lite verklighet? Hur kan det vara så svårt?
Hörnen i kvarteren runt metrostationen Ménilmontant öppnar sig, de välkomnar och stänger ingen ute. Livet är synligt. Alla dessa möten som uppstår på sådana platser. Restaurangerna och kaféerna som ofta är placerade i hörnen har alltid glasade väggar närmast trottoaren, så att de som sitter därinne kan se ut och de som går på gatan kan se in. Livet i staden flyter samman, gränsen och övergången mellan det som sker inne och det som sker ute blir aldrig särskilt skarp.
Gentrifieringen märkbar
Emellanåt kommer också de nyinflyttade yngre invånarna in på baren. Hipsters – eller bobo, som de kallas här, det vill säga bourgeois-bohème. Gentrifieringen är märkbar sedan sex-sju år tillbaka i kvarteret. Tvärs över torget arbetar unga människor hela dagarna i en av de gamla igenslagna restaurangerna. Snart öppnar en tapasbar där.
Kommer de nyinflyttade till baren med sina barn ropar även de snart: "Al"! Och Al kommer dem till mötes, kysser dem på hjässan och ger dem en karamell. Alla känner alla och alla är likar och lika välkomna när de strålar samman i den lilla värld som baren La Pétanque vid det kastanjeprydda lilla torget Place Maurice Chevalier i Paris tjugonde arrondissement utgör. Men hur länge till? Är den här lilla världen en slags idyll fastän den egentligen berättar en hel del om social misär, om nyfattigdom mitt i välfärden?
Just nu är den en, om än måhända bräcklig, verklighet som upprätthåller sig själv med sina egna lagar och funktioner, ihophållen av ett ytterst mänskligt kitt.
Titti Olsson
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
Att värdera parker
Vi närmar oss hänryckningens tid – när naturen och floran är som allra vackrast, allra skirast. Men redan nu har människor börjat vallfärda till våra offentliga utemiljöer för att njuta av de allra tidigaste efterlängtade växtupplevelserna – allt från magnoliorna i Alnarpsparken, kärl fulla med blomster av Annika Anderberg Boman i Helsingborg eller 50 000 vilda vårlökar i design av Ulf Nordfjell på Waldemarsudde, Millesgården och Rosendal.
Old urban nature på gotisk kyrkogård
Abney Park Cemetary i stadsdelen Stoke Newington i London är täckt av en tjock matta av murgröna. Gravstenar i granit och marmor lutar, stöttar varandra och hålls upp endast av murgrönans fasta grenar. Här finns träd från hela världen, påskliljor börjar tränga igenom marken, det är vår i London. Det gotiska begravningskapellet är hem för fladdermöss, fåglar, spindlar och andra varelser.
Gryning över staden och barnen
Det är en skam för svensk stadsplanering när man fortfarande tar fram förslag på utemiljöer för barn som inte är rymliga nog för det deras utveckling kräver, anser Petter Åkerblom som välkomnar Boverkets Allmänna råd som började gälla den 1 mars.
Fyra nya teman i fokus för Moviums arbete
På Movium fortsätter vi att under 2015 arbeta med stadens utemiljö som resurs för hållbar stadsutveckling. Vi arbetar för en stadsutveckling med fokus på människors livsmiljö och hållbarhet.
Reklam ett hot mot stadsliv?
I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videokonstverk Annorstädes passerar platser från olika håll i världen långsamt förbi på väggarna i Citytunnelns station Malmö C, men ingenstans syns någon reklam.
