När flyttar en stad?
Samerna delar in året i åtta årstider, det går inte att tillämpa ett sydsvenskt tankesätt i Kiruna. ”Detta är inte Sverige”, har någon skrivit på betongen på viadukten över vägen ner mot den idag övergivna järnvägsstationen. Längre bort, i LKAB:s bostadsområde närmast gruvan, Gullspiran, har två gårdar bara för någon vecka sedan rivits. Gruvstadsparken har redan skapats och det är en park som kommer att växa av sig själv i takt med att deformationszonen, som uppstår i takt med att malmbrytningen sker på allt djupare nivåer, kryper närmare det som är Kiruna stadskärna. 2033 är, enligt beräkningarna, hela staden påverkad.
Det finns i arkitektkontoret Whites vinnande förslag Kiruna 4 ever förutsättningar för att det blir bra, bättre än nu, och kirunaborna tror det också, de bejakar flytten. Utevistelse och friluftsliv är högt värderat här. Ingen ska, enligt Whites förslag, ha längre än tre kvarter ut i det omgivande landskapet tack vare gröna kilar ända in stadens centrum. Stadskärnan koncentreras och ger förutsättningar för bra offentliga rum, samlingsplatser och mötesrum mellan husen, något som saknas idag. Nya Kiruna är en stad som ska inkludera, inte exkludera som dagens stad, där industrin gjort staden spretig och gles. Kiruna har blivit något av en stad ingen längre vill ha, enligt Whites undersökningar.
Att staden ska flytta vet alla, men när? Snart. Snart – när är det? Ingen kirunabo tycks ha svaret på frågan. Inte taxichauffören, inte kvinnan bakom disken i bokhandeln, inte kaféägaren i centrum, inte personalen i förskolan Fjället, inte kvinnan på kommunens Resurscenter. Kirunaborna bejakar flytten. De är positiva till det nya. Men vägen dit? När ska någon av dem börja röra på sig?
En verksamhet, säger kaféägaren, kan inte vara vilande i ett par månader medan en flytt sker. Det fungerar inte så. Själv har hon lämnat önskemål till kommunen, som lovat likvärdig fastighet. Men hon vet inte mer än så än.
Stadens förflyttning liknas vid en tusenfoting av White, och slagordet lyder: Alla ska med! Men vem är huvud och vem är svans i den långa tusenfotingen? Vem ska börja? Vem säger: Nu ligger stan här! Var finns kundunderlaget? Vem kommer sist? För vad är en stad om inte människorna? Och minnena, som bor i hus och på platser. De kommer att försvinna. Det liknar en naturkatastrof – i det här fallet otvetydigt orsakad av människan själv och hennes våldsamma begär efter det naturen äger. Solen värmer på trappan till Gustaf Wickmans faluröda kyrka, där taket sträcker sig så långt ner att det petar i snödrivorna på marken. Mot himlen i denna ”vandrarfolkets helgedom” med kåtan som förebild avtecknar sig skulptören Christian Erikssons förgyllda skulpturer som gestaltar människans olika sinnestillstånd: ingivelse, hänryckning, förtvivlan, blyghet, övermod, fromhet, förtröstan, andakt, svårmod, sorg, kärlek och ödmjukhet – eviga uttryck som känns som en högaktuell spegling av stadens komplexa sinnestillstånd just nu, tänker jag. Kyrkan ska med, liksom klockstapeln vid Stadshuset. Klockstapeln blir som en bopåle, nedslagen på en ny plats. Kanske kan den stå där i hundra år till. Sen är det dags igen. Och frågan kvarstår: När flyttar egentligen en stad? Kanske är rörelsen konstant över tid, människorna för evigt ett vandrarfolk, inte styrda av naturens växlingar utan av en egenhändigt skapad katastrof.
Titti Olsson
”Let’s call it a test!”
En tidigare arbetsgivare till mig sa ofta ”Let’s call it a test.”. Många städers strategiavdelningar använder idag gärna begreppet innovation och uppmanar till innovativa lösningar. Men när ord ska bli till handling är det ändå lätt att man gör som man alltid gjort, den beprövade metoden känns trygg och är kanske lättare för politiker, beslutsfattare, allmänhet och gamla stofiler att förstå. Att få till stånd det där innovativa och obeprövade kan vara svårt.
Nomadlivet på Londons kanaler är under hot
Jag andas, äntligen. Varje gång jag sprungit over kullen i Springfield Park och ser kanalen River Lea och våtmarken vid Walthamsrow Marshes breda ut sig framför mig stannar jag. For att andas. For att känna hur det känns att ha denna volym av luft framfor mig. Denna grönska. Öppenhet. Att omges av denna avsaknad av människor och bruna tegelbyggnader. Jag står stilla. Flåsar rakt ut i luften. I den massiva täthet London utgör är kanalerna min oas. Min oumbärliga oas.
Naturlik plantering skapar lekfull skolgård
Om vädret tillåter brukar jag ta en tur ut i trädgården med kaffekoppen framåt eftermiddagen. I luften ljuder fågelsång, men har klockan passerat halv tre blandas fågelkvittret med glada barnröster och ivriga hammarslag. Det betyder att lågstadieeleverna på den närbelägna skolan är på fritids. Och eleverna på just detta fritids uppmuntras att använda sig av närmiljön för att skapa egna platser.
När flyttar en stad?
Kiruna ligger i arktisk region, där den stora skillnaden mellan dag och natt – ljus och mörker – och mellan kyla och värme är helt avgörande för hur människor tänker. Är det vår nu? frågar jag mig en av de första dagarna i maj när jag anlänt till staden, och får ett bestämt ja till svar fast snön yr.
Taklandskap kräver bättre samverkan för att fungera
På Walt Disney Concert Hall i Los Angeles finns en takpromenad. Via en trappa från trottoaren når man en prunkande trädgård, komplett med fontänen A Rose for Lilly – en anspelning på Disneys änka som bekostade merparten av bygget. I trädgården kan musikbesökare mingla med varandra, men även andra flanörer som tagit sig upp till tredje våningens tak för att få en paus från stadens brus. Trädgården är nämligen en så kallad ”community garden” – öppen för alla.
Att värdera parker
Vi närmar oss hänryckningens tid – när naturen och floran är som allra vackrast, allra skirast. Men redan nu har människor börjat vallfärda till våra offentliga utemiljöer för att njuta av de allra tidigaste efterlängtade växtupplevelserna – allt från magnoliorna i Alnarpsparken, kärl fulla med blomster av Annika Anderberg Boman i Helsingborg eller 50 000 vilda vårlökar i design av Ulf Nordfjell på Waldemarsudde, Millesgården och Rosendal.
Old urban nature på gotisk kyrkogård
Abney Park Cemetary i stadsdelen Stoke Newington i London är täckt av en tjock matta av murgröna. Gravstenar i granit och marmor lutar, stöttar varandra och hålls upp endast av murgrönans fasta grenar. Här finns träd från hela världen, påskliljor börjar tränga igenom marken, det är vår i London. Det gotiska begravningskapellet är hem för fladdermöss, fåglar, spindlar och andra varelser.
Gryning över staden och barnen
Det är en skam för svensk stadsplanering när man fortfarande tar fram förslag på utemiljöer för barn som inte är rymliga nog för det deras utveckling kräver, anser Petter Åkerblom som välkomnar Boverkets Allmänna råd som började gälla den 1 mars.
Fyra nya teman i fokus för Moviums arbete
På Movium fortsätter vi att under 2015 arbeta med stadens utemiljö som resurs för hållbar stadsutveckling. Vi arbetar för en stadsutveckling med fokus på människors livsmiljö och hållbarhet.
Reklam ett hot mot stadsliv?
I konstnären Tania Ruiz Guitierrezs videokonstverk Annorstädes passerar platser från olika håll i världen långsamt förbi på väggarna i Citytunnelns station Malmö C, men ingenstans syns någon reklam.
