För ett par år sedan skrev jag en artikel i Tidskriften STAD om markanvisningen i Vallastaden och den förväntan som då fanns på att små fastigheter skulle skapa en större variation i stadsbilden och öppna upp för andra aktörer än de vanliga ”byggjättarna”. Mina uträkningar i artikeln baserade sig på att byggrätter för 700 bostäder då var fördelade. Mina slutsatser pekade på att det fanns fler aktörer ”än vanligt” i genomförandeprocessen, men att de stora byggbolagen fortfarande stod för uppförandet av 80 procent av bostäderna. Det var då, år 2015. Efter att besökt Vallastaden för någon vecka sedan under Bo- och samhällsexpo 2017 så är det därför dags att göra mitt bokslut.

I dagsläget har drygt 1 000 lägenheter byggts eller är under färdigställande i Vallastaden *. Dessa är uppförda av 34 olika byggherrar. Det är ett genomsnitt om cirka 30 lägenheter per byggherre vilket är anmärkningsvärt lågt jämfört med många utbyggnadsområden runt om i landet. Tittar man närmre på den faktiska fördelningen så upptäcker man dock att hälften av alla byggherrar bara har enstaka byggrätter och att det är sex byggherrar som står för hela 68 procent av alla bostäder i Vallastaden. Det är inte lika anmärkningsvärt, men det är bättre än när jag gjorde uppföljningen 2015.

Tittar vi ytterligare lite närmare så upptäcker vi att en byggherre figurerar i lite olika konstellationer och lägger vi till deras byggrätter till summan av de större byggherrarna så blir resultatet att drygt 700 av de 1 000 bostäderna byggs av sex byggherrar. Det är 74 procent av det totala antalet bostäder och det är fortfarande bättre än situationen 2015. Men är det verkligen en stadsdel präglad av mångfald, variation och nytänkande?

En sådan här numerisk studie kanske bara är intressant för den som har anlag för ”kalenderbitande”. För oss andra så är sifforna främst intressant när vi betänker vilken blandning som detta stimulerar till, eller inte. Med blandning avser jag då såväl sammansättning av olika befolkningsgrupper och livsstilar som rumslig upplevelse. Det är faktiskt tveksamt hur framgångsrikt området är i fråga om blandade befolkningsgrupper och livsstilar, något som kommenterats flitigt av många under expot.

Flera av de större sammanhållande bostadsprojekten är lokaliserade längs med den så kallade Kunskapslänken och bildar nästan en mur mot de ännu obebyggda områdena norrut. Andra är belägna söder om Broparken i de mer intrikat formade delarna av området. Dessa byggnadskroppar är betydligt mer varierade och uppdelade och ger därför inte samma slutna intryck. Även stadsrummen, i fråga om rumslig upplevelse, är i dessa delar mer omsorgsfullt utformade och har en skala som gör dem intressanta för det ”lugnare tempot” som varit en annan målsättning i stadsdelen.

Fasadernas kraftigt varierade uttryck förstärker de varierade stadsrummen och förtar i vissa delar upplevelsen av en annars finstämd kontinuerlig rumssekvens. Det är förvisso synd, men överskuggar inte min glädje av att se dessa brokigt utformade byggnadskroppar som självständigt tar plats i stadsrummet. Här finns brokighet och ett ”bevis” på att små fastigheter ger variation och en rikare stadsbild. Vad som däremot fullständigt sänker mig den regniga dag som jag besöker stadsdelen är den erbarmligt utformade utemiljön och jag har lust att ropa:

– Men hallå, hur tänkte ni här?

Det är genant att inte kunna leverera bättre bostadsgårdar, gatumiljöer och lekplatser när man slår sig för bröstet och påstår att den sociala hållbarheten är det som har varit viktigast i gestaltningen och genomförandet av stadsdelen. Det är så dåligt att jag försöker bortförklara vad jag ser med att undra om man kanske inte har hunnit med att anlägga utemiljön som ursprungligen var avsett?

Jag vet inte om så är fallet, men hoppas fortfarande att det är så för här finns varken mångfald, variation eller nytänkande. Vad som är intressant att notera är att bostadsgårdarna hos de byggherrar som fått en liten tilldelning av byggrätter är betydligt mer tilltalande än övriga. Små byggrätter är alltså inte bara en fördel för gaturummets estetiska uttryck utan även för omsorgen om utemiljön. Övriga är så undermåliga att det knappt går att kommentera och det är tyvärr det intrycket som främst dröjer sig kvar hos mig.

* Beräkningarna är baserade på uppgifter som finns i utställningsguide och på Vallastadens hemsida.