
Fokus måste vara ett mångdimensionellt värdeskapande i gestaltningen av våra livsmiljöer. Foto: Caroline Dahl.
GESTALTAD GRÖN LIVSMILJÖ
I och med inträdet i den antropocena eran antas människan påverka jordens hela livsmiljö. Tanken svindlar fortfarande för mig och ansvaret för att ta hand om det vi ställt till med är respektingivande. I januari i år arrangerade Arkitekturakademin, SLU Landskap, Tankesmedjan Movium och ArkDes ett digitalt seminarium om gestaltad livsmiljö som möjliggörare. Utgångspunkten för eventet var den svenska arkitekturpolitiken. Syftet var att ta reda på vilka behov av forsknings- och undervisningsinsatser som behövs för att politiken ska gå att genomföra.
Inbjudan formulerade vi som så här: ”Det fysiska rummet berör och påverkar samhällets alla livsformer, det är arkitektens roll att göra den rumsliga översättningen av de behov som samhället har. Därför blir gestaltningen vårt mest kraftfulla verktyg för ökad kvalitet och relevans i samhällsbyggandet.” Men vad är egentligen gestaltning, och kan gestaltning vara ett verktyg för att värna om hela jordens livsmiljö som vi människor nu interagerar med i den antropocena eran?
Politik för gestaltad livsmiljö nämner självklart klimatfrågan som en av flera utmaningar inom ett ramverk av åtgärder för en hållbar utveckling. Här problematiseras utmaningar kring ändliga resurser och linjära konsumtionsmönster, här lyfts nödvändigheten av en mer rättvis fördelning och cirkulära produktionsflöden fram. Spetsteknik, grön innovation och brukarfokuserade designprocesser målas exempelvis upp som möjligheter för att möta utmaningarna. Det låter ju lovande – men tycks samtidigt innebära fler produkter som kräver mer resurser, eller? Det engelska begreppet ”commodity” översätts på svenska till ”råvara” eller ”handelsvara”. Jag tycker att begreppet är intressant eftersom det fångar ett dilemma i hållbarhetsarbetet. Det ställer frågan på sin spets: ska vi konsumera oss ur klimatkrisen med ”gröna” produkter?
Det är inte bara produkter som präglas av en skenande kommersialisering. Även markanvändning och fysisk planering bär tydliga spår av marknadskrafternas inflytande. En talare under seminariet i januari sa att det samlade svenska fastighetsvärdet ökar med 1 000 miljarder svenska kronor årligen. Det är oerhörda belopp.
Själva grundvalen för när synen på mark förändrades, från att vara något som hade med människors relation till en plats att göra till en ekonomisk transaktion, är väl beskrivet av den amerikanske kulturgeografen Denis Cosgrove. Cosgrove menar att skiftet kan härledas till renässansen, då människan upptäckte att hon kunde åskådliggöra perspektivet, det vill säga att rum och mark kan uttryckas i geometri och beräknas matematiskt. Därmed kan rummet också kvantifieras och ”commodifieras” till en handelsvara, för att låna det engelska uttrycket.
Låt oss återvända till ”Politik för gestaltad livsmiljö” och frågan om vad gestaltning egentligen är. Det finns förstås massor med teoribildning kring detta, inom alla de olika miljögestaltade disciplinerna, som man kan ösa ur. Men om vi håller oss till vardagligt tal – hur beskriver vi då gestaltning? Vid seminariet i januari talade deltagarna om gestaltning som en ”översättning” av behov till rumsligheter. Den översättningen handlar naturligtvis om förmågan att forma och materialisera men uppenbarligen också om att skapa ekonomiska värden. I rättvisans namn ska det påpekas att merparten av alla praktiserande arkitekter strävar efter att skapa fler värden än bara ekonomiska. Det gör man ganska bra om stödet och lyhördheten för goda gestaltade lösningar finns hos beställare och politiker. Risken är att det ekonomiska intresset har varit förhärskande under så pass lång tid att vi glömt bort hur andra värden än de numeriska skapas och värdesätts.
För några år sedan gjorde institutionen för landskapsarkitektur, planering och förvaltning vid SLU en utställning på Form/Design Center i Malmö. Den utställningen fick heta ”Landskapa”. Det tycker jag väl fångar vad resurshushållande gestaltning kan vara: att skapa med det material som finns till hands. Det har funnits ett ”görande” i landskapsarkitekturen som inte nödvändigtvis har förutsatt en konsumtion och resursanvändning på samma sätt som när byggnader uppförs eller en infrastruktur anläggs.
Men i takt med att kraven på den urbana utemiljön ökar i fråga om att tillhandahålla ekosystemtjänster – som är ett slags värdeskapande och som har sin grund i att kunna uttrycka naturens processer i ekonomiska termer – kan man också ana att även landskapsarkitekturen kommer att präglas allt mer av konsumtionsperspektiv. Kanske kan man redan se detta genom att vissa ”produkter” – till exempel regnbäddar – installeras i gatumiljöer utan att påtagligt påverka gestaltningen av själva rummet och sammanhanget.
Min avsikt är förstås inte att kritisera att man anlägger regnbäddar eller genomför andra nödvändiga klimatåtgärder. Det jag vill lyfta fram är att ”produktifieringen” inom all gestaltad livsmiljö, inte bara den gröna, riskerar att förminska arkitektens uppdrag till produktdesign istället för att utforma hela livsmiljöer. Att ”landskapa” eller ”husskapa” eller ”stadskapa” är en unik kompetens som arkitekter av olika discipliner besitter. Denna kompetens behöver lyftas fram och uppmärksammas för dess mångdimensionella värdeskapande. Gestaltning är i det sammanhanget verkligen ett starkt verktyg, oavsett hur vi definierar det.
CAROLINE DAHL
Snart börjar karnevalen
Karin Andersson har varit på karnevalen i Salvador, staden som var Brasiliens första huvudstad och vars stadsrum fortfarande är starkt präglade av kolonialismen.
Ska naturen alltid få ha sin gång?
Jag befinner mig i min lilla villa, som jag köpte för några år sedan, vackert belägen i den skånska kuststaden. Det är en mörk kulen novembernatt och jag har hört på radion på kvällen att meteorologerna utfärdat stormvarning.
Frihet i framtidens förort?!
För någon vecka sedan hölls ett så kallat FUSE Talks på Form/Design Center i Malmö med den holländske landskapsarkitekten Bart Brands. Inbjuden för att berätta om kontoret Karres+Brands verksamhet kom föreläsningen och det efterföljande samtalet att kretsa kring kontorets två ytterligheter, stadsplanering i regional skala och gestaltning av publika platser.
Pixla Piren – att planera det oplanerade
När jag lämnade Helsingborg som 19-åring för ett en mer pulserande storstad var det inte bara för att jag sökte något nytt utan för att det som fanns i min hemstad inte var tillräckligt spännande. Droppen var när man rev gamla hamnbyggnader sprängfyllda med alternativ kultur för att bygga dyra bostäder med havsutsikt. Nu, tjugo år senare, jobbar jag för Helsingborgs stad.
Solens mörka sida
I min roll som landskapsarkitekt har jag hittills varit oreflekterat positiv till soliga platser. Glatt har jag identifierat soliga hörnor som potentiellt sköna sittplatser eller lämpliga lekställen, skriver landskapsarkitekt Lena Jungmark. Men även solen har en baksida.
Den visuella och sinnliga grönskan
Att arbeta för och med urbana ekosystemtjänster – det finns väl numera knappast någon svensk kommun som inte har ambitioner på detta område. Kurser kring hur man kan förstå och värdera ekosystemtjänster i samhällsplaneringen poppar upp som kantareller i backen ett bra svampår. Det finns nog all anledning att hålla upp ett litet varningens finger: när ett begrepp blir väldigt inne finns det alltid en risk att dess definition suddas ut i kanterna, skriver Moviums Göran Nilsson.
Vad är det som låter i staden?
Plötsligt är ljudet i fokus. Det ordnas välbesökta konferenser om ljud, och Vinnova, som är Sveriges innovationsmyndighet, finansierar forskningsprojekt om stadens ljudrum. På senare år har intresset för ljudplanering ökat. Där man tidigare planerade med utgångspunkt i buller och ljudnivåer, betonas nu allt oftare upplevelsen av ljud, och fler vill vara med och undersöka hur frågor kring ljudlandskapet kan integreras i planering och gestaltning.
Förklädd stad
Att som krönikör för Movium ifrågasätta en av organisationens identifierade strategiska teman är kanske inte det smartaste att göra – men jag kan inte låta bli att fundera över varför staden ska vara hälsosam? Är det inte människorna i staden som ska vara hälsosamma? Hur kan vi ens förvänta oss att staden som objekt ska leva upp till normativa föreställningar som bara vi människor har en möjlighet att göra medvetna val kring, undrar planeringsarkitekt/arkitekt Caroline Dahl vid SLU.
För innovation krävs möjlighet till möten
Innovera mera! är budskapet som bankats i oss från olika håll den senaste tiden. Vi vet att vi står inför enorma utmaningar – klimatkris, mat och energi åt en växande befolkning, segregation, folkhälsoproblem etc. För att lösa alla dessa väldiga utmaningar sätter vi idag stor tilltro till vår egen innovationsförmåga. Människan kommer att behöva innovera som aldrig förr, skriver Moviums chef Anders Rasmusson.
Risktagande utvecklar hjärnan
Säkerhetstänkandet kring barns lekmiljöer går bakåt i Sverige. I Nya Zeeland slopar man idag hämmande säkerhetsföreskrifter och får stöd av forskare: olyckstillbuden minskar. Lärarna rapporterar om mer fokuserade elever. Krönika av Titti Olsson.
Offentliga platser – för alla
Den 5 oktober firades World Habitat Day och temat för året var Public Spaces for all. När världens befolkning nu överstiger 7,2 miljarder människor (31 december 2014) ökar trycket inte bara på bostäder utan även på offentliga platser. Maja Manner reflekterar över offentliga platser för alla och ger exempel från olika sammanhang hon varit delaktig i.
Plant bamboo in your head
”Jag trodde jag var en erfaren arkitekt, men oj vad mycket jag har kvar att lära!” Richard Parker, VD på 450 Architects i San Francisco, ser sig ödmjukt omkring. I den djupa ravinen framför oss finns ett femtontal skolbyggnader helt och hållet av bambu. Man tar sig dit över den brusande forsen via en kraftfull bambukonstruktion.