Rosan Bosch är konstnär. Hon är övertygad om att design och arkitektur kan göra världen till en bättre plats. I sitt arbete har hon stort fokus på att få människor att röra på sig mer. Inte nödvändigtvis aktivt motionera, snarare att i sin vardag vara mer aktiva.

I ett konstprojekt som turnerat världen runt sätter hon upp skyltar på stan som uppmanar till aktiviteter som inte vanligtvis sker på platsen där de står eller som vi inte är vana att bli uppmanade till. Som Jumping Zone och Dancing Zone. Eller varför inte en plats reserverad för kramar, Hugging Zone?

Rosan Bosch jobbar även med skolgårdar och stadsutvecklingsprojekt. I ett bostadsområde i Danmark, ett så kallat problemområde som är nedgånget och har låg social status, har hon gjort ett antal installationer med syfte att stärka områdets självkänsla. På en plats, som hon beskriver som lite obehaglig, eftersom många ungdomar hängde där, byggde hon en lekplats.

Design som verktyg för förändring

För Rosan Bosch är design ett verktyg för att förändra människor. Hon vill förändra människors invanda tankar och föreställningar. Gott så. Men när jag frågar henne vem som nu håller till på platsen som blivit lekplats i det utsatta bostadsområdet får jag ett svar som inte gör mig förvånad men ändå konfunderad: Användarna har bytts ut. De ungdomar som hängde här tidigare har flyttat på sig, nu är här yngre barn och deras föräldrar.

Och så fungerar det ju ofta. Platser förbättras och förfinas ofta med syftet att just locka dit nya människor och fördriva dem som redan håller till där. Det kan vara allt från ungdomar som anses stökiga till hemlösa som dröjer sig kvar utanför Systembolaget.

Designen löser inte allt

Ett enkelt och effektivt sätt är ta bort sittplatser. Att ta bort bänkar för att förhindra ovälkomnat häng kan väl knappast kallas för design. Snarare brist på sådan.

När diskussionen om att göra just detta ingrepp på Knut den Stores torg framför stationen i Lund pågick sa torgets arkitekt, Sven-Ingvar Andersson, att han inte hade något emot att hemlösa spenderade mycket tid där. För honom var det ett bevis på att platsen fungerade, att även hemlösa och utstötta kände sig hemma där. Han hade skapat en plats som människor ville vara på och gjorde ingen skillnad på olika klientel.

Gestaltning av stadens gemensamma rum kan förändra mycket. Den påverkar i stor utsträckning hur vi lever våra liv i staden. Men sociala och politiska problem som hemlöshet och utanförskap måste lösas på en politisk och strategisk nivå. Att ta bort bänkar och bygga lekplatser löser inga problem långsiktigt eller i en större skala. Konsekvensen blir endast en förflyttning – och en uteslutning – av människor.