Under vårens olika möten, träffar och konferenser för kyrkogårdsfrågor är det en fråga som ständigt har återkommit: den levande begravningsplatsen. Frågan är långt ifrån ny, men uppenbart påtaglig just nu. Hur gör man kyrkogårdar och begravningsplatser till livfulla och trivsamma platser för besökare utan att tumma på respekten för de döda?

För kyrkogårdar och begravningsplatser är ju även till för de levande och varför då inte också göra dem till levande platser? Givetvis måste stillheten finnas kvar och det är långt ifrån alla begravningsplatser som lämpar sig för exempelvis caféverksamhet.

Tysthet och stillhet ställs mot liv och rörelse, olika behov och önskemål ska uppfyllas inom samma område. Steget är då inte långt till att likna begravningsplatsen vid ett tåg. En metafor som tydligt visar vårt samhälle i miniatyr med de olika behov och önskemål som finns hos människor.

Gemensamt syfte

Tåget har ett antal vagnar som alla tjänar samma syfte; att transportera människor, men vagnarna är utformade olika så att de kan uppfylla olika önskemål. De flesta platserna är ”standardplatser”, men det finns också ett fåtal platser med lite högre standard, det finns en tyst kupé, det finns en cafévagn, det finns platser där det är tillåtet att ta med husdjur och ibland finns det en familjevagn. Vidare är tåget är anpassat för funktionshindrade, viktig information finns tillgänglig på fler språk än svenska och det finns tillgång till WiFi. Med på resan finns tågvärdar som förutom att kontrollera färdbevis även hjälper resenärerna att hitta rätt.

Olika utformning

Är det inte så en begravningsplats borde fungera? Syftet är att erbjuda gravplatser och dessa gravplatser är utformade olika så att de kan uppfylla olika önskemål. Det finns tysta avdelningar för dem som söker ro och stillhet, det finns platser för familjer där barn kan röra sig och låta, klättra och skratta, det finns ett café så att man kan ta en fika till minne av en saknad vän, för att fylla på energi eller bara för fikandets skull. På en del av begravningsplatsen kanske det är möjligt att ta med sig en trofast fyrbent vän, även i graven. Tågvärdarna här består av skötselpersonal som förutom att hålla platsen i ordning även kan hjälpa besökarna att hitta rätt på olika sätt. Förutom en hög tillgänglighetsanpassning finns det självklart tillgång till fritt WiFi på begravningsplatsen, på så vis kan man tillhandahålla information om platsen och dess sevärdheter, öppettider och dylikt, något som också höjer tillgänglighetsnivån.

Så var det det här med första och andra klass, kanske ett känsligt ämne men det går ju inte att sticka under stol med att vissa gravar är pampigare än andra. Det så kallade allmänna varvet, där medellösa tilldelades gravplatser på rad, är liksom tredje klass borttaget.

Till skillnad från tåget finns dock begravningsverksamheten tillgänglig i hela landet, även på glesbygden och den kör i alla väder.