Jag deltar i en spännande workshopserie kring AI och hållbarhet tillsammans med personer som är kunniga inom båda världarna. Inför workshopparna fick vi ett dokument med olika trender inom AI och hållbarhet där flera är relevanta för SLU Tankesmedjan Moviums verksamhet.

När det gäller framtida arbetssätt inom hållbarhet är flera av dem ganska radikala jämfört med hur man jobbar med frågan idag – allteftersom kunskapen om hur vi människor påverkat vår planet ökar också behovet av djärvare visioner. Daniel Christian Wahl, som är en framträdande förespråkare för regenerativ utveckling, anser att vi aktivt behöver förändra den mänskliga aktiviteten på jorden från att vara exploaterande, destruktiv och degenerativ till att vara återställande, helande och regenerativ.

Tankarna för mig till arkitekten Torun Hammars utmärkta essä Arkitekturens nya uppdrag där hon skriver att ”…klimatomställningen är en strukturell förändring, lika drastisk som industrialismen”. Hon vänder sig till arkitektbranschen med uppmaningen att ”…efter hundra år med nybyggande i centrum måste vi flytta fokus från att göra så mycket som möjligt till att göra så lite som möjligt.”

Jag tror dock, liksom Daniel Christian Wahl, att vi behöver komma längre än att skapa cirkulära system för material och inte bara nöja oss med att minska våra negativa klimatavtryck. Vi människor skulle ju faktiskt behöva lämna positiva avtryck för att läka jordens klimat och återskapa skadade ekosystem. Det är en radikal omställning jämfört med hur vi agerar idag, men jag är övertygad om att landskapsarkitekten och stadsplaneraren kommer att ha viktiga roller i den omställningen. I arkitekten Liam Youngs utopiska vision Planet city bor alla 10 miljarder människor på jorden i en enorm stad som endast upptar 0,02 procent av jordens yta. Resten förvildas genom att låta naturen sköta sig själv.

En annan utpekad trend som knyter an till detta är att vända sig till naturen för lösningar, vilket blir allt vanligare inom flera branscher, men som ju faktiskt är en grundförutsättning inom landskapsarkitekturen. Stadsdelen Augustenborg i Malmö är ett gott exempel på hur man omdanat ett konventionellt dagvattensystem till ett öppet och grönskande system. I Augustenborg började man redan 1998 implementera det som idag kallas naturbaserade lösningar och som nu återfinns i var och varannan svensk tätort.

En person som forskar kring och utvecklar naturbaserade lösningar är David Andréen, lektor vid Institutionen för arkitektur och byggd miljö på LTH. Han har skapat 3D-printade ytterväggar i biomaterial som cellulosa och svampmycel med organiska former. Väggens veckade utsida kan rymma en mängd olika biotoper och inuti väggen cirkulerar värme och luft i gångar som inspirerats av termitstackar.

David Andréen medverkade på Moviums och Urban Arenas seminarium Rumsliga kvaliteter i den datadrivna staden i Helsingborg den 31 maj. Det gjorde även Sascha Benes, digitaliseringsstrateg på stadsbyggnadsförvaltningen i Örebro, som spanade kring den ökade tillgången till exempelvis sensorinformation om de yttre förutsättningarna i den byggda miljön samt nya datorprogram som använder AI och som kanske gör att rollen som stadsplanerare ändras till stadsprogrammerare.

Likande tankegångar finns även i trendspaningarna från AI och hållbarhetsworkshopparna. Med hjälp av både fjärranalys och information som medborgare samlar in och delar på exempelvis OpenStreetMap kan man kartlägga jorden bit för bit. Det kommer inte att dröja länge innan det finns en relativt högupplöst digital tvilling av hela jorden som kommer kunna hjälpa oss att förstå världen och förhoppningsvis få oss att ta ett större ansvar för den utifrån tankegången ”what is measured is treasured”. Jag tror också att en ökad kunskap om de faktiska förutsättningarna på en plats kan leda till en bättre ståndortsanpassning av exempelvis stadsträd.

AI skulle kunna hjälpa oss att förstå ekosystemen och förhoppningsvis också hjälpa oss att både ta hand om de befintliga och återskapa de förstörda. Ett delvis annat perspektiv förs fram av konstnären och miljöingenjören Tega Brain som vill få oss att förstå att vårt språk och vår världsbild är formade av de teknologier som vi använder. Detta gör att vi pratar om miljön som ett system som kan bli förstått och förvaltat med hjälp av data och datorkraft, vilket är ett reduktivt och modernistiskt synsätt på världen. Hon menar att allt levande och icke-levande är sammanlänkat genom liv och begrepp som inte går att förstå eller göra begripligt med naturvetenskaplig vokabulär.

Jag tror att ju mer vi lär oss om världen desto mer komplex förstår vi också att den är. Det bästa vore om vi kunde lära oss att respektera allt levande och icke-levande på vår planet, med eller utan AI.