movium.slu.se

Moskva. Foto: Ulrika Serin.

movium.slu.se

Wish tree, Yoko Ono: Foto: Lars Lindoff.

movium.slu.se

Foto: Titti Olsson

movium.slu.se

En besvärjelse, en önskan om att glädje och samvaro ska nå ut i rymden? Foto: Titti Olsson.

movium.slu.se

Foto: Titti Olsson

Krönika

Meningen med arkitektur

Publicerad 6 november 2018

Vad är egentligen arkitektur? Vilken uppgift har den? Är arkitektur en yta – en estetisk yttring av en vision – eller är arkitektur ett innehåll, en tolkning och ett stöd för någons behov? När sammanfaller detta och hur blir det då?

 

Frågorna väcks ideligen under årets ArchFilm Festival i Lund, som hölls den 11–14 oktober. Det är den nionde arkitekturfilmfestivalen, lika ambitiös som alltid men denna gång mer sammanhållen och koncentrerad kring sitt tema, nämligen frågan Vad är ett hem?. Arkitekturfilmfestivalen i Lund är alltid en unik möjlighet att se en rad intressanta dokumentärfilmer och lyfter verkligen fram styrkan i formen. Flera av de långa dokumentärerna under årets festival handlade om modernismens storslagna visioner och storskaliga satsningar. Fokus i filmerna låg på människorna som lever sin vardag i dessa förverkligade visioner. De undersöker vad som hände sen, när den arkitektoniska konstruktionen blivit verklighet och borrar sig in i vardagen: hur ser den ut?

 

Självklart är det inte en enda verklighet som skildras. Tvärtom. Styrkan är istället att det finns lika många verkligheter och bilder som det finns människor i husen. Frågorna om livet som levs i arkitekturen borde ju inte bara ställas kring realiserade utopier med ett halvsekel på nacken, utan i allra högsta grad även till människor i de bostadsområden som byggs idag. Vad vill arkitekterna och byggherrarna, vad vill människorna som ska leva där? Vill och strävar de efter samma mål?

 

Det hade varit ett välkommet och kraftfullt inslag på festivalen. För vad är ett hem när arkitekterna gjort sitt, lämnat över och människor fyller hus och områden och stadsdelar med sitt eget liv? Hur stor rätt har människor att prägla arkitekturen utan att den ytliga bilden – fasaden, visionen, estetiken – går förlorad? I hur hög grad bygger arkitekturen – bostäderna, kvarteren, stadsdelarna – på önskningarna och behoven, på nyfikenheten och lusten, hos dem som ska bo där? Hur välkomnande är arkitekturen? Vems visioner visar och uppfyller den? Hur stor hänsyn tar den till platsen?

 

Filmerna om modernismens storskaliga visioner berättar alla på olika vis om arkitektur som en slags vision om hur livet skulle kunna och borde te sig – arkitekturen som skapare av liv. Men ArchFilmLund vore inte vad den är om den inte var full av motsägelser och kontraster. Filmen And the alley she whitewashed in light blue är lika poetisk som sin titel. Filmens skapare Nili Portugali är arkitekt, bosatt i Tel Aviv, och hennes film är en ren viljeyttring. Portugali har sina rötter i den historiska heliga staden Tsefad. Det är om den staden filmen handlar, men här är husen och gatorna underordnade och staden snarast en sinnlig erfarenhet. Den tar frågan om vad som är ett hem på stort allvar liksom frågan om vilken roll arkitektur egentligen har. Hur uppstår arkitektur? Vem tjänar den? Hur hänsynsfull är den?

 

Genom hela filmen hörs Nili Portugaliss egen berättarröst. Hon förvandlar sig själv till en liten flicka på fem–sex år, och vi följer henne genom staden, genom rummen, via den vuxna kvinnans minnen. Detta är en berättelse som helt och hållet utgår från barnets sätt att orientera sig i tillvaron: allt det som lagras i minnet via kroppens rörelser och sinnesupplevelser, detta som hör intimt samman med rummen, med platsen där något utspelar sig. Ljud är här lika starka illustrationer som bilderna – ett krispigt äpple som farmodern långsamt skalar upprepas gång på gång, vi ser skalet ringla sig ner i slaskhinken, vi hör knivens skärpa mot fruktens hölje. Rörelsen är långsam.

 

Vi ser restaurangköket i det lilla hotell som farmodern drev i staden, vi får dela upplevelser av hur stad och rum kopplas samman med judiska ritualer och seder, och vi förflyttas parallellt till Dalai Lamas munkkloster i Dharamsala vid foten av Himalaya, på bygatan går kvinnor som sätter fart på bönekvarnarna så att önskningar och böner som samlats i dem seglar iväg mot skyn med vinden, bönevimplar fladdra i vinden. Och filmen byter perspektiv igen och låter oss se andra lappar och papper symboliskt fästade i träd. Mina tankar flyger bort från filmduken och i min hjärna ser jag Yoko Onos alla whish trees, önsketräd, som hon låtit uppföra på olika platser i världen, där människor hänger upp sina önskningar för att sedan samlas och föras till Imagine Peace Tower på Island, där de symboliskt når ut i rymden via en ljusstråle som tänds några gånger om året, bland annat på John Lennons födelsedag.

 

Och associationerna går fritt vidare och formas till tankar på utifall det är något universellt med att hänga upp saker i luften – kulörta lyktor och girlander fladdrar förbi i minnet från diverse kräftskivor – och vi förstår där i biobänken att i grunden är vi människor väldigt lika, oavsett kultur och religion. Vi möts i våra sinnesupplevelser, dem delar vi, och vi bär dem med oss sedan barnsben.

 

Men var kommer arkitekturen in? Hur kan arkitekturen bygga på sinnesupplevelser, hur kan den bära, skydda, ge utrymme för och kanske frammana önskningar som vi ännu inte känner till själva och skapa framtida minnen? Och vad betyder platsen i sammanhanget?

 

Nili Portugali går i en filmscen över en vacker äng på en bergsplatå, hon sätter ut pinnar och placerar sig själv på en enkel medhavd pall. Hon prövar platsen utifrån sig själv. Nej, den är fel. Hon drar upp pinnarna och flyttar sig och ser åt ett annat håll. Och vips, där dyker det på filmduken upp väggar och en dörr och man ser hur fönsteröppningen koncentrerar landskapet och plötsligt blir Genesarets sjö tydlig genom öppningen. Den låg där hela tiden i tidigare filmsekvenser, men nu, tack vare fönstret, syns den, som i en tavla.

 

För Nili Portugali som arkitekt är platsen alltings förutsättning. Hon sörjer sin historiska stad, hon berättar att man inte alls tagit hand om den, att den tillåtits att förfalla. Farmor är borta. Hennes minnen får inte längre något stöd i tingen, i stadens arkitektur och platser.

 

Jag förstår att hennes film är starkt personlig och utlämnande, snudd på privat. Hon är besviken på dagens arkitekter och arkitektur som hon menar är precis likadan överallt. Trots att vi människor är så lika och våra uttryck är desamma söker vi oss till platser, städer och landskap som vi läst och hört om och vill uppleva, där poängen är att det inte ser likadant ut som på andra ställen. Vi vill uppleva det platsspecifika, det vill säga sådana platser och sådan arkitektur som kan berätta om platsens historia, om andra människors vedermödor och liv. Och vi återvänder dit, gång på gång, just för att de härbärgerar en slags hemkänsla. Ingenting tycks idag utgå från den sinnliga erfarenheten, från vår historia eller från platsen. Man vet inte längre var man är i världen, säger hon. Dagens arkitektur signalerar att man kan vara varsomhelst, i Moskva lika gärna som i Dubai eller New York.

 

Man blir kanske vilsen av detta, tänker jag? Eller gör det en global människa trygg för att hon känner igen sig varsomhelst i världen? Eller blir hon uttråkad – för vad gör det likriktade, till synes utbytbara, till varsomhelst anpassade, egentligen med våra sinnen? Med våra minnen? Med känslan och upplevelsen av en plats? Med oss själva som de sinnliga varelser vi faktiskt fortfarande är? Ja, vad är det som ytterst skapar och ger oss en känsla av igenkänning, av samhörighet och tillhörighet med plats och människor, känslan av att vara hemma – av att ha ett hem?

 

Vilken uppgift har då arkitekturen? Vår tid är på många sätt historielös och utan förflutet kan vi inte blicka framåt. Arkitekturen måste säga oss något om platsen där vi är för att ge oss ett sammanhang och detta sammanhang har med våra sinnliga erfarenheter att göra. Sinnliga erfarenheter, omsorg om detaljerna har med tid att göra. Att mejsla fram detta tar förstås också tid. Som begrepp är tid tätt sammanfogat med kvalitet, och kvalitet med eftertanke och långsamhet. Kvalitet hör ihop med hållbarhet.

 

Arkitektur tar tid, och ska ha tid på sig, både att utvecklas och leva. I vår tid summeras kanske detta därför bäst i begreppet flexibilitet, till båda yta och innehåll. Där ligger utmaningen för arkitekturen. Vår tid är allt annat än statisk, våra liv är det långt ifrån. Sällan har utvecklingen gått så snabbt, sällan har människors sätt att leva tillsammans förändrats så mycket på så kort tid och tagit sig så många uttryck under en enda livstid. Men vår bostadsarkitektur speglar mycket sällan, om ens någonsin, detta och därför får vi knappast känslan av att arkitekturen tar särskilt stor hänsyn till människan.

 

Arkitekturen måste naturligtvis vara både yta och innehåll, den ska signalera vad den vill oss och vad den förmår för att ge oss framtidstro och inte klamra sig fast vid det förgångna utan tala tydligt om vår tid. Men för den skull ska den inte ängsligt upprepa vad som finns på annat håll utan stolt tala om ett här och nu, en fortsättning på det som redan finns – det handlar om att skickligt kunna foga in, kommunicera med plats och människa och lägga lager till lager. Vara sinnlig och flexibel. Det är så staden växer och utvecklas, och vi med den.

 

And the alley she whitewashed in light blue trailer

TITTI OLSSON

Kommentarer

Unfortunately I cant read

Unfortunately I cant read Swedish, but even by  superficial translation to english  being  the director of the film Änd the alley she whitewashed in light blue" the subject of the article, I must say that there has never been such a coherent and comprehensive good analysis as done here by Ms.
TITTI OLSSON
Thanks a lot !
Nili Portugali, Architect/Direcor A.A.Dip (London)
Tel Aviv

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.

Sidor