movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 36 – Reflexion

Även om syftet är gott …

Publicerad 4 mars 2022

I mitt bostadsområde finns en trevlig liten plats ner mot vattnet. Den ligger på ett fint läge, lite nedsänkt från gatan, precis vid ett promenadstråk. På den inramade grusytan finns odlingslådor och mot promenaden finns en grov gradäng i trätrall.


På sommarhalvåret står det foodtrucks längs gångvägen och ibland arrangeras marknader som lockar många besökare. Då befolkas platsen av barnfamiljer, hobbyodlare, lunchätare, soldyrkare, joggare och en grupp människor som ser mer eller mindre ut att vara hemlösa.


Under resten av året, när folk helst umgås inomhus, är det mest de som använder bänkarna på platsen. De brukar spela musik och samtala, som människor gör mest.


Fast sedan några månader har de fått flytta på sig. Då sattes det upp byggstängsel och sedan har en kiosk sakta byggts fram. Där ska det säljas glass. Vilket väl känns trevligt. Men jag fylls ändå av en slags cynisk känsla, av sorg. Jag börjar i mitt inre formulera en tanke om en form av exkluderande och rent av elak arkitektur. Den ser snäll ut, den framstår som ett positivt och härligt nytt inslag i stadslivet.


Men dess egentliga syfte är det motsatta: inte främst att lägga till utan att ta bort. Ta bort de hemlösa, de som inte passar in i bilden av den attraktiva och problemfria staden.


På engelska är anti-homeless design ett välkänt begrepp som beskriver ingrepp i stadsmiljön med syftet att just hålla hemlösa borta. Det kan vara tydliga designelement – som piggar överst på en mur så att den inte går att sitta på – eller mer subtilt – som ett extra armstöd som gör det omöjligt att ligga ner på en bänk.


Ett helt osynligt ingrepp, kallat ghost amenities, innebär att möbler saknas. Det går helt enkelt inte att uppehålla sig på platsen för det finns ingenstans att sitta – eller göra någonting annat heller. Gestaltningen signalerar med stor tydlighet att här ska du inte stanna.


Jag läste nyligen om en bänk i New York med en liten skylt som sa ”No Loitering”. Man uppmanades alltså att bara sitta där om man hade ett tydligt syfte. Jag börjar genast undra vad som är ett giltigt skäl att använda bänken, och hur länge man får sitta där. När går man från att sitta på ett accepterat vis – till att vara ett störande inslag i stadsbilden?


Den privata fastighetsägaren tog sedan bort skylten och menade att de inte insett att den var exkluderande. Ambitionen var bara att bidra till en trevlig och trygg plats, inte att få någon att känna sig bortschasad. Och så är det nog ibland med den exkluderande arkitekturen. Det har nog inte uttalats att glasskiosken på den lilla platsen i mitt bostadsområde byggs för att hålla hemlösa borta. Men konsekvensen riskerar att bli densamma, oavsett ambition. Det som sker är en privatisering av offentliga rum. En kiosk signalerar att här ska det konsumeras.

KARIN ANDERSSON

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.