movium.slu.se

Illustration: Caroline Axelblom

Tidskriften Stad
STAD 28 - Tema

Vem vågar ha en vision?

Publicerad 3 mars 2020

1980 är ett årtal som kan ses som en vändpunkt då ekonomi ersatte vision, konstaterar Lena Jungmark. Är vi redo för en ny vision om en barnvänlig stad?

 

Samhällsekonomi och politik gör på 80-talet en tvär gir mot nyliberalism och i förlängningen new public management. Nu uppstår begreppet yuppies, (young upwardly progressive entrepreneur), business sätts på piedestal och beställare-utförare-modellen sjösätts i kommunal verksamhet. Detta var något helt nytt! Komna ur 50-talets prydliga kärnfamiljsideal hade vi just fått erfarenhet av 60-talets aktivism för att landa i 70-talets softa unisexideal där barn var viktiga samhällsmedborgare.

 

Hur planerades det för barn i staden under dessa våldsamma svängningar? Hur avspeglades normer kring familj, uppfostran och lek i stadsplaneringen? Och hur kommer det sig att just 80-talets affärsmodell visat sig så livskraftig att den än idag är norm? Var visionernas tid över?

 

Vi vet att barn aldrig kommer att bli en ekonomisk vinstaffär. Vi vet också att alla medborgare, även de som har det bäst förspänt, gynnas av ett jämlikt samhälle. Vi är konstruerade så – vi ser på varandra med empati. Alltså mår vi allihop bättre om alla barn har en hyfsad uppväxt, miljö och skolgång.

 

1950 var en procent av barnen i Sverige inskrivna i barnomsorg. De flesta barn lekte på lekplatser nära hemmet, övervakade av mammor som oftast var hemmafruar. Förutom bostadsnära lekplatser fanns bemannade bygglekar och parklekar i flera städer. 60-talet blev miljonprogrammets decennium. Bostadsbyggandet antog industriell skala och ökad biltrafik möttes med generösa trafikseparerade grönytor för lek, sport och kommunikation till fots och på cykel.

 

För barns vidkommande framstår 70-talet som guld. Intresset för barns lek och aktiviteter är stort, staten tar på sig ledartröjan och utreder barns utemiljö, publicerar Bostadens grannskap, stiftar lagar om jämlik föräldraförsäkring och ålägger alla kommuner att ordna förskola för alla barn. Drygt hälften av mammorna har nu lönearbete, och 10 procent av barnen är inskrivna i förskoleverksamhet. Lekplatser anläggs på löpande band, med standardutrustningen sandlåda, gungor, rutschkana och klätterställning. Barn kan självständigt röra sig i bilfria parkstråk mellan bostad, skola och kompisar. Ett statligt Lekmiljöråd inrättas för att förbättra lekmiljöerna i miljonprogramsområdena.

 

Med 80-talet svalnar intresset för barn och lek. Rekommendationerna för lekplatsers placering, storlek och innehåll försvinner när PBL införs 1987 och kommunerna får planmonopol. Prefabmarknaden för lekutrustning får ett uppsving, samtidigt som stadsbyggnadsidealen skiftar till tätt och lågt. Lekplatserna blir mindre och kopplas inte självklart ihop med bilfria parkstråk.

 

90-talet ger oss en EU-standard för lekredskap – på många håll missförstådd och missbrukad. I dess kölvatten följer osäkerhet och rädsla hos fastighetsägare. Ingen vill riskera att bli stämd och uthängd i pressen som ansvarig för lekplatsolyckor! Lekmiljörådet, under 80-talet ersatt med Barnmiljörådet, ombildas till en ny myndighet, Barnombudsmannen, som inriktar sig på barns sociala och medicinska rättighetsfrågor. Det finns flera skäl till att barns lek faller mellan stolarna. Förskolan får sin första läroplan. Inte lekplan. Utvecklingen fortsätter åt samma håll in i det nya millenniet.

 

Decenniet vi just lämnat har skakat grundvalarna för vår existens och livsstil. I Sverige, ett land som tros komma lindrigt undan effekterna av en klimatkris, planeras det nu för mer grönska och ekosystemtjänster i förebyggande syfte. Med lite klokskap kan barn och unga få fördelar av det nya planeringskonceptet. Barn är återigen på agendan då barnkonventionen inkorporerats i svensk lagstiftning – även om osäkerheten är stor om vad detta kommer att betyda i praktiken. Flera myndigheter har fokus på barn och unga genom den nya arkitekturpolitiken gestaltad livsmiljö. Kanske är en ny vision på väg upp vid horisonten?

 

Som medarbetare i en tankesmedja är det på sin plats att ha visioner. Min vision är ett samhälle som vågar ha en vision. Stadsplanering ska ge goda förutsättningar för hälsa, välmående och samhörighet. Min vision är att vi inom kort har ett nytt stadsbyggnadsideal där kultur, natur och mellanmänskliga möten prioriteras för samhörighet, kreativitet, lek och tillit. I den visionen ryms alla medborgare. Självklart även barn och unga.

 

Det är inte omöjligt eller löjligt att ha en vision. Det är nödvändigt. För utan vision står vi oss slätt mot de krafter som enbart ser till numerära värden, checklistor och kvalitetskontroller. Däri ryms inga visioner och samhällsutvecklingen blir som ett rö för de starkaste vindarna.

 

Det har 80-talet lärt mig. 

LENA JUNGMARK
Nationell koordinator barns och ungas utemiljö

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.