Idag kan allt certifieras. Man kan plocka hem en massa hållbarhetspoäng på tekniska lösningar och system. Men det skapar knappast några hållbara städer.

På SJ:s tåg är det lätt att finna sig själv sittande och stirra på ryggen till sätet framför. Där sitter en påklistrad reklamlapp som man läser om och om igen. Jag tycker mig se ett mönster i vilka avsändare som tillåts sprida sitt budskap där – ofta handlar det om företag eller organisationer som menar att de arbetar för att gynna klimatet eller naturen.

För en tid sedan handlade reklamen om en märkning på matvaror. Denna märkning skulle garantera att matvaran var odlad, förädlad, packad et cetera i Sverige. Budskapet var såklart att detta är positivt och att jag som konsument borde köpa varor med denna märkning. För naturens och klimatets skull. Och för mitt goda samvetes skull.

Svämmar över

Världen svämmar över av märkningar, certifieringar och stämplar. Det går inte att gå till en mataffär utan att bli överöst av loggor som skriker att denna produkten är bra! Köp den! Det är lätt att gå vilse i det visuella bruset och känna sig villrådig – vad betyder alla dessa märkningar?

Det är också lätt att bli cynisk och undra – vem tjänar mest på dessa certifieringar?

Boken Cradle to cradle. Remaking the way we make things av William McDonough och Michael Braungart (2002) är ett inlägg i samtalet om cirkulär ekonomi som argumenterar för varför just detta sätt att tänka och verka är – ja, faktiskt det enda – sättet att inte förstöra vår planet.

Varor är bra

Tvärt om menar de att om allt som produceras görs enligt Cradle to Cradlemodellen så kommer alla varor att vara bra för miljön och klimatet. Författarna kritiserar miljörörelsen för att den vill minska utsläpp och avfall – alltså ”bara” göra påverkan lite mindre dålig. De menar att deras eget synsätt och arbetssätt däremot leder till att göra gott, att planeten rent av kan må bra av att det produceras en massa grejer.

Ett exempel som de återkommer till i flera texter och föreläsningar är hur myrsamhällens produktion är organiserad – myror är bra för miljön trots att de konsumerar mängder av biomassa. Så varför skulle inte människor kunna göra detsamma?

Får kritik

Men Cradle to Cradle-modellen får kritik. Kritiker menar att den inte erbjuder en lösning på den fossilberoende energiförsörjningen utan bara fokuserar på material. Modellen förutsätter att produkter och material måste stanna inom en återbrukscykel. Det ställer stora krav på konsumenterna – allt som produceras måste återbrukas, annars har det negativ klimatpåverkan. Modellen fokuserar på material och produkter men säger väldigt lite om sociala frågor kopplade till produktion som sker i låglöne- och utvecklingsländer.

I en intervju som gjorts några år efter att boken kom säger en av författarna att Cradle to Cradle främst ska ses som en affärsmodell. Begreppet är numera cradle to cradle© och man kan ansöka om att få sina produkter certifierade av Cradle to Cradle Products Innovation Institute. Institutet är grundat av författarna till boken.

Som varumärken

I dagens globala konkurrenssituation, där städer kan behandlas som varumärken och där stadens identitet ibland ges större prioritet i kommunala strategier än stadens faktiska innehåll, blir märkningarna och certifieringarna allt fler. Precis som i en mataffär. Trygghet eller klimatpåverkan – allt kan certifieras. Alla organisationer som certifierar menar förstås att just deras aspekt är den viktigaste.

Även inom bygg- och fastighetsbranschen ökar kraven på miljömedvetenhet och hållbarhet och allt fler väljer att miljöcertifiera sina byggnader. För att kunna bevisa att en byggnad är hållbar finns en rad miljöcertifieringar. Genom att få ett byggprojekt stämplat enligt en viss certifiering kan byggherren eller fastighetsägaren använda det som säljargument och differentiera sig från konkurrenter som saknar certifiering. På det viset kan affärsnyttan driva på miljöfrågan. Fastighetsbranschen har länge arbetat med miljömärkning och nu har intresset även spridit sig till anläggningsbranschen.

En dimension

Men obs! Hållbarhet verkar i de allra flesta fall enbart innefatta ekologisk hållbarhet. Några få certifieringssystem tar med sociala aspekter. Då kan det heta att man ska främja livfulla, jämlika och hälsosamma stadsdelar eller att man ska inkludera specialister vid utformningen (om man med ”specialister” också menar boende som ju kan anses vara specialister på sitt eget närområde så kanske detta kan ses som en social aspekt).

2013 gick några av bygg- och anläggningsbranschens största aktörer samman för en utredning om hållbar utveckling i syfte att lägga grunden för ett branschsamarbete kring hållbarhetscertifiering av anläggningsprojekt.

Hanteras systematiskt

Fördelar med certifieringssystem för hållbarhet som lyfts fram i utredningen är att de kan leda till att hållbarhetsfrågorna hanteras systematiskt och genomsyrar hela projektet. De gör att det går att jämföra olika projekt, de skapar ett gemensamt språk och förenklar processen. De tvingar fram dokumentation och transparens och kan ge en konkurrensfördel vid anbud.

Nackdelar som framhållits är att hållbarhetscertifiering blir ett marknadsföringsinstrument snarare än ett verktyg för en ökad miljöprestanda och att entreprenörer vill visa upp sig som ett grönt företag, men att effekten för miljön uteblir. Certifieringen exkluderar mindre aktörer eftersom den kräver en stor administrativ insats.

Plockar poäng

Vissa menar att det lätt leder till suboptimering, att företag satsar på de områden där det är lätt att plocka hem poäng – vilket inte alltid är de områden som har störst påverkan på projektets hållbarhetsprestanda. Några aktörer framhåller att certifiering rent av kan vara ett hinder – ett alltför standardiserat arbetssätt kan ha en hämmande effekt på innovativt tänkande eftersom fokus lätt riktas mot att leva upp till systemet snarare än att finna långsiktigt hållbara lösningar.

Det är svårt att inte tycka att det är bra att byggbranschen intresserar sig för hållbarhetsfrågor. Och kanske är det just certifieringar som ger en konkurrensfördel som är det mest effektiva sättet att få stora bolag på en konkurrerensdriven marknad att prioritera hållbarhet.

Tekniska lösningar

Men det finns en uppenbar risk i att fokus ligger på tekniska lösningar och miljömässig hållbarhet. Om vi inte samtidigt fokuserar på frågor som demokrati och delaktighet, aspekter som stadsbyggnad är ett ypperligt verktyg för att hantera, så kommer utvecklingen att halta.

Ett klimatsmart men dyrt lägenhetshus leder sannolikt till att vissa grupper måste flytta för att bereda plats för andra.

En sådan klimatsatsning riskerar att skapa fler problem än den löser.