Stora satsningar görs idag på forskning om staden. Forskning handlar ju om att utveckla ny eller fördjupad kunskap. Men sker det verkligen, undrar STAD:s Caroline Dahl, som läst forskningsfinansiärernas utlysningstexter och konstaterar att ambitionsnivån är låg.

Under de senaste åren har stora satsningar på forskning om staden gjorts av flera svenska forskningsfinansiärer. Vinnova har haft särskilda så kallade utlysningar för hållbara och attraktiva städer inom ramen för det forskningsprogram man kallar utmaningsdriven innovation. Av utlysningarna framgår att Vinnova tar fasta på det numera välkända mantrat att hälften av jordens befolkning idag bor i städer och att detta är en andel som enbart förväntas öka. Man konstaterar: ”Urbana områden skapar många problem, men också behov som driver nya möjligheter till affärer.”

Även Formas, en annan av de stora svenska forskningsfinansiärerna, har under de senare åren återkommande satsat på forskning om staden. En ny utlysning har nyligen annonserats där 25 miljoner kronor per år i tre år ska fördelas. Forskningen ska handla om ”hållbart samhällsbyggande, inriktat mot forskning om planering, byggande och förvaltning av den byggda miljön och innefattande samtliga skalnivåer: regioner, städer, stadsdelar, kvarter, infrastruktur, byggnader och anläggningar.”

Om forskning handlar om att utveckla ny eller fördjupad kunskap, vad är det då våra svenska forskningsfinansiärer vill veta? Forskningsråden är naturligtvis politiskt styrda och förmedlar därmed politiska ambitioner, men vilka är da dessa? Man kan nog hävda att ambitionsnivån i fråga om att vara nyskapande är ganska låg. Vinnovas utlysningstexter pekar på att städer och tätorter ska förbli attraktiva, man ska ha ett fungerande transportsystem, miljöproblem ska undvikas och resurshushållning ska tillämpas så att alla invånare får tillgång till de resurser som de behöver. Detta låter inte som något nytt eller annat än vad plan- och bygglagen, PBL, redan föreskriver att planeringen ska ta hänsyn till. Det man däremot kan konstatera är att PBL också inkluderar sociala aspekter och vikten av en god gestaltning av de urbana miljöerna.

Formas använder sig av miljökvalitetsmålet God bebyggd miljö som utgångspunkt för sin senaste utlysning. Även definitionen av detta miljökvalitetsmål ligger i linje med hänsynsreglerna i PBL: ”Städer, tätorter och annan bebyggd miljö ska utgöra en god och hälsosam livsmiljö samt medverka till en god regional och global miljö. Natur- och kulturvärden ska tas till vara och utvecklas. Byggnader och anläggningar ska lokaliseras och utformas på ett miljöanpassat sätt och så att en långsiktigt god hushållning med mark, vatten och andra resurser främjas.”

Å ena sidan kan man förstås glädjas åt att det finns en samstämmighet mellan de politiska ambitionerna, kanaliserade via forskningsfinansiärerna, och den lagstiftning som ska kringgärda utvecklingen av våra städer, men kan man inte ifrågasätta att forskningen ska ta utgångspunkt i etablerade föreställningar om staden och att forskningsfinansiärerna definierar målsättningen med forskningen?

På min fråga om vilka aspekter som är viktigast för framtiden börjar Björn Malbert, professor i arkitektur vid Chalmers tekniska högskola, med att konstatera att han med stöd av sin tidigare forskning kan se att det finns mycket stora behov av ny kunskap som kan förändra etablerade förhållningssätt, organisationer och praktiker.

– Den viktigaste framtidsfrågan är politiska överenskommelser och beslut på alla nivåer, från den globala till de lokala, säger han och efterlyser nya och långsiktiga spelregler som radikalt påverkar människors och verksamheters beteenden och praktik till stöd för hållbar utveckling.

När Gunilla Lindholm, landskapsarkitekt och forskare på SLU, svarar på samma fråga pekar hon på behovet av att avslöja förgivettaganden, det vill säga normer och föreställningar som vi i varierande grad är medvetna om och tar för givet ska styra våra handlingar. Även Mark Jarzombek, amerikansk professor i arkitekturhistoria och -teori pekar på vår bristande förmåga att söka oss utanför ramarna och frågar sig: ”Are we [...] no longer able to envision cities built on different models than the ones we live in?” Tar man dessa påståenden på allvar kan man också konstatera att det finns något problematiskt i de svenska forskningsfinansiärernas utlysningar. Man kan fråga sig om vi är så förblindade av de definierade målbilderna av vad en stad ska vara och göra att vi inte ens reflekterar över att dessa målbilder också behöver ifrågasättas, studeras och utforskas! Finns det annars inte en uppenbar risk att forskningen begränsas till att leverera mer av det vi redan vet istället för ny kunskap som vi är i så stort behov av?

Vinnova pekar på att ”välfungerande städer utgör hörnstenar [i] den ekonomiska utvecklingen i ett land, och är nödvändiga för samhällelig välfärd”. Av utlysningstexterna kan man också konstatera att man tillmäter organiseringen av våra städer och tätorter stor betydelse för att de ska vara fortsatt attraktiva. Det är intressant att man använder sig av begreppet ”organisering” – inte planering eller gestaltande. Vad döljer sig bakom detta begrepp? Varför är inte de gängse begreppen som är mer förankrade i stadsbyggandet gångbara? Klart är att en stad är mer än sina hus och platser, men finns det ett förakt mot den rumsliga dimensionen eller är det bara så att man inte tillmäter den betydelse?

Ett par aspekter som kanske kan hänföras till organisering är frågorna om delaktighet respektive maktstrukturer. När jag frågar Peter Parker, socialantropolog och forskare vid Malmö högskola, vilken som är den viktigaste framtidsfrågan svarar han:

– Dialog sker idag i ganska slutna organisatoriska rum trots att de är centrala för hållbar stadsutveckling.

Peter Parker anser att det är väsentligt att skapa insyn och dialog om hur vi förvaltar de gemensamma resurserna i staden. För honom är frågan om medborgarnas delaktighet i förvaltningen av de publika rummen ett sätt att skapa livliga men icke-kommersiella mötesplatser. För en kompletterande forskningsinriktning står kollegan Carina Listerborn, professor i urbana studier vid Malmö högskola. Hennes forskning belyser vad hon kallar osynliggjorda maktrelationer, som antingen kan vara institutionaliserade eller uppstå mellan olika samhällsgrupper och individer.

– Detta är en viktig aspekt att studera för att förstå vad som händer i staden och inte minst på stadens offentliga platser, säger hon.

Här blir det tydligare varför organisatoriska aspekter ska ingå i stadsforskning, men fortfarande känns det som en brist att inte också planeringen och gestaltningen av rummet efterlyses i utlysningarna. Borde inte målsättningen vara att studera hur olika processer, såsom organisering, planering, gestaltning och förvaltning, kan ske integrerat?

Det är ju trots allt så att i princip alla intressen och aktörer har en geografisk tillhörighet och att den geografiska tillhörigheten tar sig uttryck i en rumslig konstruktion där allt sker samtidigt och med alla som deltagare. Kanske är det då så att man genom att tydligare inkludera rumsliga aspekter motverkar en sektorsuppdelning och bidrar till en ökad samverkan mellan olika aktörer. Gunilla Lindholm menar att förståelsen för hur stadslandskap utvecklas inkluderar aspekter som handlar om ”samband mellan aktörer, vad de kommunicerar i plan- och byggprocesser, representationer och faktiska effekter”. Borde inte då företrädarna för de miljögestaltande disciplinerna, till exempel arkitekterna, landskapsarkitekterna och planeringsarkitekterna, kunna ta ett mer samlat ansvar för forskningen om staden?

– Designkunnande bör användas som ”vävteknik” i en alltmer komplex, mångfacetterad och värdetät stad, säger Gunilla Lindholm.

Hur ska då forskningen kring staden gå till? Vinnova pekar tydligt på att de möjligheter till affärer som man vill stimulera till med sina utlysningar kräver nya typer av samarbete: ”Att förverkliga dessa möjligheter kräver en ny nivå av samarbete mellan policy- och forskningsområden och offentliga såväl som privata aktörer.” Även Formas pekar på behovet av samverkan och skriver: ”De stora utmaningar samhället står inför ställer oss inför behov av ökad samverkan mellan olika delsektorer och intressen inom samhällsbyggandets olika områden.”

Formas anger i sin senaste utlysning att man söker efter fördjupade kunskaper om hur sambandet mellan de olika hållbarhetsdimensionerna ska kunna stärkas, det vill säga mellan ekologiska, ekonomiska, sociala och kulturella perspektiv. Dessa ambitioner till utökad samverkan borde kunna gå hand i hand med att tillmäta rumsliga aspekter större betydelse.

Till skillnad från Vinnova kan man ur Formas utlysningstext spåra en rumslig dimension genom att forskningsrådet efterlyser forskning om ”såväl stadsplanering, regional planering, stadsbyggnad, stadsutveckling och livsmiljöer som om byggnader, bebyggelse, anläggningar samt byggande och förvaltning”.

Även Göran Cars, kulturgeograf och professor i samhällsplanering vid KTH, understryker att det svåra är hur vi förenar olika hållbarhetsdimensioner eller kombinerar långsiktiga mål. Han menar att vi idag tenderar att sopa detta under mattan, och att det därför inte längre räcker att kommunerna tar fram planer i avskildhet:

– Man måste arbeta i nära relation med dem som ska bygga. Det behövs effektiva former för samtal – men inga ”snackeklubbar”, säger han. Lukas Smas och Peter Schmitt, båda seniorforskare på Nordregio, pekar, när jag frågar om deras pågående forskning, på det viktiga i att kunskapsutveckling sker i samspel mellan olika aktörer och att kunskap skapas tillsammans. Genom att etablera så kallade Urban Living Labs har de engagerat olika lokala aktörer i diskussioner kring stadens utveckling, i detta fall planeringen av Stockholm. Syftet är, enligt de båda forskarna, att undersöka hur de kan utveckla nya attraktiva och inkluderande former av stadsplanering i linje med moderna urbana livsstilar.

– För att skapa långsiktigt hållbara städer krävs ett större fokus på människan och det vardagliga livet, på det sociala samspelet i staden och på de ekonomiska förutsättningarna, det vill säga en planering som både skapar attraktiva stadsmiljöer och främjar långsiktigt hållbara livsstilar, hävdar de.

Ett annat forskningsprojekt som också instiftar Urban Living Labs är Sub-UrbanLab-projektet som drivs av IVL Svenska Miljöinstitutet. Projektet syftar till ”att undersöka olika sätt för hur miljonprogramsområden kan förnyas i samarbete med de boende och andra viktiga aktörer till att bli mer attraktiva, hållbara och livskraftiga”. Med hjälp av Urban Living Labs är förhoppningen att innovativa lösningar ska kunna sökas med hjälp av användarna i anslutning till pågående upprustningsåtgärder i två miljonprogramsområden, ett i Sverige (Alby) och ett i Finland (Peltosaari). Inom ramen för dessa Urban Living Labs kommer boende och andra intressenter att involveras med hjälp av exempelvis webbverktyg, sociala medier och fysiska möten.

Vid en snabb rundfrågning bland ett urval forskare kan man konstatera att det tycks råda en samstämmighet med forskningsfinansiärerna om att staden även fortsättningsvis kommer att vara betydelsefull för våra samhällen, inte bara som boplats utan också som ekonomisk motor och mötesplats.

Flertalet av forskarna understryker dock att det inte är samma slags stad som finns överallt. Lukas Smas och Peter Schmitt från Nordregio menar att framtidens stad kommer att behöva utgå från många olika lokala och globala bilder som reflekterar mångfalden av olika kulturer och livsstilar, ekonomiska och sociala situationer. Gunilla Lindholm vid SLU delar bilden av de många samtidiga stadssammanhangen och säger:

– Precis som idag är framtidens stad många städer och varje stad bär många olika städer i sig. Många osäkerhetsfaktorer påverkar i vilken mån vi nyinvesterar, renoverar, förtätar och artikulerar. Vilket utrymme naturliga processer ges kommer också att ha betydelse. Vår förmåga att samverka och samleva kommer att vara avgörande.

Björn Malbert lyfter också fram behovet av olika lösningar och pekar på att det inte finns några blue prints:

– Förutsättningen för hållbar stadsutveckling är att förstå och förena de globala utmaningarna med lokala förutsättningar som skiljer sig radikalt både mellan och inom olika regioner i världen.

Carina Listerborn, forskare och professor i stadsbyggnad vid Malmö högskola, lyfter fram att det finns parallella utvecklingsspår och att dessa är sammankopplade med globala och ekonomiska processer och politiska viljor på olika nivåer. En ökad social mobilisering tror hon kommer att spela en större roll framöver. Möjligen kommer detta också att påverka stadsutvecklingen.

– Allt fler unga väljer mer ”alternativa” livsformer, vilket också utmanar äldre generationers syn på hur man ska leva. Samtidigt ser vi hur kommuner och fastighetsägare brister i stödet gentemot svaga grupper i samhället och processer av bortträngning av fattiga invånare och bostadslösa blir resultatet. I det närmaste kommer vi nog att se en fortsatt ökad social och geografisk polarisering, men på längre sikt tror jag att det blir ohållbart och att allt fler kommer att vilja se en annan samhällsutveckling med större krav på rättvisa, säger hon.

Två kontrasterande framtidsbilder förmedlas av Björn Malbert från Chalmers tekniska högskola. Den ena tar fasta på att politiken inte förmår ta sitt ansvar:

– Detta resulterar i fördjupade klyftor mellan fattiga och rika, ökad kamp för överlevnad och motsättningar mellan olika grupper i strider om begränsade resurser, befästa öar – gated communities – i ett stadslandskap som domineras av industrisamhällets ruiner och växande slumområden. Den andra framtidsbilden är ljusare och baserar sig på att människor inte accepterar politikens misslyckanden.

– Denna framtidsbild inkluderar städer där människor deltar och tar ansvar för utvecklingen, där konsumtionssamhället har ersatts av ett nytt produktionssamhälle som tillgodoser människors behov inom ramarna för naturens resurser.

Björn Malbert hävdar vidare, med stöd av FN:s dokument Our Common Future, att det inte är naturens begränsningar utan människornas sociala organisation och teknologiska system som utgör problemen. Han avslutar med att konstatera att detta egentligen är något positivt:

– Man kan ju göra något åt det!

Avslutningsvis kan man konstatera att vi naturligtvis behöver fördjupa, och veta mer, om det samhälle som vi idag lever i. Samtidigt bör det också finnas ett behov av att bedriva en framtidsorienterad forskning där syftet snarare är att utveckla kunskap om nya stadsmodeller – för visst vore det inspirerande med en riktad utlysning kring framtidens städer?