Så som vi bygger våra städer idag kan vi inte säkerställa bostadens status som en social rättighet. Hur kan vi arkitekter förändra det inom rådande system, frågar sig Karl Landin, planarkitekt på White i Malmö.

När vi återigen ska bygga oss ur en bostadskris ligger fokus på att skapa många bostäder så snabbt som möjligt. Till skillnad från rekordåren saknas tydliga visioner om bostadskvaliteter. Miljöcertifieringar och värdegrunder till trots – i vår vardag handlar majoriteten av våra diskussioner om hur små bostäder vi kan bygga, hur låg standard kan vi gå med på och hur utsatta lägen vi kan acceptera att bygga på.

Vi bygger på dessa premisser eftersom nuvarande system baseras på att premiera kortsiktiga lösningar och affärer. Ingen ställer frågor om hur det blir att växa upp i de många, små och mörka bostäderna vi bygger. Vad gör det med förtroendet för det gemensamma och tilltron till samhället?

Internationell kassako

Parallellt med detta har de stora finansinstitutionerna hittat nya sätt att tjäna pengar, på bekostnad av många människors bostadssituation. Upprustningen av befintliga bostäder inom miljonprogrammet har blivit en internationell kassako och många projekt står och faller med finansmarknadens aktörer. Avsaknaden av regleringar som främjar en hållbar utveckling gör att vi hamnar i famnen på ett slags fastighetsindustriellt komplex där globala finansaktörer, utvecklare, byggherrar, arkitekter och kommuner deltar. Något som skildras med all önskvärd tydlighet i Fredrik Gerttens uppmärksammade dokumentärfilm Push.

På lång sikt måste stora förändringar till – en bostadspolitik där sociala aspekter inkluderas behövs. Det är lätt att konstatera det. Men det finns trots allt en hel del att göra. Om vi på allvar vill ta ett större ansvar för den form av bostadspolitik och hållbar arkitektur vi säger oss vilja ha och sträva efter.

Andra värden i fokus

Om vi kan se bortom kortsiktiga intäkter och utgifter skulle såväl upphandlingar som policyer kring markanvisningar och markförsäljningar kunna användas för att skapa en långsiktigt hållbar stad.

Om de allmännyttiga bostadsbolagens ägardirektiv fokuserade på att främja bostadsförsörjning och underhåll av befintliga fastigheter skulle mycket vara vunnet.

Och om vi vidgade tidsramarna och systemgränserna när vi utvärderar samhällsnyttiga investeringar skulle vi få en mycket större förståelse för vad som bidrar med största möjliga samhällsnytta över tid.

Redan nu finns många verktyg på plats för att styra utvecklingen på ett mer effektivt sätt. Vi behöver sluta använda den akuta bostadsbristen som en ursäkt för dåligt stadsbyggande. Våga istället se bortom de fastighetsekonomiska kalkylerna och låt de sociala, ekologiska och samhällsekonomiska värdena ta plats i mycket större utsträckning än vad de gör idag. Bara så kan vi på allvar börja prata om att skapa mer rättvisa och hållbara städer och bostäder.