movium.slu.se

Illustration: Caroline Axelblom

Tidskriften Stad
STAD 36

Över bron

Publicerad 25 februari 2022

Klockan är runt nio och de flesta människor som ska till jobbet har redan tagit sig dit. Själv är jag på väg till min egen arbetsplats, en studio i Beckers gamla kontorsbyggnad i Lövholmen, som enligt Stockholms stad snart ska omvandlas från industriområde till en blandad stadsdel. Platsen ska täckas av tät bebyggelse. Våra dagar där är räknade och med ett rivningskontrakt är vi beredda på att bli uppsagda vilken dag som helst.


I luften är det några få minusgrader och Hornstull, i västra hörnet av Södermalm, är krispigt. Jag tar vänster nerför backen och solen lyser skarpt på Liljeholmsbron. Bebyggelsen öppnar upp sig och genom pilarna vid vattenkanten ser jag Lövholmen. Nedanför mig går någon på morgonpromenad med sin hund. Längs Hornsgatan passerar jag en antikaffär med Lisa Larssons porslinsfigurer, en kajakuthyrare, en kinesisk restaurang vars uteservering livar upp hela gatan sommartid, en nyöppnad vin­ bar, en frisör och ett gym. Små lokaler med varsitt skyltfönster ut mot gatan. Nu på morgonen är det bara gymmet som är öppet men trottoaren är ändå full av aktivitet, rörelser på tvären. Varuleveranser från gatan in i lokalerna, ett par inplastade kajaker ligger på trottoaren, någon står och röker utanför en öppen plåtdörr.


Jag tar till höger och går upp på Liljeholmsbron. Cykeltrafiken in mot centrum på morgonen är tät, medan min riktning – ut från staden – är betydligt ovanligare.


Liljeholmsbron är en klaffbro, På sommaren när båttrafiken är tätare öppnas den titt som tätt. Då stannar flödet upp. Och så står vi alla och väntar på att en segelbåt långsamt ska glida förbi. Det finns något poetiskt i det där, hur massan av människor, alla på väg mot olika mål, för en stund står stilla bredvid varandra. Bilarna stängs av och det blir tyst. Ett lugn, mitt i rusningstrafiken.


Idag öppnas inte bron men jag stannar ändå till. Det är den bästa biten av promenaden. Vinden är ofta iskall här uppe på vintern. Men utsikten! Rymden! Det är fantastiskt. Åt det ena hållet ser jag Reimersholme och Lilla Essingen, åt det andra den grå Liljeholmskajen och sedan det gröna lummiga Årsta.


Där, bakom mig till vänster, ligger Tantolunden. Min favoritplats i Stockholm. Det är en park som härifrån mest syns som en stor gräsmatta i en slänt. På kullarna ovanför slänten ligger koloniträdgårdar som man, om man vill ta hand om en, får köa till i trettio år. På sommaren är gräsmattan full av människor, från morgon till kväll, ibland hela natten. Där finns en konstgjord sandstrand som för en inflyttad skåning känns märklig men som sommartid är full av badande barn.


Även under vinterhalvåret är Tanto en välbesökt plats. Det är en av få platser i Stockholm som jag går till ensam, här finns alltid människor. Man kan sitta på bryggorna och titta över vattnet till Liljeholmen, som både är Stockholms första och sista stadsnära industriområde. Nu omvandlas det i etapper med innerstadens liv som förlaga.


Stadsförnyelsen i Liljeholmen inleddes i slutet av 1990­talet. Det moderata stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlund sa då att staden växer och därför måste utvidga sina gränser. Den täta innerstaden med ett rikt stadsliv under dygnets alla vakna timmar ska stå som förebild.


Gränsen som flyttas är vad forskaren och kulturvetaren Catharina Thörn beskriver som ”den urbana fronten”. Ofta är det sovstadens motpol som ska byggas bort – industriområden med arbetsplatser som lever dagtid, men ses som döda efter arbetstid. De beskrivs som tomma och kanske övergivna och redo att fyllas av liv.


En av etapperna, Liljeholmskajen, står klar och präglas idag av täta, höga bostadshus och hårdgjorda ytor. Och skugga. Området har en exploateringsgrad som är tre gånger så hög som bebyggelsen på Södermalm. Enligt en rapport från Samfundet S:t Erik lämnade staden en stor del av ansvaret för att utforma det nya bostadsområdet till den privata exploatören. Mycket hade bestämts redan innan ärendet hamnade på de kommunala stadsplanerarnas bord. Stadsplanen bygger på marknadens logik med hög exploatering. Sovrumsfönster tittar rakt in i bergväggar och förskolorna ligger på taken. Dagtid är det kalt och tyst.


Bredvid ligger Marievik med sina storskaliga kontor och parkeringshus från 1970- och 80-talen. Men inom en snar framtid ska även detta område omvandlas, byggnader kommer att rivas för att ge plats åt bostäder.


En ständigt levande stadsdel är en idé som är svår att omsätta i verkligheten. Stadens vision ska synkas med privata markägares och exploatörers drivkrafter när nya områden ska byggas. I praktiken är det lätt att verksamhetsområden byggs om till sovstäder. Dag-områden byts ut till natt­områden. Men innerstadens liv uteblir.


Efter Liljeholmsbron tar jag höger nerför trappan. Jag går på stigen mellan en stor grå byggnad som verkar tillhöra Stockholm Energi och ett äldre tegelhus med lastkajer. Rakt framför mig ligger Liljeholmens enda två bostadshus från förra sekelskiftet. Snart kommer de ensamma att vittna om Liljeholmens hundraåriga historia. I bottenplan ligger restauranger som serverar kebab, falafel och kinesiska rätter. Den lummiga stigen övergår i gata och jag passerar Försäkringskassan där kön sakta växer, en restaurang med boulebanor som ännu inte öppnat för dagen, ett parkeringshus och en gymnasieskola. Eleverna rör sig livligt mellan skolan och Liljeholmens köpcentrum. Det tycks alltid vara någon klass som har rast.


Snart kommer jag till Lövholmen. Jag möts av en provisorisk parkering och Cementas silos som dominerar inte bara industriområdets siluett utan även diskussionerna om Lövholmens framtid. De fem markägarna är ivriga. Så fort Cementa flyttar kan omvandlingen till bostadsområde ta fart på riktigt. Nästan hela Lövholmen ska rivas. Tas bort.


Trots höjden på fabriker är skalan här liten och intim. Jag går förbi Komvux med sin fasad av korrugerad plåt, utanför står några och röker. Tvärbanans spårvagn kör förbi mig och jag möter en grupp gymnasieelever som verkar vara ute och träna på att gå med hund.


Sen är jag framme. Beckers gamla kontorshus är en pampig byggnad i tegel och gul puts. Den är en av två byggnader i Lövholmen som inte ska rivas. I framtiden kommer huset – som idag utgör en arbetsplats för nästan 400 personer – att bli en skola. Andra byggnader med frilanskontor och konstnärsateljéer i området har redan börjat tömmas.


I markägarnas och exploatörernas strukturprogram för Lövholmen beskrivs en stadsplan som är tät och hög. I lovande ordalag berättas det att äntligen kommer området att öppnas upp för människor, äntligen görs stadsrummen tillgängliga, blir levande. Men inga av de som jag går genom dagligen kommer att vara kvar.

KARIN ANDERSSON