Det finns landskap, stigar och platser vi är så intimt förbundna med att de blir en del av oss själva. Kroppen rör sig avslappnat och vant på kända vägar. Alla har vi platser som påminner oss om avgörande saker som hänt, där relationer börjat eller slutat, där viktiga möten skett. Starka känslor ristar djupa spår i minnet, som väcks när vi återigen står på platsen.

Vissa minnen är privata, en del av den egna historien och kan inte fullt ut delas med någon annan människa. Andra minnen är kollektiva. Platser där gemensamma avgörande händelser, protester eller kulturupplevelser ägt rum. Minnena delas av många.

Landskrona fotofestival hade i år temat ”Minnets arkitektur”. 22 fotografer från hela världen ställde ut i det offentliga rummet, inomhus såväl som utomhus. Utställningens curator Monica Allende ville genom utställningen ställa frågan om vilka bilder som tillåts representera vårt kollektiva minne, vilka bilder som ger oss vår identitet.

Starkt intryck gjorde den brittiske fotografen Patrick Waterhouse som tillbringat sju år tillsammans med aboriginstammar i det inre av Australien. Hans bildserie ”Restricted images” är ett försoningsarbete. Aboriginerna hade framgångsrikt levt på australiensisk jord i tusentals år och betraktar landskapet som en del av sig själva. Kolonisatörerna slog sönder aboriginernas samhällen.

Under 1800-talet fotograferade etnologer aboriginernas ritualer och ceremonier, visade upp heliga platser och deras döda, helt utan att bekymra sig om att de kränkte ursprungsbefolkningens integritet och kultur. Waterhouse vill med sitt arbete sätta igång en omvänd process, där aboriginernas integritet och historia återtas av dem själva. En warlpirisk konstnärsgemenskap med kvinnor och män i åldrarna 16–90 år bearbetar i bildserien hans foton med sitt eget konstnärliga uttryck: prickmålning. Över svartvita landskapsbilder löper prickade stigar och viktiga platser är utmärkta med cirklar. Mänskliga silhuetter fylls med koncentriska prickcirklar med epicentrum i bröstkorgen.

Resultatet berör, och ger resonans inåt och väcker liv i skamfyllda situationer där lusten att ”ta en bild” vunnit över respekten för den andras integritet. Frågan är synnerligen aktuell; som tidskrift och tankesmedja vill vi publicera bilder på barn som vistas i olika miljöer. Bilden är oändligt värdefull när det gäller att förmedla stämning och sammanhang. Men helgar ändamålet verkligen medlet? Vem äger bilden – den som tar den eller den som blir tagen?

På en resa som förde mig långt hemifrån fick jag en gång frågan: ”Varför vill du ta min bild?” Jag hade inget svar på varför jag ansåg mig ha den rätten. Den porträtterade var provocerad och kände sig berövad sin bild.

Landskrona fotofestival arrangerade workshoppar för skolor och förskolor i ett rum intill Waterhouses bildserie. På väggarna hängde foton som barn målat fulla med prickar, givetvis inspirerade av vad de nyss upplevt på utställningen. Intrycket av kreativitet grumlades något av att även här ”tar” vi ett konstnärligt uttryck och ett andligt språk ur sitt sammanhang och använder det i dekorativt syfte. Det är svårt att frigöra sig från kolonialismens överläge och känsla av att allting finns till för vår skull. Fritt att ta och använda.