Tjänstepersoners eget engagemang kan vara avgörande för ett lyckat medborgarsamarbete. Karin Andersson berättar vad som hänt efter dialogprojektet Rosens röda matta i Malmö.

Medborgardialoger är numera en etablerad del av stadsbyggnad. Många olika former av syften, mål, möten och metoder ryms inom begreppet. Ofta beskrivs en inställning hos boende som brukar kallas projekttrötthet – att människor helt enkelt är trötta på att medverka i projekt efter projekt, dialog efter dialog, utan att se något faktiskt resultat. Och inte sällan hörs kommunala tjänstemän beklaga sig över det klena intresset hos allmänheten att delta, att engagera sig.

Min erfarenhet som landskapsarkitekt säger att engagemanget visst finns, men att det måste värderas och vårdas. Det måste tas om hand. Om jag som boende ska lägga min fritid, som för många människor är väldigt knapp, på att engagera mig i kommunala frågor måste jag veta att min insats kommer att leda till konkreta resultat, att jag verkligen blir lyssnad på.

I flera projekt har jag sett lokalt engagemang omvandlas till kontaktlistor som blir liggande på kommunala tjänsterum. Men det finns också exempel på motsatsen.

Känt projekt

Rosens röda matta är ett dialogprojekt som blivit känt i Sveriges stadsbyggnadsvärld som ett av de första projekten för att utforma en offentlig aktivitetsyta för tjejer – av tjejer. Under sommaren 2011 anställdes 13 tjejer mellan 16 och 19 år för att tillsammans med kommunens landskapsarkitekter ta fram förslag på hur en parkeringsplats vid Rosengård Centrum skulle omgestaltas. Projektet var ett samarbete med den lokala föreningen Tjejer i Förening och ABF Malmö.

En av dem som deltog, och som har fortsatt att engagera sig i stadsbyggnadsfrågor, är Vlora Makolli. När jag frågar henne vad det var som lockade henne svarar hon att det var fikan. Det är ett skämtsamt svar men det ligger en stor dos sanning i det.

– Fikan är symbolisk. Den ledde till att vi träffades och pratade, att vi fick relationer till varandra. Det gjorde att vi gärna ville träffas igen och igen, säger hon.

Skapade trygghet

Mötet som fikan innebar gjorde att deltagarna kunde bygga relationer och skapade den trygghet som gruppens gemenskap ger.

– Jag visste inte då att jag ville fortsätta att jobba med stadsbyggnad. Vi hade fått vara med under en period, påverkade och anordnade diverse arrangemang. Vi fick träffa arkitekter och tjänstepersoner från olika kommunala förvaltningar. Mötena gjorde att vi kunde utbyta idéer och erfarenheter, vilket också ledde till att vi fick en insyn i hur staden fungerar med alla dess olika förvaltningar och maktnivåer. På så vis fick vi också relationer till de tjänstepersoner som var med.

Och det är just dessa relationer som ska komma att spela en avgörande roll för att Vlora Makolli och hennes kollegor fortsätter att engagera sig i sin stadsdel för att öka unga människors möjligheter att påverka samhällsutvecklingen.

Mejlade alla

Några av deltagarna hade pratat om att bilda en påverkansgrupp med syftet att anordna jämställda arrangemang på offentliga ytor. När sommaranställningen var över mailade Julia Magnusson på dåvarande stadsdelsförvaltningen alla som var intresserade och hjälpte dem att komma igång med påverkansgruppen. Gruppen kallades Engagerad i Malmö och bestod av ett tiotal tonårstjejer. Genom att genomföra arrangemang och aktiviteter ville de locka fler tjejer till offentliga ytor och arbeta för en mer jämställd könsfördelning, vilket också visades i besöksstatistiken.

– Ett engagemang skapas aldrig ur intet, säger Vlora Makolli. Det krävs en ledare, en eldsjäl – nån som ser engagemanget som finns och tar vara på det. Precis som Julia Magnusson gjorde då och som många av de ledare som jobbar på Tjejer i Förening gör nu.

Relationer är det viktigaste, anser Vlora Makolli. Personliga relationer till tjänstepersoner gör att kontakten med staden blir lättare:

– Julia Magnusson och hennes kollega Moa Björnsson från Malmö stad blev tillsammans med Hyrije Matarova och Angelica Persson från ABF Malmö vår ingång till stadsutveckling. Genom deras stöttning och engagemang blev det lättare att upprätthålla det egna engagemanget och hålla fast vid den kontinuerliga dialogen med kommunen om olika former av samarbeten och initiativ. Vi blev trygga med varandra.

Lika möjligheter

Efter en tid inkluderades Engagerad i Malmö i Tjejer i Förening, en lokalförening av ABF vars syfte är att främja lika möjligheter för alla barn och ungdomar och öka deras möjligheter att delta i olika samhällsprocesser. Verksamheten styrs av ungdomar.

Genom Tjejer i Förening har Vlora Makolli också drivit projektet Jämställda platser i Malmö. Det var ett stadsutvecklingsprojekt där Malmö stad och Tjejer i Förening tillsammans med tre markägare arbetade för att skapa engagemang bland ungdomar för staden och dess rum. Projektet skapade offentliga mötesplatser för unga i stadsdelarna Kroksbäck, Lindängen och Nydala. Vlora Makolli var då drygt 20 år gammal och processledare för projektet. Något hon är stolt över och som hon menar är en direkt följd av processen kring Rosens röda matta:

– Oftast är det personer med en universitetsexamen och med flera års erfarenhet som driver sådana projekt. Men tack vare de relationer som formades under arbetet med Rosens röda matta byggdes ett ömsesidigt förtroende mellan kommunen och föreningen, vilket också gjorde att vi kunde starta sådana projekt tillsammans, säger hon.

Inbjudna representanter

Idag blir Tjejer i Förening ofta inbjudna att representera gruppen »unga tjejer« i dialogprojekt. De har flera gånger upplevt att de bjuds in för att fylla kvoten av unga tjejer i processerna så att projektet kan hävda att de jobbar med social hållbarhet.

– Det blir som ett trade mark för projektet. Men det överensstämmer inte med vad vi vill åstadkomma – vi förändrar inga strukturer eller någon maktordning på det sättet. Vi bara pillar lite på ytan. Det ser fint ut, men förändrar egentligen ingenting.

Vlora Makolli säger också att de har blivit bättre på att ställa villkor för sin medverkan. Får de inte den roll de tycker att de förtjänar och behöver för att förändra strukturerna så säger de nej. De förväntar sig att bli bemötta på samma sätt som andra personer verksamma i branschen blir. Att de är unga ska inte spela någon roll.

– Vi förstod ganska snabbt hur viktigt vårt arbete var. Det blev en utvecklingsmöjlighet också för oss. Projekten gav oss kontaktnät och visade att vi faktiskt kan förändra saker och ting.

Vi såg också att det fanns en ömsesidig nytta – kommunen behövde oss och det gav oss många nya möjligheter.

Besitter expertis

Idag undersöker Vlora Makolli och Tjejer i Förening hur de kan göra en verksamhet av sitt engagemang i stadsbyggnadsfrågor. Efter flera års erfarenhet besitter de en expertis som är eftertraktad i branschen och de är smarta nog för att förstå att den har ett värde. Efter vår intervju frågar Vlora mig hur det är att driva ett eget företag, vilket också är hennes nästa mål i arbetet för en mer inkluderande stad.

Processen kring Rosens röda matta ledde till något som många dialogprojekt har som mål men som de flesta misslyckas med – att skapa ett varaktigt engagemang. Enligt Vlora Makolli består nyckelfaktorn i att det fanns några få engagerade tjänstepersoner som lyssnade på ungas behov, såg deras potential och uppmuntrade dem. Ett förtroende byggdes mellan medborgare och kommun och tack vare det kunde Vlora Makolli och hennes vänners engagemang fortsätta att växa och utvecklas.

Vlora Makolli är vår samtalsgäst den 13 mars då vi släpper STAD 24 på Form/Design Center i Malmö. Välkommen!