movium.slu.se

Illustration: Caroline Axelblom

Tidskriften Stad
STAD 28 - Tema

Urban natur – human stad

Publicerad 3 mars 2020

Movium föddes 1980 som ett sekretariat för den yttre miljön vid SLU. Idag är Movium en tankesmedja med mottot Urban natur – human stad. Moviums verksamhetsledare Caroline Dahl reflekterar över tiden som gått och tiden som kommer.

 

Min stad för 40 år sedan var en stad präglad av trafik. Funktionsuppdelad och med vardagslivet i villaförorten. På lördagen gick man på stan. Bussresor till träningen längre bort, cykel till skolan och musiklektionerna. Ett stadslandskap där jag rörde mig relativt fritt trots mina tio år. Stora grönområden flöt in i bebyggelsen.

 

Vad gjorde vi i de där stora parkerna? Inte mycket vill jag minnas, ändå kände vi varje gräsplätt och buskage in i minsta detalj. Kontrasten fanns i samhällets utkant där resterna av det tidigare odlingslandskapet och skogsdungar gav utrymme för friare lek och senare också tonårsbus.

 

Utredning startskottet

Movium startade då, 1980, vid SLU. Startskottet var en utredning som fick titeln Mark Och Vegetation I Urban Miljö – MOVIUM. Den gjordes av Eivor Bucht, SLU, som med stöd av SLU:s dåvarande rektor Mårten Carlsson drog igång Movium – sekretariatet för den yttre miljön, och blev dess första verksamhetsledare.

 

Efterkrigstidens och välfärdsbyggets massiva bostadsutbyggnad påkallade ett behov av reflektion kring de grönområden och parker som anlagts. Modernismens strävan efter att släppa in ljus, luft och grönska hade resulterat i naturlika planteringar och stora aktivitetsytor.

 

Den minskande andelen grönyta i städerna, de ökade skötselkostnaderna på grund av de stora grönytorna i de nya bostadsområdena samt ett ensidigt vegetationsval, blev föremål för livliga diskussioner bland 1970- och 80-talens landskapsarkitekter. Områden med storskaliga flerbostadshus och villamattor fick städerna att expandera på tidigare oexploaterad mark. Vi lånade det engelska begreppet sprawl för att beskriva städernas utglesning. Ett tiotal år senare skulle modellen kritiseras för att generera ohållbara transportbehov och medföra en negativ påverkan på ekosystem och naturvärden. I stadskärnorna växte gallerior fram – i stadens utkanter köpcentrum. Löptävlingar, stadslopp, blev en ny aktivitet i det publika rummet som gav en föraning om den framväxande upplevelseindustrins intåg i stadskärnan.

 

Nya lagar

Vid slutet av 1980-talet beslutas om en ny plan- och bygglag. Samtidigt antas också lagen om naturresurshushållning och den svenska riksplaneringen från 1970-talet formaliseras i ett antal hänsynstaganden – riksintressen – som ska beaktas vid all fysisk planering.

 

En god livsmiljö är målsättningen och hänsynstagande till allmänna intressen präglar planeringspraktiken under 1980- och 90-talen. Samtidigt bubblar nu något annat i svensk och europeisk stadsbyggnadsdiskurs – staden hamnar åter i fokus. I EU läggs en vitbok om stadens återkomst fram, i Storbritannien leder arkitekten Richard Rogers en särskild kommitté om stadens renässans och i Sverige tillsätter regeringen Stadsmiljörådet med hemvist hos Boverket. Bomässorna avlöser varandra – Upplands Väsby, Malmö, Umeå, Örebro, Karlskrona, Staffanstorp, Stockholm, Helsingborg och så Malmö igen.

 

Nytt begrepp

Inom landskapsarkitekturen lanseras ”grönstruktur” som ett nytt begrepp som blir vedertaget av branschen vid en konferens arrangerad av Movium 1995. Begreppet hade etablerats genom delbetänkandet ”Miljö och fysisk planering” som lades fram 1994, där Eivor Bucht var en av experterna. Nu blev parker och grönområden betraktade både som mer strukturella – i betydelsen av att stadens olika grönområden behöver kopplas samman – och mer kulturella – med ett nytt intresse för stadens mindre parker och gröna rum.

 

Ambitionen att ge stadens offentliga rum i form av parker och grönområden högre status är tydlig. Genom att se dem som strukturerande och kulturella element läggs grunden för dagens syn på de gröna miljöerna, på den grön-blå infrastrukturen, på ekosystemtjänster et cetera. Med denna tankemodell blir det också möjligt att jämställa eller hävda stadens gröna miljöer gentemot andra strukturerande element som infrastruktur och bebyggelsestruktur i staden. Kanske är det här som grunden för landskapsarkitekten som stadsbyggare läggs? En roll som idag är lika självklar för den yrkesgruppen som för arkitekter och planerare.

 

Frågor i fokus

Självklart är också miljöhänsyn och frågor kring hållbar utveckling i fokus i delbetänkandet, liksom grönstrukturens stora betydelse i sammanhanget. Några år senare, 1999, fattar riksdagen beslut om att införa de svenska miljömålen och ett system kring övervakning och uppföljning. Miljöbalken tillkommer och den tidigare lagen om naturresurshushållning försvinner. Stadsbyggandet vilar därmed på två mastodontlagstiftningar: plan- och bygglagen och miljöbalken.

 

Men hur bra har egentligen integreringen av respektive lagstiftnings perspektiv blivit? Är det kanske så att uppdelningen i två lagstiftningar faktiskt har speglat svårigheten av att se det urbana landskapet som en integrerad helhet, sammansatt av olika perspektiv, intressen och aktörer?

 

Med det nyvaknade intresset för den täta europeiska staden förändras stadsbyggandet. Trädgårdsstad, blandstad och kvartersstad är nygamla ideal som präglar millennieskiftet. I alla stadsbyggnadsmodellerna är grönskan starkt disciplinerad; designen hämtas bland historiska ideal eller omsätts i strikt hortikulturella kompositioner. Det blir stillsamt och sinnligt. Innerstaden renoveras, kunskapsföretag, universitet och högskolor blir motorer i en utveckling där tidigare övergivna hamn- och industriområden omvandlas till stadsdelar.

 

Poäng och certifiering

Lokalt omhändertagande av dagvatten med öppna dagvattenlösningar debatteras. Ska de vara naturliga eller stadsmässiga – och hur stor blir den framtida skötselkostnaden? Grönskan poängsätts och certifieras som en garanti för att den levererar vad planeringen lovat.

 

Utifrån en tankemodell som förutsätter att de gröna miljöerna ska leverera vissa värden följer också ett konsumtionsperspektiv. Naturen, och kanske staden som helhet, förväntas producera värden som vi människor ska konsumera. Innovation och experiment kring ekosystemtjänster och urban odling etableras runt om i städerna. Stadsmässigt utmanar dessa åtgärder dock täthetsidealen eftersom de är ytkrävande och svåra att få plats med i en allt tätare stad. Grönskan kryper upp på tak och väggar.

 

Visst är det spännande med innovation, men vi frågar oss också till vilken nytta – för var ska vi rekreera oss och var ska barnen få uppleva lek i gröna miljöer? Samtidigt möbleras stadsrummen allt oftare för fysisk aktivitet för vuxna som också gärna tar stadsrummen i anspråk. Innerstadens miljöer är inte längre enbart till för att fingå i, nu sportar, badar, leker och umgås vi i det publika rummet.

 

Plats för alla?

Men får alla plats? Är stadens offentliga miljöer verkligen till för alla, och hur skapar vi en verkligt socialt hållbar stad, frågar vi oss något decennium in på det nya århundradet. Till vårt stöd i planeringen har vi starka policydokument att arbeta framåtsyftande med: FN:s Agenda 2030 och den nya urbana agendan antagen vid Habitat III-konferensen. Från den svenska riksdagen finns en ny arkitekturpolitik – politik för gestaltad livsmiljö – och en första riksarkitekt tillsätts för att bidra till dess genomförande. Barnkonventionen är sedan 2020 införlivad i svensk lagstiftning.

 

Detta är en stark position att ha för den som ska ta ut riktningen för framtiden. Samtidigt vet vi att samhället också har stora utmaningar framför sig, såsom ökande klyftor och klimatförändringar. Här bidrar landskapsarkitekturen och landskapsarkitekterna redan till att finna nya lösningar och förhållningssätt, men mer arbete behövs.

 

Under 40 år

Under de 40 år som Movium funnits har det skett både små och stora förändringar i stadens utemiljö, ibland som ett resultat av branschens eget agerande utifrån nyfikenhet och utvecklingsbehov, ibland på grund av större samhälleliga förändringar och skeenden – och så kommer det naturligtvis att fortsatt vara.

 

En starkt bidragande orsak till förändringskapaciteten tror jag är den breda praktiknära forskningen som sker inom SLU, men också den närhet som finns mellan forskning och praktik via exempelvis Tankesmedjan Movium och andra samverkansorgan.

 

En av landskapsarkitekturens verkliga styrkor är att den alltid utgår från det självklara faktum att det är nödvändigt att både förvalta och utveckla. Det betyder att vi måste ta ansvar för det vi har men också att sträva efter att pröva nytt. Det är helt avgörande för vår framtid. Kanske ska Tankesmedjan Movium bejaka denna landskapsarkitekturens följsamhet och förändringsbenägenhet och lekfullt prova en annan innebörd av vår akronym MOVIUM? Låt oss se om en sådan kanske dyker upp under Jubileumsåret 2020.

CAROLINE DAHL

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.