Som del av transportsystemets infrastruktur tillhör vägarna en av samhällets viktigaste prioriteringar. Ett ständigt närvarande inslag i våra vardagsmiljöer. Resultatet av god planering, en omsorgsfull gestaltning och ett underhållsskede som förstår och förhåller sig till den ursprungliga idén och landskapets ständiga förändringar. På många sätt en klassisk gestaltningsuppgift. 

För fyra år sedan genomfördes en undersökning av infrastrukturens status på de svenska arkitekturutbildningarna. Resultatet visade bland annat att studenter och lärare såg transportinfrastruktur som ett ”perifert” och ”ointressant” arbetsfält. Har vägen och dess förhållande till samhällsbygget börjats ta för given av arkitektkåren? 

Ständigt samspel

Under de årtusenden människan har befunnit sig i rörelse har infrastruktur varit ett samspel mellan människa och landskap. Vägar drogs efter landskapets förutsättningar och inbyggda begränsningar. Precis som i dag var kraven på transportsystemet enkla: vi vill ta oss från punkt A till punkt B, komma fram någorlunda torrskodda och med livet i behåll. I mötet mellan två viktiga stråk uppstod byteshandel som utvecklades till marknadsbyar och så småningom städer och samhällen. De romerska härlägren strukturerades upp av två korsade huvudgator, cardo och decumanus, vilka möttes i stadstorget, forum. Lägret var gestaltat för romarrikets soldater men kom att utvecklas till ett globalt stadsbyggnadsideal. 

Under 1800-talet började människan att anpassa landskapet till infrastrukturen, med hjälp av dynamit, maskiner och visioner. Bilarnas intåg sammanföll med 30-talets ekonomiska kollaps. Statliga krispengar bekostade byggandet av vägar och försåg arbetslösa med arbete. Vägarna blev rationella skapelser; långa, raka och förbundna med cirkelradier. Elin Wägner beskrev vägarna som ”piskrapp i landskapet”. 

Första vägplanen

Reaktionen kom 1957 i form av Sveriges första vägplan. Med inspiration från kontinenten togs ny kunskap, analyser och teknik fram. Vägarna fick en mjuk linjeföring med större radier i både plan och profil. En vägbyrå fick till uppgift att bevara och öka landskapets skönhetsvärden. På 90-talet lanserade Vägverket begreppet vägarkitektur och var först i Sverige med att implementera de nya MKB-kraven.  

Vi står nu inför nya stora infrastruktursatsningar. Vägar och järnvägar ska planeras, byggas och underhållas för över 700 miljarder de kommande tio åren. Vi har också lärt oss att vägen inte endast är ett stråk mellan två platser – det är en egen plats. En plats med krav och förväntningar från de människor som använder eller påverkas av vägen. Tillsammans med SLU i Alnarp lanserar Trafikverket i höst en masterkurs på landskapsarkitekturprogrammet med fokus på infrastrukturplanering och gestaltning. Ett första steg att åter öka medvetandet om infrastruktur som ett arbetsfält för arkitekter. För vem ska ansvara för gestaltningen av vårt framtida transportsystem om inte vi arkitekter gör det?