movium.slu.se

Illustration: Anna Olsson

Tidskriften Stad
STAD NR 21 – Ledare

Tar vi hand om våra minsta?

Publicerad 22 maj 2018

Vad innebär det egentligen att planera för barn? Och vad betyder det att lära för livet? Är det något mer och annat än att öppna famnen till det samhälle vi har så att alla inkluderas? Det är väl i så fall bara ett vanligt, demokratiskt förhållningssätt?

 

Någon har sagt att ett verkligt mått på välstånd, som är sannare och mer talande än att mäta ett lands BNP, är att se hur ett land tar hand om sina barn och gamla. Det är två skeden i allas våra liv då vi är mer beroende av våra medmänniskor än under andra livsfaser.

 

Att vara barn och att vara äldre är att behöva någon som finns där, som kan föra ens talan ibland, någon som ser ens behov och hör ens önskningar och som ser till att uppfylla det som krävs. Det finns ett vuxenansvar där mitt i livet, som bör axlas både av enskilda och av oss alla som kollektiv och samhälle. När vi har full fart där mitt i livet gäller det att inte springa ifrån ansvaret, varken ansvaret för sig själv eller ansvaret för andra. Det är en period i livet då vi maximerar vår kompetens och samlar erfarenhet och framför allt finns möjligheten att ge. Fungerar detta väl säger det mycket om hur ett samhälle fungerar.

 

Jag har citerat författaren Kerstin Ekman förut och jag gör det igen. ”Vi kom inte hit för att bygga ett samhälle. Vi kom hit för att leva ett liv med varandra”, skriver hon. I en tid präglad av global rörelse och förändring växer också oron för vad som ska hända. Med oro följer bristande tillit och misstänksamhet ner på individnivå. Det gör frågan om vad det är att skapa och bygga ett samhälle högaktuell. Just nu behövs det mer än någonsin skapas sammanhang i samhället för att vi ska kunna leva livet med varandra. Det behövs sociala innovationer där gemenskap, samhörighet, kreativitet och tillit är grundpelare. Sådana värden måste få prägla de miljöer där barn växer upp.

 

Men tillståndet av oro och ängslighet har kommit att dominera fullständigt när det gäller våra minsta, våra bräckligaste, våra mest utsatta och beroende. Att undanröja allt som kan te sig riskfyllt verkar ha blivit liktydigt med barnperspektiv. Ordet ”risk” har blandats ihop med ordet ”farlig” och styr tyvärr så gott som all utformning av offentliga platser där det är tänkt att barn ska vistas. Det är så tröttsamt. Det finns ingen som vill barn illa i planeringen eller utformningen eller skötseln av barns lek- och mötesplatser. Barn söker utmaningar och spänning, de vill vidare i livet och testar sina förmågor. Alla som planerar och sköter utemiljöer för barn säger sig vara eniga om detta, ändå blir samtalen som förs mellan olika professioner och vuxenroller om utformningen och barns möjligheter på platsen så gott som omöjliga att föra. Risk- och säkerhetsperspektivet tar över och slår omedelbart undan benen för kreativa diskussioner. Det går inte att komma vidare.

 

Vi alla som engagerar oss för barnen i staden måste börja tala om de här frågorna på ett helt nytt sätt för att komma någonstans. En ny samtalston, en förändrad vokabulär och ett vidgat synsätt och förståelse för vad det verkligen innebär att vara barn måste till i en planering som fokuserar på och inkluderar den här perioden i allas våra liv. Skapar vi inte ett samhälle där vuxna kan sluta överfungera gentemot barn och ungdomar kan vi heller inte lämna över någonting till nästa generation – tillit och gemenskap kan aldrig växa ur en världsuppfattning där precis allting verkar farligt. 

TITTI OLSSON
Chefredaktör STAD

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.