movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 10

Sportarenor gör sanering legitim

Publicerad 24 september 2015

Människor berättar gärna om hur städer och platser var tidigare, när de var mer äkta, när de var lite ruffigare, lite fattigare, lite mer spännande. Östra London, för tillfället mitt hem, är inget undantag. Människor som bott här länge menar att här är så städat nu. Upprustat. Att det är just tio år som ständigt anges som tidsmarkör är ingen slump. För tio år sedan hade OS i London ännu inte börjat planeras.  

 

I juli 2005 fick London ett positivt besked på sin ansökan om att hålla olympiska spelen sommaren 2012. Stratford i östra London skulle förvandlas och få en park och en arena av världsklass. Hackney Wick var då ett robust område med blandad industri, konstnärsateljéer och bostäder.

 

Idag är många av kontrakten på konstnärsateljéer och småskalig industri, som varit utmärkande för Londons mångfald och globala attraktion, uppsagda. Verksamheter lever på nåder. Ett av Europas största bostadskooperativ, Clays Lane Estate, som byggdes för att underlätta situationen för ensamstående, revs tillsammans med en mängd andra bostadshus. De boende – på Clays Lane Estate över 400 personer – vräktes från sina hem, fick se dem jämnas med marken och tvingades själva lämna sin sociala trygghet och spridas ut över London.  

 

Den FN-rådgivande organisationen Centre on Housing Rights and Evictions (COHRE) skriver i en rapport att under de senaste 20 åren har mer än 2 miljoner människor tvingats lämna sina hem för att göra plats åt OS-arenor. Ashok Kumar, forskare i ekonomisk geografi vid Oxford University, menar att städer är angelägna att arrangera stora sportarrangemang som OS och VM i herrfotboll, för att få en legitim anledning att ”städa upp” i nedgångna stadsdelar. Kumar tar, förutom Londons East End, även South Central i Los Angeles och South Side i Chicago som exempel. Byggandet av arenorna möjliggör social sanering för att göra plats för en mer ekonomiskt välställd befolkning.  

 

Det engelska begreppet regeneration myntades på 80-talet, under Thatchers tid, och är ett ekonomiskt koncept som hävdar att investeringar och upprustning av ett område ska komma alla till godo – i verkligheten innebär en upprustning ofta att det är ekonomiskt omöjligt för de boende att bo kvar.

 

I tider av nedskärningar av offentliga medel är försäljning av mark ett sätt för lokala myndigheter att öka sin budget. I London är det främst industrier och sociala bostadskomplex som säljs till privata investerare för att sedan rivas. Som en direkt konsekvens försvinner alltså arbetstillfällen och social mångfald.

 

De senaste tre åren har över 50 000 familjer förflyttats från sina stadsdelar som följd av att hyrorna höjts – de har inte råd att bo kvar i sina hem och de lokala myndigheterna kan inte hitta en annan bostad åt dem. De har alla flyttats längre och längre från centrum som i sin tur bebyggs med lägenheter som säljs till utländska spekulerande investerare. Lights-out London kallas fenomenet, nybyggda hus där ingen bor i väntan på att priserna ska stiga ännu mer.  

London var förmodligen en väldigt annorlunda stad för tio år sedan. Det är en förändring som inte är direkt synlig för mig, som bara bott här i några månader. Men ändå. Den ger avtryck i stadsbilden. Glasfasaderna i Dalston nära mitt hem tycks bli fler för varje vecka som går.  

 

Karin Andersson