movium.slu.se

movium.slu.se

movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 8

Småskalig stadsplanering en svår nöt att knäcka

Publicerad 18 mars 2015

En markanvisning som utgår från små tomter och en transparent process skulle kunna borga för större variation i stadsbilden. Men det verkar inte vara någon enkel ekvation, visar STAD:s Caroline Dahl genom exemplet Vallastaden och bomässan som hålls 2017 i Linköping.

 

Att fastighetsindelningen påverkar upplevelsen av våra stadsrum är nog inte något som så många av oss till vardags reflekterar över. Smala tomter skapar förutsättningar för många upplevelser och intryck när man rör sig längs gatan. Kanske också ett mer varierat utbud om bottenvåningen också innehåller butikslokaler eller andra publika verksamheter. Rytmen av materialskiften, fönster och dörröppningar blir oförutsedd och leder ögat nyfiket vidare med en stimulans som lättar stegen.

  

Visst kan man reglera fram variation och småskalighet genom detaljplaner och civilrättsliga avtal, men det tycks aldrig riktigt bli detsamma. Det finns flera exempel där man, bakom rader av äldre och rikt ornamenterade fasader, har lagt samman fastigheter för att rymma samtidiga verksamheters storskaliga lokalbehov. Fasadens enda funktion blir därefter att agera historisk kuliss. Om detta är att föredra framför att få nybyggda fasader i gaturummet är en diskussion som kommer och går och har gjort så under lång tid, hitintills utan att någon enad uppfattning har nåtts. Oavsett vilken uppfattning man har finns det andra aspekter av denna skalförskjutning i fastighetsbestånd och förvaltning som är värt en egen diskussion.

 

Små fastigheter tycks ge upphov till kreativa och okonventionella lösningar. Tokyobaserade arkitektfirman Atelier Bow-Wow myntade vid 2000-talets början begreppet ”Pet Architecture” och gav ut en guidebok till de projekt som kontoret gestaltat, och till viss del uppfört, på små och oregelbundna tomter i staden. Tomterna beskrivs som överblivna, bortglömda och ratade men som Atelier Bow-Wow gestaltade erbjöd stora boendekvaliteter, om än inte i en konventionell form.

 

Små och oregelbundna fastigheter var också föremål för den amerikanske koncept- och land artkonstnären Gordon Matta-Clark vid 1970-talets början. För sitt oavslutade konstprojekt, Fake Estates, köpte Matta-Clark femton extremt små och oregelbundet formade fastigheter i New York City. Tomterna hade uppstått i glappet mellan juridiska, men abstrakta, regleringar och konkret rumslighet – det vill säga i verkligheten – och ingen tycktes äga dem. Flera av dem gick inte ens att nå, då de låg inne i kvarteren utan angöring.

 

Gordon Matta-Clark avled innan intentionerna med konstprojektet blev helt tydliga, men flertalet konsthistoriker pekar på verkets betydelse för att lyfta fram en spekulativ fastighets- och kapitalmarknad i en stad där varje markbit antas vara en högst värdefull handelsvara. Genom verket undersöks, för många av oss självklara men sällan diskuterade, fenomen som ägandeskap och användarvärde. Hur stor måste en bit mark vara för att vara användbar, och för vem? Är alltid mer mark mer användbart? Vilka möjligheter kan bara uppstå i det lilla och oregelbundna? Idag ägs merparten av fastigheterna av myndigheter eller privatpersoner, men verkets svävande tillhörighet både förbryllar och fascinerar ännu efter 40 år.

 

För den lilla, eller kanske mer rättvisande, smala fastigheten har Okidoki Arkitekter skapat ett förnyat intresse. I sitt tävlingsförslag, Valla tegar, för Vallastaden i Linköping lanserade man tegen som koncept för sin gestaltning. Tegarna mätte enligt Okidokis tävlingsförslag mellan 150 och 300 kvadratmeter med en exploateringsgrad på mellan 1 och 2. Det är efter svenska förhållanden anmärkningsvärt små fastigheter med en påfallande hög exploateringsgrad. Strukturen ger enligt tävlingsförslaget en möjlighet ”att bygga tätt, men ändå ha en egen dörr och trädgård”. För att möjliggöra större byggnader föreslås att tegar kan läggas samman till större fastigheter, dock föreskriver tävlingsförslaget att högst tre sammanslagningar per kvarter får genomföras för att säkerställa en bibehållen variation.

 

Tegarna beskrivs som ”den minsta beståndsdelen i förslaget och den första skalan för det sociala livet.” Konceptet har Okidoki Arkitekter, enligt egen utsago, hämtat från agrarhistorien där ”tegar ursprungligen var en social försäkring mot missväxt och ett sätt att dela på den bästa åkermarken”. Tegarna gav, menar arkitekterna, förutsättningar för möten i vardagen. Med förslaget Valla tegar vill de ta fasta på den sociala kapaciteten av tegindelning och skapa rumsliga och sociala kvaliteter som tidigare uppfattades finnas i den oskiftade byn. Området som tävlingen behandlade kommer att vara föremål för bomässa år 2017 och nu återstår att se om de svenska myndigheterna – till skillnad från New York i fallet med Gordon Matta-Clarks projekt – vågar se potentialen med små fastigheter.

 

Tävlingsförslaget Valla tegar låg följdriktigt till grund för den detaljplan som Linköpings kommun upprättade för Vallastaden. De små tegarna var tydligt urskiljbara och säkerställda genom hela detaljplaneprocessen fram till när kommunfullmäktige skulle anta detaljplanen. På en särskilt upprättad karta, tillhörande den gängse plankartan med planbestämmelser, visades avsedd fastighetsindelning men i samband med antagandet beslöt politikerna att fastighetsindelningsgränser och bestämmelser avseende vissa av de minsta tegarna skulle utgå. Ur kommunfullmäktiges protokoll kan man utläsa följande: ”För att säkerställa planens genomförande över tid bör dock en flexibilitet, i detaljplanen, för de olika fastigheterna direkt mot Kunskapslänken skapas. Denna skall inte innebära att planens intention åsidosätts. Kommunen kan, genom sitt ägande av marken, och avtal styra fastighetsindelningen.”

 

Trots kommunfullmäktiges undantag känns hela projektet mycket lovande. Arkitekternas tävlingsförslag är nyskapande, fastighetsindelningen är i stort säkerställd i detaljplanen, markanvisningsprocessen är transparent och ”alla” har varit välkomna att anmäla sitt intresse för att bygga. I ett inlägg publicerat på Okidoki Arkitekters hemsida i februari 2013, i samband med att kommunen bjöd in till de första intresseanmälningarna för att bygga i Vallastaden, sa Muharrem Demirok, kommunalråd och vice ordförande i samhällsbyggnadsnämnden i Linköping, samt tidigare ordförande för dåvarande LinköpingsBo2016:

 

– Vi bygger något som är större än en stadsdel. Det här är en framtida modell för svensk samhällsbyggnad.

 

Så hur har det gått? En översiktlig bedömning utifrån den information som finns på nuvarande LinköpingsBo2017:s hemsida ger vid hand att byggrätter för cirka 700 bostäder är fördelade till dags datum. 80 procent av dessa byggs av fem byggherrar i projekt som omfattar ca 100 lägenheter vardera. Tre av dessa fem projekt är lokaliserade till Kunskapslänken, de delarna där kommunfullmäktige undantog bestämmelserna om fastighetsindelning eftersom man tyckte att det var viktigt med en flexibilitet.

 

Det är svårt att förstå på vilket sätt som markanvisningen för dessa fastigheter blev flexibel i enlighet med kommunfullmäktiges beslut, snarare känns det som att undantaget beredde mark för de vanliga byggjättarna. Det är också lite svårt att få ihop visionsbilden av de många smala tegarna med den marktilldelning som faktiskt gjorts. Fem små byggherrar finns dock inom området, vars markanvisningar inte omfattar så mycket mer än maximalt fem bostäder vardera. Av dessa är en byggherre en så kallad byggemenskap, där de boende bygger i egen regi, och en markanvisning gäller en villa. Återstoden av de byggherrar som fått marktilldelning har projekt som omfattar ett par–tre tegar och rymmer 20–40 bostäder. Värt att notera är också att av de totalt 17 markanvisningarna som hittills tilldelats är 15 avsedda att användas för bostadsändamål, trots att både tävlingsförslaget och detaljplanen medger blandade funktioner. Inte heller det känns särskilt varierat.

 

I rättvisans namn ska dock poängteras att all markanvisning för området inte är avgjord. Det slutliga resultatet kan vi förstås inte heller uppleva eller bedöma förrän området är färdigbyggt. Det är dock lite trist att det som inledningsvis framstod som ett lovande område med nyskapande visioner tycks riskera att bara bli mer av det vanliga. Om utsedda arkitekter för de olika markanvisningarna kan rädda området genom att i sin gestaltning leverera variation och mångfald återstår att se, men man kan konstatera att det inte är en schysst uppgift att lämpa över på arkitekterna när varken politiken eller marktilldelningen har stått upp för visionerna fullt ut.

 

Vad gäller transparens är markanvisningsförfarandet i LinköpingsBo2017 imponerande. Mycket av de svenska kommunernas marktilldelning sker fortfarande i det dolda utan någon riktig insyn eller möjlighet för ”alla” att delta. År 2011 gav den dåvarande regeringen Statskontoret i uppdrag att beskriva och utvärdera den kommunala markanvisningsprocessen för bostadsbyggande. Året därpå redovisade Statskontoret uppdraget i rapporten Mark, bostadsbyggande och konkurrens. En granskning av den kommunala markanvisningsprocessen (2012:25). I rapporten konstateras att markanvisningsprocessen är oförutsägbar och kringgärdas av bristande transparens. Man skriver bland annat: ”I de sexton kommuner vi har studerat närmare har vi funnit att den information som finns ofta är allmänt hållen, inkomplett eller otydlig. Informationen har i en del fall även varit svår att hitta. […]I många delar dokumenteras inte beslut i markanvisningsprocessen och beredningen av ärenden är i hög grad personberoende.”

 

Statskontoret lämnar i rapporten nio förslag på åtgärder som man menar kan öka transparensen och förutsägbarheten i markanvisningsprocessen. Bland dessa finns förslag om att tydliggöra kommunens markpolitik, att införa intressentregister för markanvisningar, att dokumentera, följa upp och utvärdera markanvisningar med mera. Vid en jämförelse med motsvarande utvärdering från år 2006 konstaterar Statskontoret dock att flera saker pekar i positiv riktning. Fler och fler kommuner har exempelvis en fastställd och offentliggjord policy eller riktlinjer för markanvisningsprocessen och det är vanligare än tidigare att man genomför någon slags öppna tävlingsförfaranden i samband med markanvisning.

 

Det är slående hur sårbar stadsbyggnadsprocessen är och hur svårt det är att överföra intentioner från en delprocess till en annan. Det är också beklämmande att det tycks vara så svårt att genomföra nya idéer och det är oklart var oviljan finns. Ökad transparens kan säkert förbättra många förhållanden, inte minst kring markanvisningar. Ansvaret för att skapa kvalitet i stadsbyggandet måste också vara gemensamt och kan inte skjutas upp, från ett skede till nästa, från en aktör till en annan för att slutligen hamna hos arkitekterna som utan mandat ska uppfylla alla visionerna. Alla aktörer behöver bidra, hela tiden och på alla nivåer.

 

Fastighetsindelning och markanvisningsprocesser är förvisso enbart delar av en mycket större och komplex process, men om inte de ursprungliga intentionerna respekteras i dessa processer så skapas inte heller rätt förutsättningar för de påföljande skedena. Huruvida de ursprungliga intentionerna har respekterats och genomsyrat processen i Linköping återstår att se – 2017 ska merparten av Vallastaden stå klar för oss att besöka.

Caroline Dahl

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.