Vilken nytta kan en riksarkitekt göra? Anna Lenninger samtalar med Helena Bjarnegård efter ett år på posten.

Som en forsande älv. När Helena Bjarnegård påbörjar vårt samtal om uppdraget som riksarkitekt är det uppenbart att detta är något som hon fyller många arbetsdagar med – att resa land och rike runt och tala om hur arbetet med att nå de nationella målen för arkitektur-, form- och designpolitiken ska genomföras. Efter snart ett år på tjänsten kan hon sannolikt upprepa Politik för gestaltad livsmiljö ordagrant i sömnen.

– Att samla och sprida kunskap, att skapa motivation och bidra med argument, ingår i uppdraget, liksom att nätverka och lära av andra.

Uppdraget att implementera arkitekturpolitiken gavs till Boverket tillsammans med ArkDes, Statens konstråd och Riksantikvarieämbetet. Inrättandet av en riksarkitekttjänst är ett beslut av Boverket där ytterligare ett 30-tal personer arbetar med regeringsuppdraget. I riksarkitektens uppdrag ligger även att leda samarbeten med andra myndigheter som på olika vis berörs av byggnation och samhällsbyggnad. Helena Bjarnegård är också ordförande för Rådet för hållbara städer.

– Det offentliga ska agera förebildligt, det är ett uttalat mål i arkitekturpolitiken. Vi ska stötta och verka tillsammans med kommunala, regionala och statliga aktörer.

Men detta har det ju talats om tidigare också. (Jag tänker på Nya Karolinska sjukhuset.)

– Kanske är det just därför vi nu har en riksarkitekt, svarar Helena Bjarnegård utan att på något vis beröra det skandalomsusade sjukhusbygget. Hon tillägger:

– Syftet med Politik för gestaltad livsmiljö är bland annat att ge arkitekturpolitiken större genomslagskraft. Tidigare har det förutsatts att detta på något vis skulle ordna sig av sig själv.

En av de myndigheter som Boverket samverkar med är Upphandlingsmyndigheten och en av Boverkets uppdragsledare har påbörjat arbetet med att se hur stöd kan ges och kunskapen stärkas hos dem som handlar upp anläggnings- och byggprojekt.

– Upphandling är svårt och många ansvariga tjänstemän har inte den erfarenhet eller kunskap som krävs när de ställs inför att handla upp stora arbeten.

För att åstadkomma ett gott resultat är det viktigt att behålla kravet på hög kvalitet genom hela processen. Helena Bjarnegård nämner Statens fastighetsverks om- och tillbyggnad av Nationalmuseum som ett exempel. I ett tidigt skede formulerades en tydlig och högt ställd målsättning och ända fram till slutfinishen ställdes krav på vass kompetens. Det gav förutsättningar för ett bra resultat. Nationalmuseum är ett prestigeprojekt men det går att dra lärdomar från själva arbetsprocessen som kan tillämpas och gynna också mer modesta projekt.

– Vi håller på att sammanställa något vi kallar för särskilt lärande exempel inom olika relevanta områden. I samarbeten med bland andra Tankesmedjan Movium produceras ett lärandeexempel kring skolmiljöer som analyserar hur framgångsrika arbetsprocesser utformats, säger Helena Bjarnegård.

Begreppet ”goda exempel” undviks eftersom det i praktiken är näst intill omöjligt att peka på en process, ett projekt eller en anläggning helt utan brister. Att också dela med sig av problem och misstag är viktiga delar av ett kunskapsbyggande.

Det första målet i Politik för gestaltad livsmiljö betonar att hållbarhet och kvalitet inte ska underställas kortsiktiga ekonomiska överväganden och lyfter fram den byggda miljöns betydelse för människors hälsa och välmående.

Hur förhåller sig arkitekturpolitiken till kommunernas stora inflytande över vardagsmiljön?

– Det är riktigt att det kommunala självstyret är starkt. Kommunerna har en rad verktyg som de kan använda för att styra utvecklingen i rätt riktning, säger Helena Bjarnegård och fortsätter:

– En kommun kan ställa oerhört höga krav i program och detaljplaner, styra markavtal och utforma exploateringsavtal med tydliga krav på vad en byggherre ska åstadkomma.

Men, som Helena Bjarnegård tidigare påpekat, krävs det kunskap och uttalad viljeyttring i form av till exempel en arkitekturpolicy för att åstadkomma detta. Och viljan och intresset finns, det ser hon och hennes medarbetare – ett hundratal kommuner har idag påbörjat arbetet med att utforma egna styrdokument kring arkitektur och hållbar stadsutveckling.

Men – när riksarkitekten och Boverket ser att utvecklingen inte går i den riktning som politiken pekat ut, när inspiration, vägledningar och samverkan inte räcker, då kan Boverket lyfta frågan om styrmedel till regeringen.

Det kan bli aktuellt för skol- och förskolegårdar. Trots en vägledning och ett allmänt råd om friyta för lek och utevistelse från 2015 fortsätter utvecklingen att gå mot mindre ytor. Det ser Boverket genom insamlad statistik.

– Då måste vi fundera över om och hur kraven kan skärpas. Vår uppgift är att fånga upp behov av förändringar i olika styrsystem och lyfta frågan till regeringen. Just kring barns utemiljö i den täta staden tror jag att starkare styrning behövs. I övrigt kommer vi väldigt långt genom inspiration och kompetensutveckling, säger Helena Bjarnegård.

Så tillbaka till den spännande frågan om kvalitet och vad det ordet rymmer. Helena Bjarnegård berättar att hon bad deltagarna på höstens Arkitekturdagar i Malmö att sätta ett ord på vad de anser med ”kvalitet” inom arkitektur. Hon fick över 1000 olika förslag

– Genom att prata om begreppet vidgar vi vår egen förståelse för vad kvalitet kan vara och hur det kan uppnås.

Riksarkitekten bjöd in ett antal stadsarkitekter för att diskutera arkitekturpolitiken och vad skrivningarna om hållbarhet och kvalitet kan betyda i praktiken. Vanligtvis sitter var och en på sin egen kammare och saknar det samtal som lägger grunden för en framgångsrik arbetsprocess.

– Jag har ännu inte hunnit med att träffa utländska kollegor eller sätta mig in i hur arkitekturpolitik hanteras i andra länder, säger Helena Bjarnegård.

Köpenhamn och det som åstadkommits under den tidigare stadsarkitekten Tina Saaby är emellertid en källa till inspiration.

– Särskilt hur de offentliga rummen hanteras och hur åtgärder har vidtagits för att möta effekterna av fler och kraftigare skyfall i staden. Klimatförändringarna är en av våra stora samhällsutmaningar och det kommer att bli viktigt att utnyttja arkitekters kompetens på ett sätt som ger mervärden, som när ytor för omhändertagande av vatten också blir positiva tillskott i människors miljö.

God gestaltning utgår från platsen och platsens förutsättningar. När nya funktioner tillförs måste dessa förutsättningar beaktas. Helena Bjarnegård närmar sig personliga tankar om vad kvalitet kan vara.

– Vi står som jag ser det inför ett vägval nu i resurssnålhetens tidevarv. Vi behöver tänka klokt kring de styrkor som en plats redan hyser. En hållbar gestaltning måste bidra till minskad resursanvändning, det räcker inte att enbart titta på klimatanpassningar.

Till sist – har du mötts av betänkligheter kring att riksarkitekten har en landskapsarkitektutbildning istället för en till husarkitekt?

– När jag berättar att jag arbetat med stora stadsutvecklingsfrågor tillsammans med stadsplanerare, byggnadsarkitekter, inredningsarkitekter, ingenjörer och en rad andra yrkesgrupper uppfattas min bakgrund faktiskt som väldigt passande. Ingen kan någonsin behärska allt, för att åstadkomma något måste vi arbeta tillsammans i team.

Utan tvekan skrevs goda intentioner fram i Politik för gestaltad livsmiljö. Men vilken tyngd har de egentligen? För mig personligen framstår skrivningarna som alltför glatta för att få riktigt fäste, jag förmår inte se den väg som ligger mellan ord och handling. Efter ett samtal med riksarkitekten inser jag att hon och hennes medarbetare har påbörjat ett arbete med att plocka ut och analysera pusselbitar ur ett mycket stort och mångbottnat samhällskomplex. Det är kanske det som är riksarkitektens verkliga uppgift, i alla fall just nu.