I slutet av januari gick rösten upp i falsett hos flera personer på uppsatta positioner i Värmland och Gotland när ekonomen Kjell A Nordström deklarerade att år 2050 kommer Storstockholm att ha fem miljoner invånare, medan ”skräpytor” som Värmland och Gotland kommer att tömmas på folk eftersom det inte finns någon ekonomisk aktivitet, inga universitet, ingen underhållning, ingen shopping, ja, i stort sett ingenting där – bara träd.

Det är inte så lite kränkande – och okunnigt – att yttra sig på det viset om landet utanför Stockholmsregionen. Kanske är det fråga om en väckarklocka? Kanske vill Nordström sätta fingret på något? Hallå! Det är dags att höja rösten, alla! Eller? Självklart lever och verkar människor som inte planerar att flytta, utan kan utveckla såväl sig själva som nya verksamheter och platser, både i Värmland och på Gotland, liksom överallt i landet.

Är det inte en gång för alla dags att sätta punkt för dikotomin stad–land? Kan vi inte se att det finns fler än ett sätt att befolka Sverige på? Sverige är ett sent urbaniserat land, men ett land där urbaniseringen när den väl satt fart gått mycket snabbt. Hur intresserade är ekonomer, politiker och utredare av att vilja veta vad som faktiskt redan händer på olika platser runtom i Sverige?

Själv har jag nog alltid känt mig urban, trots att jag kommer från en skräpyta, det vill säga en värmländsk småstad.

På Plattformsdagarna i Malmö i december förra året talade jag med en man som ivrigt och till varje pris förespråkade förtätning av våra storstadsregioner, för hållbarhetens skull. Han hade gjort en utredning om Stockholm och fokuserade naturligtvis på huvudstadsregionen – precis som ekonomen Nordström.

Jag försökte göra samtalet mer generellt och frågade hur detta resonemang skulle kunna överföras på hela Sverige. Det gick inte så bra, det blev en krånglig diskussion. Men jag minns hans svar på frågan om vad han tyckte skulle hända med det Sverige där det inte sker några satsningar på nödvändig infrastruktur: ”Det får väl bli upplevelseindustri.”

Jag minns 70-talets arbetsmarknadsbidrag, AMS-bidraget, som i folkmun fick betydelsen Alla Måste Söderut. I Sverige lever vi på enbart ett par procent av hela landets yta. Nu är vi tio miljoner som söker oss dit där alla andra är. Ändå har vi så mycket plats jämfört med andra länder. Politiska styrmedel föser oss samman och vi människor vill, som de sociala varelser vi är, vara där andra människor är.

Men en urbanisering som sker enligt detta enda sätt att se är knappast någon naturlag. När ska vi på allvar börja tala om ett hållbart sätt att leva tillsammans? Är det verkligen mest hållbart att planera för några få storstadsregioner och omvandla de överblivna ”skräpytorna” till en gigantisk upplevelseindustri?