movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 28 - Reflexion

Platsens identiteter

Publicerad 4 mars 2020

Att gestalta platser är att ge fysisk form åt visioner om ett framtida samhälle. För idén om plats måste vara framåtblickande och inte sentimental, skriver Karin Andersson.

 

När jag utbildade mig till landskapsarkitekt läste vi arkitekten Christian Norberg-Schulz texter om platsens själ. Genius Loci. Det handlade, som jag minns det, om att varje plats har en given identitet, att den ”vill” någonting. Vad denna identitet och vilja är, var det min uppgift som landskapsarkitekt att förstå. Jag minns också att jag hade svårt för det resonemanget. Jag såg det, kanske med studentens naiva blick, som ett alltför passivt förhållningssätt till en plats historia, samtid och potentiella framtid och tyckte att det var ett sätt att undfly mitt ansvar som landskapsarkitekt.

 

Jag kom att tänka på Genius Loci när jag såg dokumentären Älskade Husby på SVT play. Inledningsvis sveper kameran över de åkrar norr om Stockholm där det modernistiskt storskaliga förortslandskapet strax ska breda ut sig. Det är som två helt olika världar. Gröna åkrar med traktorer omgivna av granar och, sedan, höghus och räta vinklar. Det är knappast en stadsplanering som sett till platsens Norberg-Schulzska själ. Det ligger nära till hands att undra hur Husby gestaltats om beslutsfattare, planerare och arkitekter letat efter den befintliga platsens själ och formgett förorten därefter.

 

Några år senare, när jag sökte svar på frågan om hur en mer inkluderande landskapsarkitektur kan praktiseras genom att anamma konstens metoder, läste jag konsthistorikern Miwon Kwon. Hon presenterar med den platsspecifika konsten en konströrelse som vill jobba med sociala frågor och har en ambition att göra världen, och platser, bättre. Den uppstod som en reaktion på konstens tidigare givna plats i kontextlösa vita gallerier. Dess utövare menade att konsten visst måste ha en kontext, att den bör vara platsspecifik. Rörelsen närmade sig det platsspecifika främst genom att undersöka relationer mellan plats och lokal identitet.

 

Nyligen läste jag kulturgeografen Doreen Massey och stannade upp vid hennes beskrivning av plats som en ögonblicksbild av de mänskliga relationer som har en koppling till platsen i just den stunden. Massey skriver att det jobbigaste hon har att göra som geograf är att rita gränser. Att ringa in en region, att definiera en fysisk avgränsning runt en plats. Att dra en gräns är att bestämma vad som är inne och vad som är ute. Vem som är innanför och vem som är utanför. Vem och vad som tillhör sammanhanget och vilka som är främlingar. Hennes förståelse för plats, och hennes aversion mot att dra gränser, blir en viktig kommentar till vår samtid. Det platsspecifika är för Massey hela tiden föränderligt, aldrig statiskt.

 

Vi sägs leva i en allt mer komplex värld, där samhällsdebatten innehåller populistiska röster, vars argumentationsteknik innebär att förenkla. Här är Massey ett välkommet inslag för mig. Hennes förståelse för att det platsspecifika, det lokala, det regionala och dess identitet är något som hela tiden är i förändring och tillåter hela den komplexitet som en värld i globalisering innebär. Det som är specifikt för en plats, dess identitet och själ, förändras med tiden. En plats har inte en enda identitet, en enda berättelse. Den har många.

KARIN ANDERSSON

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.
CAPTCHA
This question is for testing whether or not you are a human visitor and to prevent automated spam submissions.