Att åka kollektivt är inte enbart en fråga om att välja ett miljövänligt färdmedel. Det är också att välja gemenskap och tillhörighet.

Många menar att stadens offentliga platser, dess gator och torg, är viktiga platser för att bygga demokratiska värden och toleranta medborgare. Jag menar att kollektivtrafikens fordon är minst lika bra platser för detta – om inte bättre.

Kollektivtrafiken är en plats för möten. Ofta rent kroppsliga sådana. Kroppar som inte känner varandra placeras för en kort stund bredvid varandra. Och sådär står och åker vi. Vi svettas tillsammans. Vi flyttar oss tillsammans för att släppa på fler människor. Vi delar tidning. Vi stiger av tillsammans. Och sen går vi åt olika håll.

Men att dela säte är att för en kort stund dela sammanhang med en annan människa. Ofta en främling.

Erbjuder gemenskap

Jag har länge cyklat till mitt arbete. Jag har hyllat den frihet min cykel ger mig. Men när jag i förra vinterns snöyra köpte ett busskort upptäckte jag vad bussen gav mig som mina ensamma cykelturer aldrig kunnat erbjuda – gemenskap.

I nya städer är kollektivtrafiken en möjlighet att träffa människor som lever och verkar där. I min hemstad är kollektivtrafikens fordon en plats som gör att jag känner tillhörighet och samhörighet med mina medtrafikanter och medmänniskor. Jag måste inte prata med min granne på bussen. En kort stunds ögonkontakt när jag sätter mig bredvid hen räcker för att etablera ett samförstånd.

När jag åker kollektivt känner jag mig som en del av samhället.

Sida vid sida

Därför är det inte enbart viktigt ur miljösynpunkt att bygga ut kollektivtrafik. Det är viktigt för att det är en plats för människor och kroppar att mötas. Varje dag delar jag buss med människor jag inte annars hade träffat. Jag sitter bredvid kroppar som inte ser ut som min. Människor bär kläder som inte liknar mina. Högst troligt har de åsikter som skiljer sig från mina. Men vi sitter där. Sida vid sida. Kors och tvärs åker vi. Från en stadsdel till en annan. Från en socioekonomisk status till en annan. Vi bygger en gemenskap.

Men alla är inte med.

Enligt Malin Henriksson, som forskat om planerares inställning till kollektivtrafik, är brukandet av kollektivtrafik en fråga om klass. Den rikare delen av samhället åker inte kollektivt. Så jag träffar inte alla min stads invånare på bussen på väg till jobbet. I väntan på en utbyggnad av kollektivtrafiken är jag ändå nöjd med den gemenskap människorna på min buss erbjuder mig. Den får min värld att växa.