I min bokhylla på kontoret står en samling böcker från andra halvan av 1990-talet. De har titlar som ”Vem bestämmer?”, ”Tre små tätorter. Om vardagslivets landskap i den lilla tätorten”, ”Den måttfulla staden” et cetera. I många fall är det Boverket eller någon annan statlig eller nationell organisation som gett ut dem. Jag minns hur bokhyllan började fyllas i samband med att jag återkommande deltog i ett nätverk kring landsbygdsutveckling. Vi brukade träffades i Alvesta eftersom det var så enkelt för alla att ta sig dit. Vi åkte förstås tåg och det blev på något sätt en manifestation av den samhällsbyggnadsidé som då rådde: orter i samverkan genom arbetsmarknadsregioners förstoring och tillgängliggörande via goda kommunikationer.

När jag nu bläddrar i de där böckerna förmedlar de budskap från den lilla orten om vad som är värdefullt och viktigt där, på ett överraskande omtänksamt men neutralt sätt, och till synes fritt från normativ urban dominans. Man lyfter upp ortens vardagslandskap och pekar på hur man kan värdera dessa till synes obetydliga bebyggelsemiljöer. Man beskriver aktiviteter och traditioner som vuxit ur befolkningens nyttjande av platsen. Man resonerar om maktförhållanden mellan centralort och mindre orter, lokal demokrati och samverkan. Fotografierna är bleka, vardagliga och alldeles utan finess. Det är lätt att bli nostalgisk och idealisera vardagens landskap och miljöer. Jag läser dem som oberörda av storslagna visioner och ekonomiska drivkrafter, vilket kan tynga många urbana miljöer som därmed kan upplevas som berövade sin handlingsfrihet. Det är naturligtvis lätt patetiskt, men visst är känslan av frihet och formbarhet större på platser där samhällets strukturer inte finns representerade med de vanliga maktsymbolerna?

Vardagsmiljöer är inte bara en fråga för den svenska landsbygden, den har också blivit disciplinerad inom riktningen ”Everyday Urbanism”, en ism som uppstått ur Los Angeles fragmenterade stadslandskap, kanske som en reaktion mot den amerikanska östkustens mer estetiserade favorit -ism, ”Landscape Urbanism”. Engagemanget för den lokala platsen förenar mina böcker om landsbygdsutveckling med de amerikanska storstadsforskarnas beskrivning av en vardagsurbanism. Det är de lokala nätverken som möjliggör aktion och förändring, det är platsens förutsättningar som avgör vad som görs här och nu.

Det är en pragmatisk hållning som utgår från vad som finns, inte hur det borde vara eller se ut. Det är en hållning som inte väntar på att allt är tillrättalagt och begripliggjort innan det sker förändringar. Det är en handlingens utvecklingskraft som inte bryr sig om huruvida den rådande normen vill sätta etiketter som särskiljer mellan stad respektive land, storstad respektive landsbygd, centrum respektive periferi. Det är framför allt en hållning som inkluderar många aktörer i samhällsutvecklingen, utan att för den skull sortera dem i en maktstrukturell hierarki och det är kunskapen om platsen och inlevelsen kring vad denna kan bli som tycks inspirera. Så låt oss ”göra” där vi står – oavsett vilka etiketter vi och andra sätter på platsen och människorna.