Jag tror på kraften i den kollektiva handlingen. Människan är ingen ö, hon är en social varelse som inte klarar sig med hälsan i behåll utan samvaro med andra. Jag tror också att kraften att vilja handla, att vilja något med sitt liv – tillsammans med sina medmänniskor och sin omgivning – är genuin.

Medborgarnas kreativitet, kraft och handlingsförmåga är vad STAD har i fokus den här gången. Det är en uppföljning av vårt förra nummer om beredskapsstaden. Där ville vi undersöka hur stabilt samhället är vid en kris – och hur flexibelt det är. Törs man pröva lösningar man aldrig testat förut? Hur villig är man att stå fast vid det som man trots allt vet fungerar? Vilken beredskap finns det i en, som statsminister Stefan Löfven i sin regeringsförklaring i januari kallade, »uppfordrande och avgörande tid«?

I våra nordiska länder är tillit ett starkt begrepp. Ulf Andreasson, senior rådgivare i Nordiska ministerrådet, skrev efter valet i höstas ett debattinlägg i Sydsvenskan utifrån en rapport som kom 2017: Tillit – det nordiska guldet. Rapporten handlar om social tillit i de nordiska samhällena. Norden har högst nivåer av social tillit i hela världen. Tillit är starkare och viktigare att värna om än demokratin, eller rättare sagt: tilliten är en förutsättning för demokratin, menar Andreasson. Det är när den sociala tilliten börjar avta som fula trynen visar sig – då är risken stor att föraktet gror, synfältet krymper och man börjar se om sitt eget hus och vända sig bort från det gemensamma, det allmännas bästa.

Men om vi som medborgare värnar tilliten, om vi fortsätter tro på kraften i den kollektiva handlingen, vad gör vi då om vi upptäcker att det brister i förmågan hos det allmänna? Vad händer om vi tar saken i egna händer? Vad kan vi göra och vad ska det allmänna göra? Hur och på vilka sätt kan vi samverka?

Den kompetenta medborgaren är här sedan länge, men hur välkommen är hon? Efterfrågade är vi, det vore politiskt inkorrekt att låta bli att involvera medborgare i olika stadsförnyelseprojekt, till exempel. Men hur förvaltas engagemanget när projekttiden går ut? Var finns modellerna för hur en stad behåller och fortsätter att förädla kontakten med sina medborgare, som tack vare sitt engagemang fått vara med och påverka – och på så vis också byggt upp en tillit till det allmänna som efterfrågat dem, och på köpet skolats i demokrati?

Det finns flera exempel där stadsodling används som verktyg för att skapa intresse för en stadsdel eller ett bostadsområde i vardande. Entusiasmen är stor hos dem som bjuds in att bokstavligen bryta mark, och en stadsodling är ju alltid uppseendeväckande med sitt spirande liv av både människor och växter. Det kan få pågå i flera år. Ända tills det är dags för byggstart. Och sen? Vem tar hand om odlarna? Får de ny mark? Vem ser deras fördjupade kunskap, deras engagemang?

Att visa förtroende för medborgarnas förmåga att väcka intresse för sin stad får inte resultera i att de möts med det motsatta: ointresse. Det är att missbruka deras förtroende, och det är allt annat än ett demokratiskt handlande. Där kan tilliten till det allmänna få sig en törn. Att se, lyssna på, välkomna och ta hand om sina medborgare är en plikt för det allmänna. Det är att ta ordet kultur på allvar i dess mest genuina betydelse: att odla. Att odla sina medborgare är en demokratisk kultivering. Det är att gödsla och vattna lusten att vilja fortsätta värna den egna staden.