movium.slu.se

Illustration: Caroline Axelblom

Tidskriften Stad
STAD 34 – Tema

När allt tar slut

Publicerad 10 september 2021

De är så mångbottnade – resonemangen om resurser. Å ena sidan talas det väldigt mycket om resurser, å andra alldeles för lite, menar Caroline Dahl.


Den vedertagna definitionen av hållbar utveckling kommunicerades i rapporten Vår gemensamma framtid utarbetad av Brundtlandkommissionen 1987. Enligt rapporten är en hållbar utveckling ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”. Här är tankarna om resursanvändning centrala. Brundtlandrapporten och -kommissionen följdes av FN:s konferens i Rio 1992, som med handlingsprogrammet Agenda 21 blev mycket betydelsefull för miljöarbetet världen över.


Det är ungefär vid tiden för Rio-konferensen som diskussionerna kring resurshushållning och miljörättvisa börjar att bli allt mer konkreta. Miljöaktivisten L. Hunter Lovins, forskaren Amory Lovins och chefen för det tyska hållbarhetsinstitutet Wuppertalinstitutet Ernst von Weizsäcker utvecklade var för sig och i dialog konceptet Faktor 4, som också kom att bli namnet på deras gemensamma bok med titeln Factor Four: Doubling Wealth, Halving Resource Use som publicerades 1997.


Dubbel utmaning

Bakgrunden till konceptet var insikten om att merparten av världens resurser används av en mycket liten andel av jordens befolkning. Om återstående delar av befolkningen skulle kunna öka sin levnadsstandard förutsatte det en massiv resurseffektivitet och omfördelning av resurser. Argumentet blev därför en slags dubbel utmaning: välståndet i världen skulle kunna fördubblas samtidigt som resursförbrukningen skulle halveras.


Boken om faktor 4 problematiserade inte bara utmaningarna utan gav också flera goda exempel på hur ”enkelt” detta faktiskt skulle kunna göras. Ganska snart dök dock nya argument upp som pekade på att kraven på effektivisering av resursförbrukning behövde skärpas ytterligare, till en faktor 10. I resonemangen ingick också det faktum att de resurser som användes hämtades från andra delar av världen än där de användes, vilket drev på en orättvis utveckling.


Befolkningsökning, något som sällan diskuteras idag, löper som en röd tråd genom dessa diskurser från 1980- och 90-talen. Nyliberala krafter hävdade att en reglerad resurshushållning inte var nödvändig eftersom marknaden skulle balanseras utifrån tillgång och efterfrågan. Resonemangen utgick från att en resurs som blir allt mer knapp också automatiskt blir mer kostsam eftersom den är svårare att utvinna och tillhandahålla. Med den ökade kostnaden förväntades efterfrågan på resursen sjunka och därmed bidra till att alternativa resurser istället efterfrågades. På så sätt antogs beståndet av den sällsynta resursen vara skyddat innan allt förbrukats.


Mängden resurser

Att förhålla sig till hur mycket resurser som förbrukas är fortfarande aktuellt inom miljöarbetet. I sådana diskussioner skiljer man ofta mellan förnyelsebara resurser och ändliga resurser. Skillnaden är väsentlig i allt miljöarbete, men man bör nog se upp så att en övergång till förnyelsebara resurser inte blir till ett försvar för en fortsatt överkonsumtion. När de förnyelsebara resurserna förbrukas så snabbt att de inte har möjlighet att återskapas i samma takt kan resursanvändningen knappast betraktas som hållbar. Peak everything är ett uttryck som samlat beskriver en förväntad global resursbrist och de geopolitiska, sociala och ekonomiska effekterna det innebär för samhället.


Intressanta modeller

”Ekologiskt fotavtryck” respektive ”planetära gränser” är intressanta modeller för att beskriva just relationen mellan samhällets förbrukning och tillgängliga resurser. Ekologiskt fotavtryck uttrycks i jordklot, det vill säga hur många jordklot som behövs för att upprätthålla vårt levnadssätt och fortsätta tillhandahålla resurser och ta hand om de utsläpp som genererats. Beräkningen baseras på konsumtion och produktion. För Sveriges del beräknar man att det idag krävs fyra jordklot för att vi ska kunna fortsätta leva som vi gör.


Sverige är vid en global jämförelse inte på något sätt sämst. Ett genomsnitt för höginkomstländer som WWF har räknat fram visar att det ekologiska fotavtrycket räknat i jordklot legat strax över fem för höginkomstländer och mellan ett och två för låg- eller medelinkomstländer alltsedan 1970-talet. Det är väsentliga skillnader som man bör reflektera noga över. Men den historiska tillbakablicken som också WWF:s beräkning visar är nedslående även på andra sätt – den pekar på att 1980- och 90-talens intensiva diskussioner kring resurseffektivisering inte tycks ha påverkat vårt sätt att förbruka resurser och påverka ekosystemen, varken med utsläpp från konsumtion eller produktion. Nivån är tvärtom relativt konstant sedan 1970-talet. Möjligen kan man glädjas åt slutsatsen att vi försörjer fler människor med mindre resurser eftersom kvoten är konstant. Men det går ändå inte att bortse från att världens rika länder lever högt över jordens tillgångar.


Nio miljöprocesser

Denna situation bekräftas också genom Stockholm Resilience Centers arbete med konceptet planetära gränser. Konceptet som presenterades första gången 2009 beskriver nio miljöprocesser som är avgörande för jordens stabilitet. Om människans påverkan kan hållas inom de planetära gränserna kan livet fortgå, men om dessa överskrids innebär det väsentliga risker för samhället.


Vad som skiljer detta koncept från tidigare är att det inte enbart beräknar förbrukning av resurser och naturens möjligheter att ta hand om negativ miljöpåverkan utan även hur dessa processer hänger samman och är beroende av, och påverkar, varandra. Fyra av planetens gränser bedöms redan vara överskridna, däribland förlust av biologisk mångfald, klimatförändringar, förändrade biogeokemiska flöden av kväve och fosfor samt förändrad markanvändning. Ännu fler anses vara nästan överskridna. Som orsak anges människans ökande påverkan på klimat och miljö samt en ohållbart hög resursförbrukning.


Vad går då att göra? Larmrapporter om begränsade resurser eller en orättvis global fördelning tycks inte påverka våra vanor i någon högre utsträckning. Varför har vi så svårt att relatera till det faktum att vissa resurser håller på att ta slut eller att vi behöver minska takten rejält i fråga om viss, om inte all, resursanvändning? Peak det ena och peak det andra har varit närvarande i hållbarhetsdiskussionen under minst ett par decennier. Ändå fortsätter samhället inklusive samhällsbyggnadssektorn att slänga, byta ut och ersätta fullt fungerande saker och ting. Det ironiska är att hållbarhet tyvärr ofta är det framträdande argumentet för en ökad konsumtion.


Ekonomiska parametrar

Jenny Price, konstnär, författare och historiker, som Tidskriften STAD samtalade med i förra numret (STAD 33), lyfter fram just det faktum att miljöarbetet måste integreras med ekonomiska parametrar. Vi måste fråga oss hur vi förändrar miljön när vi tillverkar grejer och hur vi förändrar den när vi skapar välstånd eller rikedom. Att se vår egen roll i dessa processer och inte betrakta miljön som något som vi inte är en del av är avgörande för genomgripande omställning av samhället, menar Jenny Price.


Storskaliga förändringar

Hur åstadkommer vi då detta? Hur får vi oss själva att reflektera över de resurser som förbrukas för vårt välstånd och vår livsstil? Edward Burtynskys fotoreportage om en antropocen värld, som skildrar storskaliga landskapsförändringar som effekter av materialutvinning och masskonsumtion, berör nog de flesta som sett dem. Skalan av landskapsförändringarna kan verka skrämmande och insikten om att dessa landskap är förlorade och inte går att återställa förlamande.


Även fotojournalisten Xingzhe Lius reportage från landsbygdens Kina är tankeväckande. Liu finner gigantiska serverhallar instoppade i ett ruralt landskap där betesdrift fortfarande försörjer delar av befolkningen. Kontrasten och känslan av materialitet hos detta som vi vanligtvis betraktar som ”osynligt”, det vill säga digital molnlagring, är slående. Hallar med meter efter meter av högteknologiska maskiner i rum fyllda av insekter och med läckande tak, där serviceteknikerna sover på golvet. Det är mycket långt från visionerna om ren energi och en hållbar och smart digital verklighet eller stad.


Är det inte dags att se dessa visionsbilder i hela sitt sammanhang och på allvar prata om på vilka premisser vi driver på samhällets omställning till ”hållbarhet”?

CAROLINE DAHL 

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.