De äldre delarna av Marrakech – medinan – är svala på vintern. Att vandra i medinan är som att gå i smala gränder inramade av murar. Murarna är väggarmen avslöjar inte vad som finns inne i byggnaden på andra sidan. På nedersta våningen finns sällan fönster, det är en tydlig skillnad mellan offentligt och privat.

Från gränderna löper det små återvändsgränder. I anslutning till dessa ligger boningshusen. De är uppbyggda kring en öppen innergård och det är mot den som bostädernas fönster vetter. De små gränderna och gårdarna skyddar både från solens strålar och främlingarsinsyn. Det är som om det finns en tydlig insida, men inte riktigt en utsida.

Marrakech beskrivs ofta i västerländsk litteratur och resereklam som en mystisk, drömsk och förförisk plats. Jag inser varför. Det är okunskap som gör att platser upplevs som mystiska. Jag, som vuxit upp på den skånska landsbygden och utbildats i modernistisk och västerländsk stadsbyggnadstradition, kan inte läsa Marrakech.

Det finns inga fasader som visar vad som finns på insidan av en vägg, i mina ögon ser de flesta ytterväggar i medinan likadana ut. Jag kan inte se när en byggnad slutar och en annan tar vid. Jag kan inte läsa grändernas hierarkier. När jag kommer ut på något av de mindre torgen har jag tappat uppfattningen om väderstrecken.

I dagens globaliserade och digitaliserade värld kan man ta reda på mycket om en plats utan att behöva besöka den. Jag kan ta reda på vilket klimat ett land har, vilka parker som finns i en stad och hur de ser ut. Med ett svenskt pass kan jag ta mig till nästan vilken plats som helst på jorden. Men jag kan inte via Google och Wikipedia på riktigt förstå hur det är att leva och verka på en plats. Det kan jag inte som turist heller. Jag är onekligen en främling, en besökare. I medinan i Marrakech har jag ingen koll. Men det gör mig inget.

”Vem hade kunnat ana att Marrakech var så här?” hör jag en svensk turist förvånat säga till sin väninna när jag sitter i en av stadens parker, Jardins de la Ménara. Framför mig är en stor bassäng med insamlat vatten som under många århundraden använts för att försörja de omgivande olivträden med vatten. Bland olivträden står palmer och i horisonten skymtar de snötäckta Atlasbergen. När snön smälter framåt våren kommer smältvattnet att förvandla det torra landskapet som omger Marrakech.

Men idag är det fortfarande vinter. Vi sitter i solen, det är 23 grader i skuggan. Turisten syftar på att det är varmt som en svensk sommar i solen där vi sitter, samtidigt som man kan åka skidor i bergen bara någon timme bort.

Man kan ta reda på mycket om en plats, en stadsdel, en stad eller ett land genom att läsa om den och genom att besöka den. Men viss kunskap förblir exklusiv för dem som bor, lever och verkar där. Det betyder inte att platsen är mystisk. Det betyder bara att just den kunskapen inte är direkt tillgänglig för mig. Att den tar tid att ta del av och förstå.

Jag tänker på detta i relation till min uppgift som landskapsarkitekt. Vi kommer långt med våra analysverktyg i vårt sökande efter att förstå en plats eller en stadsdel som ska designas eller planeras. Men vi kommer inte hela vägen. För att verkligen förstå behöver vi ta del av den kunskap som är exklusiv för dem som har en lång relation till platsen. Det är lika sant för Marrakech som för Kiruna, Växjö och Malmö, eller städernas ibland mycket olika stadsdelar.