Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har på uppdrag av regeringen formulerat en vision för kulturmiljöarbetet till 2030 då målet bland annat är att alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige.

Syftet med visionen för kulturmiljöarbetet till 2030 är att underlätta uppfyllelsen av politiska mål vad gäller kulturmiljöarbete och att öka medvetenheten om kulturmiljö och kulturarv. Vad som menas med dessa båda ord – kulturmiljö respektive kulturarv – blir en fråga om definition. Ordet kulturmiljö, som slog igenom på 1980-talet, syftade då till att vidga synen på historia och bevarande från ett fokus på enstaka objekt (minnen) till landskap och fysisk planering. Kulturmiljölagen från 1988 är ett exempel på detta.

Begreppet kulturarv är av yngre datum och inbegriper, förutom mänskliga aktiviteters fysiska spår, även immateriella uttryck som berättelser och traditioner. Gränsdragningen mellan uttrycken är otydlig. Kulturarvsbegreppet slog delvis igenom under tidigt 1990-tal efter en kritisk vetenskaplig och politisk diskussion kring det ökande historiebruket i samtiden – en medvetenhet om att kulturarv inte var detsamma som historia, vilket antyddes av ord som kulturminne eller kulturmiljö. Kulturarv var något som skapades i samtiden genom att människor utnyttjade referenser till historien på olika sätt, och kulturarvet var inte bara något positivt. I fokus för diskussionen stod inte minst framgången för Unescos World Heritage, som speglade en bred internationell trend där historia och historiska miljöer blev allt viktigare, både i identitetspolitik och som ekonomisk drivkraft och turistmagnet.

Intensiv diskussion

I kulturmiljöpropositionen 1997 byttes ordet kulturmiljövård ut mot kulturarvsarbete, och en intensiv diskussion om kulturarvsinstitutionernas roll och arbetssätt vidtog. Frågan om förnyelse och tradition inom de professionella organisationerna har alltsedan dess varit omstridd och omdiskuterad.

Politiskt sattes under 2000-talet nytt fokus på kulturarvsfrågorna bland annat genom Sverigedemokraternas framgångar, nu med helt andra förtecken än i den kritiska diskussionen tio år tidigare. Almedalsveckans återkommande till svenska värderingar, utan närmare innehållsanalys, speglar också hur historiebruket och den nationella identiteten blivit högaktuell.

Utvecklingen är inte på något sätt begränsad till Sverige, och internationellt finns en allt starkare debatt och vidare ström av litteratur som analyserar olika professionella och politiska institutioners bruk av historia och kulturarv. Det har också resulterat i ett helt nytt forskningsfält.

Skapas i samtiden

RAÄ:s vision kan ses som ett försök att utgå från en syn på kultur och kulturarv som något föränderligt och något som skapas i samtiden, och samtidigt svara upp mot politiska mål om allas lika värde och rätt till kulturarvet. Inte minst ligger häri en svårighet att å ena sidan respektera olika gruppers anspråk på att själva tolka kulturarvet, och å andra sidan verka för att dessa anspråk inte i den professionella praktiken underbygger och stärker identitetspolitik och motsättningar.

RAÄ:s vision utgår alltså från att de människor som finns i det svenska samhället oavsett bakgrund är aktörer och har en röst i formandet av samhället och därmed i skapandet av det som lämnas över till kommande generationer. Och att en mångfald av kulturella avtryck är nödvändig i strävan mot ett inkluderande samhälle.

Visionen kan ses som en i viss mån motsägelsefull kompromiss i ett försök att fånga upp en samtida diskussion om både möjligheter och problem med kulturarvet. Hur visionen ska tolkas och samordnas med gällande lagstiftning för att omsättas till praktisk handling lämnas åt andra, företrädesvis handläggare på länsstyrelserna.