movium.slu.se

Christer Larsson. Foto: Kolbjörn Guwallius.

Tidskriften Stad
STAD 28 - Arkitekturakademin

Människan i centrum utvecklar arkitekturen

Publicerad 26 maj 2020

När STAD träffar Christer Larsson på ett kafé i Malmö går 2019 mot sitt slut och han har precis lämnat sin anställning i Malmö stad inför sin 67-årsdag.

 

Uppdraget som stadsbyggnadsdirektör lämnade han i somras över efter 14 år på posten till Marcus Horning som hämtats från motsvarande tjänst i Lunds kommun.

 

Christer Larsson arbetade i samma kommunala förvaltning i 21 år.

– Jag har ju varit stadsbyggnadsdirektör väldigt länge. Man kan fråga sig om man ska sitta så länge som jag har gjort.

 

Trots uppnådd pensionsålder har arkitekten Christer Larsson inga planer på att avsluta sitt yrkesliv. I stället fortsätter han arbeta som rådgivare i egna bolaget Helastaden. Som adjungerad professor på Arkitektskolan i Lund är han aktiv inom Arkitekturakademin. Och så tänker han ägna sig mer åt fotografering, som är ett stort intresse.

 

Efter att ha varit en av dem som lotsat Malmö genom den berömda omvandlingen från industristad, avskuren från havet av varvsindustrin, till universitetsstad, öppen både mot havet och omvärlden, tog han sig an den statliga arkitekturutredningen 2014. Uppdraget kom från regeringen via Kulturdepartementet.

 

Det var inte självklart att han skulle tacka ja, hävdar han – han kände sig inte tillräckligt kunnig.

– Men så pratade jag med de ansvariga om direktiven och de stämde ganska väl överens med min egen syn. Det handlade uttalat om hälsa, demokrati och sociala frågor, så jag tackade ja. Sedan utförde jag det utifrån ett perspektiv med människan i centrum. Om relationer, utmaningar; om vad det är vi ska lösa.

 

I och med utredningen har dess titel, ”Gestaltad livsmiljö”, blivit ett etablerat begrepp. Christer Larsson menar att det är en av utredningens främsta framgångar – arkitekturen är ett sammanhang i vilket människor lever och därmed måste de stå i centrum.

 

Frågan är vem eller vad som i så fall var i centrum tidigare. Handlar allt inte alltid i någon mening om människor?

– Det kan kännas lite övermaga att säga att det inte har varit så eftersom det alltid har varit så. Vi är ju i demokratibranschen och där är människan alltid i centrum. Men någonting är det ändå som gör att man pratar om det igen.

 

Så vad var det man hade glömt bort?

– Jag har känslan av att det är en värderingsfråga. Om man säger att människan ska stå i centrum så handlar det om människans behov och om att frågan hur man rumsligt organiserar det får ta större plats i processen.

 

Ekonomiska, praktiska och tekniska frågor har ofta kört över det mänskliga perspektivet, menar han. Det leder till dåliga planlösningar, markparkeringar överallt, ingen plats för barnen att leka och inget dagsljus i lägenheterna.

– Om man utgår från att människan och den gestaltade livsmiljöns kvaliteter är viktiga kanske man tänker en gång till innan man gör de där skuggiga gårdarna och att man tänker mer holistiskt i planeringsfrågorna.

 

Byggbranschen behöver hållas i vissa tyglar, tycker Christer Larsson. Den är alldeles för praktiskt orienterad och kör på invanda spår. Genom att prata om gestaltad livsmiljö har en insikt fått fäste om att vi faktiskt kan rå på miljöerna vi skapar, menar han.

 

När till slut en proposition utifrån utredningen lades fram för riksdagen i februari 2018 fanns stora ord med som kanske inte alla omedelbart kopplar till arkitektur. Värnandet av demokratin och hoten mot miljön och klimatet ställdes jämsides med urbaniseringen och teknikutvecklingen.

 

Alla får inte ihop demokrati med arkitektur. Hur ser sambanden ut?

– Det kan jag förstå att man inte får ihop. Det kan verka lite teoretiskt, men jag menar att verktygen för rumslig gestaltning har mycket större förmåga än vad man tror. Det finns uppenbara, direkta samband mellan hur staden organiseras, segregationen och tillgången till gemensamma investeringar och det offentliga rummet. På 1960-talet gjorde vi stora trafikleder och därmed skapade vi ett jättestort problem med hjälp av rumslig organisering. Då kan man tänka att vi vice versa kan lösa problem med rumslig organisering. Jag är övertygad om att det är så.

 

Kopplingen till demokratin är också stark i och med att det blir så påtagliga resultat av stadsbyggnadsprocesser. Därmed kan man även bädda in andra processer längs vägen.

– Vi behöver bli ännu bättre på att föra en stark, brukardriven dialog i stadsutvecklingsfrågor. Det stärker känslan av att vara en del av samhället att kunna påverka. Därmed stärks också demokratin. Det är inte bara rumslig organisering som gör det där, det behövs ett arbete med skola, socialtjänst och alla andra delar. Det är en helhetssyn som är jätteviktig.

 

Men hur mycket av det är arkitektur?

– Arkitektur är också en process, det är inte bara byggnader. En byggnad måste vara accepterad, en detaljplan måste vara accepterad för annars tar invånarna inte den till sig. Människor är kloka och de kan någonting om platsen där de bor. Det är en resurs man måste ta vara på. Allt ska äga rum, allt möts i det rumsliga. Då är den rumsliga strukturen extremt viktig. Särskilt i dag med ett samhälle som faller isär. Då är stadsplanering och den rumsliga organiseringen ett verktyg att få det att hänga bättre samman.

 

Faller samhället isär?

– Jag ser tre huvudsakliga utmaningar. Det ena är resursfrågan med koppling till uttaget ur jordskorpan, energifrågan och klimatet. Vi förbrukar helt enkelt för mycket av allt. Det andra är att samhället faller isär. Det handlar ytterst om demokrati, men det handlar också om bostadsbyggande, om att vi inte har en bostadssocial politik, vi har inte en rättvis fördelning av stadens möjligheter. Då faller samhället isär. Segregationen ökar, skillnaderna i hälsa ökar. Som jag ser det börjar segregationen i boendet. Var man bor och hur man bor.

 

Den sista utmaningen Christer Larsson tänker på är hur samhällsbyggandets parter samverkar i de långa processerna där värden skapas över lång tid. Hur samverkar arkitekter och planerare med medborgare, med marknaden? Det är viktigt att reflektera över balansen mellan marknaden och det offentliga när värdena sedan skall realiseras.

– Fastighetsfonderna och pengabranschen gör alldeles för stora uttag ur processen. Det är faktiskt inte okej att byggherren som till sist ska genomföra och förvalta ett projekt därmed inte får möjlighet att skapa nödvändiga kvaliteter.

 

Om cirkulär ekonomi och delningsekonomi är framtiden så kommer inte marknaden att komma med lösningarna, säger Christer Larsson. Och låter plötsligt ideologisk på ett nytt sätt. Han menar att om det finns mycket värden i en bransch så kommer dessa också att realiseras. Marknadsekonomin behöver styrning men politiken är för svag. Det behövs ett mer balanserat förhållande mellan marknad och samhälle, anser han, vilket kan innebära stramare reglering och beskattning.

 

Men utvecklingen verkar gå i motsatt riktning.

– Det är helkorkat att inte ha en fastighetsskatt. Tittar man på många av de stora internationella förebildliga projekten så får kommunerna genom fastighetsskatten tillbaka sina investeringar genom att man får ett högre värde på fastigheterna.

 

Man behöver inte vara partipolitisk för att tycka detta, anser han.

– Genom åren, när man som jag har varit med länge, så ser man att det finns en obalans. Jag tror att man inom politiken egentligen är ganska överens om att det sker för stora uttag, men ingen vågar införa en fastighetsskatt. Jag tror att man måste göra det.

 

Christer Larsson efterlyser också en bostadssocial utredning. Samhället måste kunna bygga bostäder som människor har råd att bo i.

– Sedan får ju politiken dra olika slutsatser av det, men vi måste skaffa oss beslutsunderlag.

 

Mycket av diskussionerna kring arkitektur handlar om nyproduktion. Men det är kanske ännu viktigare att prata om gamla misstag och hur man hanterar dem. Christer Larssons mantra under åren som stadsbyggnadsdirektör var att man skulle ”hela staden”.

 

Vi har ju många miljöer som har byggts enligt andra principer än de som du för fram.

– Det finns ju mycket att reparera. Det som finns nu är präglat av en viss tids synsätt. Det handlar om trafiklösningar och monofunktioner. Men när vi ska förtäta städerna kan vi korrigera med det som saknas. Gör vi det på ett klokt sätt har vi möjlighet att ställa saker tillrätta, eller i alla fall kompensera. Vi har alla våra verktyg. Använder vi det offentliga rummet, mötesplatser, skolor, kultur och annat på ett klokt sätt kan vi göra städer som hänger ihop bättre.

 

Görs det misstag i dag som vi inte ser nu?

– Det kan man vara helt säker på. Tidigare såg vi inte vad massbilismen betydde för klimatet, vi såg inte vad trafikplaneringen betydde för segregationen. De senaste åren har vi inte sett hur ensamhet vuxit och därmed blivit en av de största folkhälsofrågorna.

 

Sätter man människan i centrum blir detta också en fråga om skala och om hur man bygger för att främja kontakten mellan människor, menar han.

– Jag tror att man skulle behöva göra ett litet omtag. Det finns mekanismer som är självgenererande som vi inte ser, som att strukturer vi har i dag genererar skillnader per automatik.

 

Då är vi inne på politik igen.

– Ja.

 

Vi är också inne i ett politiskt paradigm där människor kanske inte röstar för den typen av strömningar du lyfter fram som viktiga.

– Jag tror att det kommer att ändras. När jag hör hur mina döttrar och deras vänner resonerar blir jag lite hoppfull. Det finns säkert två läger och jag ser kanske inte det andra. Men jag hoppas att det finns en stor kraft i den generationen.

 

De växer inte upp och faller in i normen?

– Nej, det vill jag inte tro, säger Christer Larsson med ett skratt.

 

Men för att nå dit du vill behöver de politiska åsikter du tycker är viktiga nästan avpolitiseras och bli allmängiltiga. Man skulle i så fall behöva nå konsensus kring sådant som det finns en tydlig polarisering kring.

– Arkitektur och stadsbyggnad är politik, men det behöver inte vara höger- eller vänsterpolitik. Det handlar om värderingar och om hur man ser på människor. Jag tror att mycket handlar om okunskap. Det är fascinerande hur lite vi pratar om välfärdsfrågorna i dag. Det är bara lag, ordning och migration. Välfärdssystemen är egentligen Sveriges paradgren.

 

När samtalet är över går vi ut för att ta ett foto i den vintergrå staden. Den gestaltade livsmiljön är ruggig så här års. Jag funderar på om det är en arkitekt eller en ideolog jag fotograferar. Christer Larsson är nog helt enkelt både och.

KOLBJÖRN GUWALLIUS

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.