movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 15

Luften vi andas

Publicerad 5 december 2016

När miljökvalitetsnormerna för luft började tillämpas i samband med att miljöbalken trädde i kraft 1999 innebar det ett skifte i synsätt från att reglera hur mycket enskilda källor får släppa ut till att reglera den kvalitet som miljön i stort ska uppnå vid en viss tidpunkt. Normerna gäller för ett stort antal ämnen och baseras i huvudsak på krav som finns i EU-direktiv. Utgångspunkten är tillståndet i miljön och en bedömning av vad människa och natur tål att utsättas för, utan att ta allt för stor skada.

 

Det är kommunerna som har till uppgift att övervaka tillståndet i luftmiljön och därmed också rapportera om en miljökvalitetsnorm överskrids eller riskerar att överskridas. När så sker, kan det bli aktuellt att ta fram ett åtgärdsprogram och det är Naturvårdsverket som avgör om detta ska ske eller ej. Enligt Naturvårdsverket har ett tiotal åtgärdsprogram arbetats fram sedan lagstiftningen trädde i kraft.

 

Åtgärdsprogrammen kan innehålla såväl förändringar i styrmedel som fysiska åtgärder. I många fall, åtminstone inledningsvis, blev den indirekta lösningen att trafiken genom olika åtgärder spreds ut över en större yta och därmed också luftföroreningarna. Utsläppsmängderna kunde alltså förbli intakta.

 

Luft, ljus och grönska var modernismens slagord för ett hälsosammare samhällsbyggande. Den schweiziske arkitekten och urbanisten Le Corbusier illustrerade i sina principdiagram för ett nytt stadsbyggande nogsamt de luftföroreningar och partiklar som präglade den ”vanliga” stadens gatumiljö. Små, små prickar i en prydlig triangulär form representerade den ohälsosamma luften i de sektioner som finns publicerade i den välkända boken Towards a new architecture för att visa skillnaden mellan den vanliga staden och den höghusstad som han själv förespråkade.

 

Den ena sektionen visar flera slutna kvarter med flerbostadshus i fyra–fem våningar och med trånga gaturum däremellan. Den andra sektionen visar ett vidsträckt gaturum med stora avstånd till de två par höghus i ett 30-tal våningar som flankerar det breda vägrummet. I båda sektionerna illustreras luftföroreningarna med prickar och bokstaven A, vilken förklaras med orden ”Dust zones”, fritt översatt till sot- eller smutszoner.

 

Det är slående att luftföroreningarna finns med i båda sektionerna trots att skälen för att ersätta det traditionella stadsbyggandet med en höghusbebyggelse var just att komma ifrån dessa. Förvisso kan man hävda att det stora avståndet mellan den förorenade zonen och själva livsmiljön säkerställer att människor inte blir utsatta för dessa. Grönområdena som illustreras i mellanrummet mellan väg och hus förväntas också bidra till att rena luften. Men ändå: Det är stadsbyggandet som föreslås ändras i grunden istället för själva föroreningskällan, det vill säga transporterna. Luftföroreningar tycks vara en konstant som man inte kan ändra på. Le Corbusier makade istället på husen och människorna, och i nuvarande lagstiftning späds föroreningarna ut över ett större område för att understiga normen. Är det inte dags att ta miljökvalitetsmålen på allvar och bli av med föroreningarna genom att kräva rena fordon en gång för alla?

CAROLINE DAHL

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.