Jag har min arbetsplats i Beckers gamla kontorsbyggnad, med fem våningar fulla av verksamheter inom framför allt kulturområdet. Ett stenkast bort ligger det nya bostadsområdet vid Liljeholmskajen och på andra siden Liljeholmsviken ligger Hornstull och Södermalm. Vi är verksamma här på lånad tid. Stockholms stad planerar att inom 15 år ha ett nytt bostadsområde på plats här. Då kommer det mesta av dagens Lövholmen att vara borta.

Att Lövholmen utvecklingsmässigt ligger i träda känns tydligt när jag går och cyklar genom området på väg till och från kontoret. De offentliga miljöerna tas inte riktigt om hand. Samtidigt ger denna nonchalans plats för något annat. Människor från de olika verksamheterna har satt ut egna bänkar och bord som vi ibland lånar av varandra när vi vill äta lunch utomhus. Eller så går vi ner till bryggan ett stenkast bort, förbi kanotuthyrarens tillfälliga container. När vi vill köpa lunch går vi över gatan till lunchrestaurangen i äldreboendet som är vår granne. Mannen som jobbar där är vänlig, ger oss personalrabatt. Vi snackar lite medan han lägger lunchen i en matlåda. Många människor har sin vardag här i Lövholmen.  

Att området inte tas om hand blir till en ond cirkel. Ju mer det förfaller, desto svårare blir det att underhålla, rusta upp och bevara. Att det är nedgånget används sen som argument för att det inte är värt att bevara. Lokala politiker beskriver Lövholmen som en otrygg plats där få rör sig. Det är en retorik som känns igen från omvandlingar av liknande områden i andra städer. Om ett område är tomt finns det ju inget som kan gå förlorat när området försvinner. Men den bilden är inte sann. 

Ofta när jag får besök på kontoret säger folk entusiastiskt att det påminner om Berlin eller Köpenhamn. Jag förstår vad de menar men det gör mig samtidigt beklämd. Tänk om man istället upplevde att de möjligheter vi har här på Lövholmen är typiska för Stockholm, att den spretiga sammansättning av verksamheter som vår byggnad rymmer var precis vad Stockholm vill möjliggöra. Andra personer som är verksamma i min byggnad har beskrivit den som en hub av kreatörer och innovatörer, en sån som städer ofta pratar om att de vill skapa. Lövholmen är idag ett kulturellt nav i Stockholm och i mer än 25 år har området varit en viktig produktionsplats för kultur. 

Men Stockholms stad verkar inte se några problem med att vi om några år tvingas flytta härifrån med följden att detta nav och sammanhang splittras. Kanske eftersom få här varken kallar sin verksamhet för en startup eller sig själv för entreprenör. När staden ska säljas är retoriken viktig. 

Jag inser samtidigt att vi också är aktörer i en traditionell gentrifieringsprocess. Många av oss är högutbildade och skulle hamna Richard Floridas kategori ”kreativ klass”. Det är komplext. Samtidigt sitter vi här för att vi inte har verksamheter som drar in miljoner, tack var en låg hyra har vi råd att bedriva våra verksamheter. 

Det är här på Lövholmen många av oss har både vårt privata och professionella sammanhang. På mitt våningsplan har närmare 70 personer studioplats, i hela byggnaden mer är 300. Det är ett oersättligt nätverk som jag tar del av dagligen. De kontakter, liksom den vänskap och trygghet som byggts upp under många år, kommer att splittras. 

När en plats som Lövholmen omvandlas är den borta för alltid. Det gäller för såväl platsens arkitektur som de sociala och professionella nätverk den möjliggör.