movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 14

Lager på lager

Publicerad 16 september 2016

Lagomheten är en dygd hos en svensk myndighet, skriver författaren Qaisar Mahmood i sin bok Jakten på svenskheten (Natur & Kultur 2012), där han åker Sverige runt på motorcykel för att försöka utröna vad det innebär att vara svensk. Han arbetar själv på en svensk myndighet, och där, fortsätter han, gäller det att vara lagom kritisk, lagom positiv och lagom analytisk. ”Är man inte lagom är man inte nyanserad. Och det är det värsta man kan vara på en myndighet. Att tydligt ta ställning för eller emot något och inte balansera å ena sidan med andra sidan är en dödssynd bland byråkrater.”

 

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) har på uppdrag av regeringen formulerat en vision för kulturmiljöarbetet till 2030 då målet bland annat är att alla, oavsett bakgrund, upplever att de kan göra anspråk på det kulturarv som format Sverige. Eftersom det är en vision formulerad av en myndighet, måste den vara lagom, varken säga det ena eller andra. Det är helt enkelt upp till dem som ska omsätta visionen i praktiken att tolka den och handla därefter. Det är självklart att det blir stora variationer i tolkningen av en sådan vision. Det är som om allt vore möjligt att kalla kulturarv. Men det är ju en omöjlighet att alla, oavsett bakgrund, ska kunna uppleva att deras kulturarv tas till vara. Eller?

 

Qaisar Mahmood, som åker 900 mil innan boken är slut, har inte kommit mer än till första anhalten, Karlstad – där svenskheten ska vara som störst, enligt en person han möter på en middag – innan han konstaterar att svenskheten knappast kan liknas vid en kokosnöt. Det finns inte en kärna som ligger dold innanför ett hårt och oätligt skal, snarare måste man ”se på svenskheten som en lök, någonting mångskiktat där lager lagts till existerande lager”.

 

Lager på lager är vad jag själv tänker på när jag tänker på kulturarv – och inte bara när det gäller svenskhet utan alla kulturer, allt kulturarv, överallt i världen. Ingenting är statiskt, allt förändras konstant. Får nya årsringar. Kultur är något pågående, något som finns där, som vi är en del av, men som just därför är svårt att överblicka, svårt att fånga. Kulturarv är allt det som är djupt mänskligt, handlingar som uttrycker drömmar, tro, förhoppningar, svagheter, brister och tillkortakommanden.

 

Under andra halvan av förra århundradet revs många stadskärnor för att utplåna en förgången tid och ge utrymme för en ny modernitet. Byar har dränkts efter beslut om att älvar ska fördämmas för utvinning av energi, gruvor får samhällen att rasa ner i underjorden. Människor förlorar hem och platser som härbärgerar minnen vid miljökatastrofer och krig. Men även när platsen försvinner finns minnet kvar. Minnen är också kulturarv. Några kollektiva minnen kan man knappast tala om. Minnen är subjektiva. Var och en bär – och är – kanske när allt kommer till kritan helt enkelt sitt eget kulturarv.

TITTI OLSSON
Chefsredaktör

Kommentarer

NYA VINKLAR - arkitektonisk dansinstallation - inget namn?

Hej Titti.
Har hört att en stor bild på installationen Nya Vinklar är med i nya Stad,  men mitt namn som initiativ tagare och konstnär kom inte med.
Man ville se hur man kan använda sig av stadens rum med konsten när vi bygger
nya kvarter
Mvh
jeanette Gostomski
scenograf och arkitekt

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.