Tillgången till mark är starkt begränsad, ett minimimått på lekyta utomhus på 10 m2 per barn ska uppfyllas och landskapsarkitekterna ska redovisa ett visst antal olika lekfunktioner i sina förslag. Byggnadens tak och väggar tas till hjälp för att inom tomten rymma det utomhusutrymme som krävs. Konstmaterial rullas ut på terrasser och lutande väggar. Hur fungerar ett utomhus som allt mer förlorar kontakten med marken och jorden för barn och personal?

Nosen rör sig nyfiket på den lurviga svartvita kaninen där den sitter och sniffar i sin lilla bur på avsatsen i trapphuset på femte våningen. På andra sidan dörren, ute på takterrassen, ligger vinden på. Kompisgungan är lika tom som kaninhuset på gräsplätten i planteringen.

– Vi väntar på en vindstilla dag. Det är för kallt att vara där nu, säger pedagogen och drar jackan tätare runt kroppen medan han rör sig fram och åter mellan 25 barn i 3–4-årsåldern som leker i den bleka solen på den smala, långsträckta gården längs fasaden på Damperens nybyggda femvåningshus på Vesterbro i centrala Köpenhamn.

Fördelade på husets olika våningsplan finns åtta avdelningar för cirka 140 förskolebarn förutom en fritidsklubb och samlingssal i bottenplan. Tre takterrasser på sammanlagt 500 m2 kompletterar gården på markplan. Damperen är en god representant för hur en barninstitution idag byggs i Köpenhamns täta innerstad, där barnfamiljerna blir allt fler. Här är kravet på utomhusyta 10 m2 per barn. Eftersom ytorna på marken är för små för så många barn som förskolorna måste ge plats för kompletteras gården i markplan med ytor på takterrasser för att kravet på utomhusareal ska infrias. På Damperen är ytan – förutom den längsgående smala gården på marken – fördelad på tre terrasser: en sammanhängande terrass högst upp på femte våningen, en mindre på fjärde våningen och en liten på tredje.

– Denna starkt växande tendens måste vi acceptera i en tät stad som Köpenhamn. Men den har ett pris, säger Sissel Brandi-Hansen, master i pedagogik, bosatt och verksam i Köpenhamn.

Finansierad av en av Danmarks största fackföreningar, FOA, som organiserar ett flertal yrkesgrupper inom offentlig sektor, har hon i elva förskolor studerat hur en ny- och ombyggnation av förskolan påverkar barn och personal i den pedagogiska verksamheten. I två av förskolorna har hon gjort fördjupade fallstudier. Hon har intervjuat arkitekter och byggherrar, samtalat med och gjort observationer av personal och barn. Rapporten, Arbejdsliv og hverdagsliv i nybyggede og nyrenoverede daginstitutioner, ges ut som nätpublikation under 2015. Sissel Brandi-Hansens huvudfrågor är följande: Hur har barnens och den pedagogiska personalens möjligheter att vara med och påverka sin miljö sett ut under byggprocessen? Vilka val har man gjort och hur har resultatet blivit? Hur har omställningsprocessen varit för barn och personal när de lämnat gamla lokaler eller paviljonger för att flyttat in i någonting helt nytt eller totalrenoverat? Vilka tendenser går det att upptäcka kring hur den nya miljön påverkar den pedagogiska verksamheten?

Planeringen av de stora institutioner som Sissel Brandi-Hansen studerat bygger på en tanke om samarbete och flexibilitet. Men resultaten av hennes studie visar att det förblir en skrivbordsprodukt. Regler om ytor och säkerhet präglar verksamheten i de nya husen: branddörrar, trappor och hissar blir till reella barriärer. Varje avdelning är skild från de andra på de olika våningsplanen, och det finns inte någon självklar mötesplats eller något samlande torg där de kan se varandra, varken inne eller ute. Vuxna och barn får ingen naturlig kontakt, de möter inte varandra över avdelningarna utan drar sig istället undan med sina närmaste. Det känns inte självklart att bistå varandra i de här nya stora institutionerna. Istället för samarbete ökar isoleringen.

Sissel Brandi-Hansens syfte med studien var aldrig att specifikt studera utomhusleken, men det hon upptäckt under sitt arbete med rapporten har gjort henne starkt kritisk. Utevistelsen i nya förskolor uppförda som Damperen kräver struktur och systematisering: vem ska vara på vilken terrass vid vilken tid? Den pedagogiska verksamheten är ofta upplagd så att pedagogerna är färre till antalet när barnen ska vara ute – av tradition betraktas utemiljön i förskolan som en pedagog i sig som stimulerar barnen till lek, och alltså behövs inte lika många vuxna på plats. I de nya förskolorna får barnen inte gå själva mellan avdelningarna i trapphusen som förbinder våningsplanen, än mindre åka hiss på egen hand. Barnen måste disciplineras. Alla måste hålla ihop, vänta på varandra och vara klara på en gång så att de kan gå iväg från avdelningen i samlad tropp.

Och hur går det för det barn som behöver gå på toaletten när alla tjugo kamrater äntligen kommit ut? Det går inte alls. Sissel Brandi-Hansen har vid ett par tillfällen hört pedagoger neka barnen detta, toaletter saknas på terrasserna och den ensamma pedagogen kan inte lämna de övriga barnen för att följa med barnet som behöver hjälp.

Att gå ut blir istället till som att bege sig iväg på utflykt. Konflikterna ökar när pedagogerna inte kan öppna dörren och bara låta barnen springa ut på egen hand allteftersom de blir klara. Pedagogerna upplever inte att det finns någon gård att släppa ut barnen på. De känner oro: barnen kan inte vara ensamma ute på de högt belägna terrasserna.

– Det blir inget flow i barnlivet när inte ute och inne flyter samman längre och barnen kan gå ut och in som de själva vill. På vissa ställen är det så omständligt att komma ut att barnen bara är ute ett par gånger i veckan, alla andra dagar stannar de inomhus, säger Sissel Brandi-Hansen.

På terrasserna höst upp på taken är det tänkt att de äldsta barnen ska vara, där finns störst sammanhängande yta för dem att leka och springa på. Men där törs pedagogerna inte vara med de äldre barnen på grund av rädsla för att barnen ska klättra eller kasta ner saker. De saknar överblick. Det finns fog för rädslan: vid ett av Sissel Brandi-Hansens besök på Damperen hade en sektion i glasväggen som omgärdar takterrassen gått sönder och gården var avstängd.

– Ramlar man ner från femte våningen så dör man, säger Sissel Brandi-Hansen.

Istället är det de yngsta barnen som vistas högst upp på taken. Vinden är, förutom höjden, det största problemet för barn och pedagoger i de nya förskolorna, visar Sissel Brandi-Hansens studier. I Danmark sover alla barn upp till två års ålder i vagnar, ofta utomhus. Sand blåser in i barnvagnarna på terrasserna. En del förskolor har till och med valt bort sanden som lekmaterial – det är för dyrt att låta byta den uppe på terrasserna, anser en del förskolechefer – i Danmark belastar kostnaden för material och personal samma konto. Vinden och torkan är också ett problem för växtlighet som är tänkt att finnas på terrasserna. För att lyckas krävs en stor skötselinsats, vilket är kostsamt. Träden och buskarna på Damperens tak är få och taniga – naturen finns här mest som en dekoration, det är inget som ger vare sig skydd eller material för lek. Gräset är fläckvis bortnött.

Utifrån sin undersökning kan Sissel Brandi-Hansen konstatera att pedagogerna inte längre kan använda utemiljön i sin pedagogiska verksamhet som de är vana vid: de nya utemiljöerna på takterrasserna fungerar inte längre som pedagogiska utemiljöer och platser för barns fria lek.

– Det är sådana förskolemiljöer som byggs idag. Men vad är det för slags miljöer? De talar i sitt formspråk och sitt materialval mest om en föreställning om vad det urbana är, nämligen något som byggs av glas, betong och gummi, säger Sissel Brandi-Hansen.

Utemiljön på Damperens terrasser liknar modeller där sandfärgade kullar och bulor i gummi och knoppar i milda färger ska föra tankarna till naturen – men här har modellen lämnat arkitektens bord och direktöversatts. Som-om-sanddyner, som-om-stenar i fastlåsta konstruktioner. Inget material är löst här.

Det Røde Hjørne i stadsdelen Amager är ännu en illustrativ representant för hur förskolefastigheter utformas i Köpenhamn. För att få plats med cirka 160 barn både inne och ute har delar av byggnadens tak och väggar utvändigt utformats till ett konstgjort landskap. Utearealen är fördelad mellan drygt 650 m2 förlagda till terrasserade plan och slänter, och 1 300 m2 i marknivå. Byggnaden togs i bruk år 2012.

I ett buskage på den del av gården som hyser planteringar hänger spadar och krattor på grenarna runt en öppning i ett pilbuskage. Någon har grejat, det är möjligt att göra det här. Spadarna hänger prydligt fördelade runt gläntan. Kanske är det en koja – men det går inte att säkert veta utan att ha tagit del av leken.

Den terrasserade delen domineras av byggnadens blanka röda väggar, det gröna gummibeklädda golvet och röda avgränsningar och möblering. Här är det arkitekturen som talar. Landskapsarkitekturen underordnar sig med sina raka linjer, tvära kanter och signalröda lekredskap och accenter helt och hållet byggnadens formspråk och karaktär.

En klargrön plastback är kvarglömd utanför en leksakslåda som någon glömt att stänga locket på. Spilld sand invid lekredskap utgör spår av barn. Det ser lite stökigt ut. Där regnvatten kommer in under ett skärmtak har ett slitage påbörjats som redan känns sjaskigt. Och så finns det ett antal lekföremål som mer eller mindre tydligt påminner om nyckelpigor.

Nyckelpigan är ett djur som lämpar sig för grafisk bearbetning. Distinkt med röd grundfärg, svarta prickar på en rund form. Prickarna är vanligtvis sju, men andra antal förekommer också. Känd från visans och ramsans värld. Pedagogiskt. Måhända.

Verklighetens nyckelpigor trivs i gräsvegetation och där det finns gott om bladlöss, särskilt larverna är storkonsumenter av löss. Nyckelpigans tydliga färgmarkering behövs för att skrämma bort fiender, som luras att tro att nyckelpigan är oätlig. Kraftig färg hos djur signalerar gift.

Biolog Didrik Vanhoenacker på Naturhistoriska riksmuseet känner inte till om det finns någon inventering av biodiversitet på ytor med gummibeläggning. Men som yta betraktad misstänker han att gummiytor är jämförbara med annan hårdgjord mark, och att det är ytor som saknar skydd eller mat för småkryp. Om flugor av någon anledning skulle finnas på platsen skulle spindlar och spindelväv komma efter. En och annan tvestjärt och jordlöpare skulle kunna söka skydd om det uppstår sprickor i beläggningen – men på det stora hela saknas djurliv där ytor är hårdgjorda.

Människan bygger underbara världar med hjälp av fantasin, genom abstraktioner och associationer. Men för att göra så krävs det en stabil grund som uppstår ur verkliga och personliga erfarenheter av världen. Kan ett barn på Det Røde Hjørne göra kopplingen mellan en rutschkana med nyckelpigeinspirerat sidostycke och en verklig nyckelpiga? Spelar det någon roll?

Kaninen i sin bur uppe på högsta våningen i Damperens trapphus i centrala Köpenhamn vittnar om en önskan om någonting levande, liksom fågelplanscherna inne på väggarna i korridoren, och de gröna pappersugglorna som sitter tejpade på växthuset på terrassen på femte våningen. Fjolårslöven som klistrats fast på ugglornas gröna pappersmagar fladdrar i vinden.

Slutligen måste frågan ställas: Var kommer barnen in? Var får leken rum? Kvaliteten på lekmiljön som erbjuds på takterrasserna som byggs till följd av dagens lösningar på platsbrist måste diskuteras. Utemiljön på taken på de förskolor Sissel Brandi-Hansen studerat erbjuder inte samma möjligheter som en gård på marken gör sett ur barnens och pedagogernas synvinkel. – Vi har en lång tradition av att utforma miljöer på marken, men vi saknar helt tradition som säger hur vi ska utforma miljöer på tak och terrasser. Ibland vet man inte om man är ute eller inne, och man får inga tydliga signaler om vad som är tänkt att ske på platsen. De här rummen kräver en omvärdering och en ny definition. Vi vet ännu inte vad som krävs för att de ska fungera, säger Sissel Brandi-Hansen.

Nosen rör sig nyfiket på den lurviga svartvita kaninen där den sitter och sniffar i sin lilla bur på avsatsen i trapphuset på femte våningen. På andra sidan dörren, ute på takterrassen, ligger vinden på. Kompisgungan är lika tom som kaninhuset på gräsplätten i planteringen.

– Vi väntar på en vindstilla dag. Det är för kallt att vara där nu, säger pedagogen och drar jackan tätare runt kroppen medan han rör sig fram och åter mellan 25 barn i 3–4-årsåldern som leker i den bleka solen på den smala, långsträckta gården längs fasaden på Damperens nybyggda femvåningshus på Vesterbro i centrala Köpenhamn.

Fördelade på husets olika våningsplan finns åtta avdelningar för cirka 140 förskolebarn förutom en fritidsklubb och samlingssal i bottenplan. Tre takterrasser på sammanlagt 500 m2 kompletterar gården på markplan. Damperen är en god representant för hur en barninstitution idag byggs i Köpenhamns täta innerstad, där barnfamiljerna blir allt fler. Här är kravet på utomhusyta 10 m2 per barn. Eftersom ytorna på marken är för små för så många barn som förskolorna måste ge plats för kompletteras gården i markplan med ytor på takterrasser för att kravet på utomhusareal ska infrias. På Damperen är ytan – förutom den längsgående smala gården på marken – fördelad på tre terrasser: en sammanhängande terrass högst upp på femte våningen, en mindre på fjärde våningen och en liten på tredje.

– Denna starkt växande tendens måste vi acceptera i en tät stad som Köpenhamn. Men den har ett pris, säger Sissel Brandi-Hansen, master i pedagogik, bosatt och verksam i Köpenhamn.

Finansierad av en av Danmarks största fackföreningar, FOA, som organiserar ett flertal yrkesgrupper inom offentlig sektor, har hon i elva förskolor studerat hur en ny- och ombyggnation av förskolan påverkar barn och personal i den pedagogiska verksamheten. I två av förskolorna har hon gjort fördjupade fallstudier. Hon har intervjuat arkitekter och byggherrar, samtalat med och gjort observationer av personal och barn. Rapporten, Arbejdsliv og hverdagsliv i nybyggede og nyrenoverede daginstitutioner, ges ut som nätpublikation under 2015. Sissel Brandi-Hansens huvudfrågor är följande: Hur har barnens och den pedagogiska personalens möjligheter att vara med och påverka sin miljö sett ut under byggprocessen? Vilka val har man gjort och hur har resultatet blivit? Hur har omställningsprocessen varit för barn och personal när de lämnat gamla lokaler eller paviljonger för att flyttat in i någonting helt nytt eller totalrenoverat? Vilka tendenser går det att upptäcka kring hur den nya miljön påverkar den pedagogiska verksamheten?

Planeringen av de stora institutioner som Sissel Brandi-Hansen studerat bygger på en tanke om samarbete och flexibilitet. Men resultaten av hennes studie visar att det förblir en skrivbordsprodukt. Regler om ytor och säkerhet präglar verksamheten i de nya husen: branddörrar, trappor och hissar blir till reella barriärer. Varje avdelning är skild från de andra på de olika våningsplanen, och det finns inte någon självklar mötesplats eller något samlande torg där de kan se varandra, varken inne eller ute. Vuxna och barn får ingen naturlig kontakt, de möter inte varandra över avdelningarna utan drar sig istället undan med sina närmaste. Det känns inte självklart att bistå varandra i de här nya stora institutionerna. Istället för samarbete ökar isoleringen.

Sissel Brandi-Hansens syfte med studien var aldrig att specifikt studera utomhusleken, men det hon upptäckt under sitt arbete med rapporten har gjort henne starkt kritisk. Utevistelsen i nya förskolor uppförda som Damperen kräver struktur och systematisering: vem ska vara på vilken terrass vid vilken tid? Den pedagogiska verksamheten är ofta upplagd så att pedagogerna är färre till antalet när barnen ska vara ute – av tradition betraktas utemiljön i förskolan som en pedagog i sig som stimulerar barnen till lek, och alltså behövs inte lika många vuxna på plats. I de nya förskolorna får barnen inte gå själva mellan avdelningarna i trapphusen som förbinder våningsplanen, än mindre åka hiss på egen hand. Barnen måste disciplineras. Alla måste hålla ihop, vänta på varandra och vara klara på en gång så att de kan gå iväg från avdelningen i samlad tropp.

Och hur går det för det barn som behöver gå på toaletten när alla tjugo kamrater äntligen kommit ut? Det går inte alls. Sissel Brandi-Hansen har vid ett par tillfällen hört pedagoger neka barnen detta, toaletter saknas på terrasserna och den ensamma pedagogen kan inte lämna de övriga barnen för att följa med barnet som behöver hjälp.

Att gå ut blir istället till som att bege sig iväg på utflykt. Konflikterna ökar när pedagogerna inte kan öppna dörren och bara låta barnen springa ut på egen hand allteftersom de blir klara. Pedagogerna upplever inte att det finns någon gård att släppa ut barnen på. De känner oro: barnen kan inte vara ensamma ute på de högt belägna terrasserna.

– Det blir inget flow i barnlivet när inte ute och inne flyter samman längre och barnen kan gå ut och in som de själva vill. På vissa ställen är det så omständligt att komma ut att barnen bara är ute ett par gånger i veckan, alla andra dagar stannar de inomhus, säger Sissel Brandi-Hansen.

På terrasserna höst upp på taken är det tänkt att de äldsta barnen ska vara, där finns störst sammanhängande yta för dem att leka och springa på. Men där törs pedagogerna inte vara med de äldre barnen på grund av rädsla för att barnen ska klättra eller kasta ner saker. De saknar överblick. Det finns fog för rädslan: vid ett av Sissel Brandi-Hansens besök på Damperen hade en sektion i glasväggen som omgärdar takterrassen gått sönder och gården var avstängd.

– Ramlar man ner från femte våningen så dör man, säger Sissel Brandi-Hansen.

Istället är det de yngsta barnen som vistas högst upp på taken. Vinden är, förutom höjden, det största problemet för barn och pedagoger i de nya förskolorna, visar Sissel Brandi-Hansens studier. I Danmark sover alla barn upp till två års ålder i vagnar, ofta utomhus. Sand blåser in i barnvagnarna på terrasserna. En del förskolor har till och med valt bort sanden som lekmaterial – det är för dyrt att låta byta den uppe på terrasserna, anser en del förskolechefer – i Danmark belastar kostnaden för material och personal samma konto. Vinden och torkan är också ett problem för växtlighet som är tänkt att finnas på terrasserna. För att lyckas krävs en stor skötselinsats, vilket är kostsamt. Träden och buskarna på Damperens tak är få och taniga – naturen finns här mest som en dekoration, det är inget som ger vare sig skydd eller material för lek. Gräset är fläckvis bortnött.

Utifrån sin undersökning kan Sissel Brandi-Hansen konstatera att pedagogerna inte längre kan använda utemiljön i sin pedagogiska verksamhet som de är vana vid: de nya utemiljöerna på takterrasserna fungerar inte längre som pedagogiska utemiljöer och platser för barns fria lek.

– Det är sådana förskolemiljöer som byggs idag. Men vad är det för slags miljöer? De talar i sitt formspråk och sitt materialval mest om en föreställning om vad det urbana är, nämligen något som byggs av glas, betong och gummi, säger Sissel Brandi-Hansen.

Utemiljön på Damperens terrasser liknar modeller där sandfärgade kullar och bulor i gummi och knoppar i milda färger ska föra tankarna till naturen – men här har modellen lämnat arkitektens bord och direktöversatts. Som-om-sanddyner, som-om-stenar i fastlåsta konstruktioner. Inget material är löst här.

Det Røde Hjørne i stadsdelen Amager är ännu en illustrativ representant för hur förskolefastigheter utformas i Köpenhamn. För att få plats med cirka 160 barn både inne och ute har delar av byggnadens tak och väggar utvändigt utformats till ett konstgjort landskap. Utearealen är fördelad mellan drygt 650 m2 förlagda till terrasserade plan och slänter, och 1 300 m2 i marknivå. Byggnaden togs i bruk år 2012.

I ett buskage på den del av gården som hyser planteringar hänger spadar och krattor på grenarna runt en öppning i ett pilbuskage. Någon har grejat, det är möjligt att göra det här. Spadarna hänger prydligt fördelade runt gläntan. Kanske är det en koja – men det går inte att säkert veta utan att ha tagit del av leken.

Den terrasserade delen domineras av byggnadens blanka röda väggar, det gröna gummibeklädda golvet och röda avgränsningar och möblering. Här är det arkitekturen som talar. Landskapsarkitekturen underordnar sig med sina raka linjer, tvära kanter och signalröda lekredskap och accenter helt och hållet byggnadens formspråk och karaktär.

En klargrön plastback är kvarglömd utanför en leksakslåda som någon glömt att stänga locket på. Spilld sand invid lekredskap utgör spår av barn. Det ser lite stökigt ut. Där regnvatten kommer in under ett skärmtak har ett slitage påbörjats som redan känns sjaskigt. Och så finns det ett antal lekföremål som mer eller mindre tydligt påminner om nyckelpigor.

Nyckelpigan är ett djur som lämpar sig för grafisk bearbetning. Distinkt med röd grundfärg, svarta prickar på en rund form. Prickarna är vanligtvis sju, men andra antal förekommer också. Känd från visans och ramsans värld. Pedagogiskt. Måhända.

Verklighetens nyckelpigor trivs i gräsvegetation och där det finns gott om bladlöss, särskilt larverna är storkonsumenter av löss. Nyckelpigans tydliga färgmarkering behövs för att skrämma bort fiender, som luras att tro att nyckelpigan är oätlig. Kraftig färg hos djur signalerar gift.

Biolog Didrik Vanhoenacker på Naturhistoriska riksmuseet känner inte till om det finns någon inventering av biodiversitet på ytor med gummibeläggning. Men som yta betraktad misstänker han att gummiytor är jämförbara med annan hårdgjord mark, och att det är ytor som saknar skydd eller mat för småkryp. Om flugor av någon anledning skulle finnas på platsen skulle spindlar och spindelväv komma efter. En och annan tvestjärt och jordlöpare skulle kunna söka skydd om det uppstår sprickor i beläggningen – men på det stora hela saknas djurliv där ytor är hårdgjorda.

Människan bygger underbara världar med hjälp av fantasin, genom abstraktioner och associationer. Men för att göra så krävs det en stabil grund som uppstår ur verkliga och personliga erfarenheter av världen. Kan ett barn på Det Røde Hjørne göra kopplingen mellan en rutschkana med nyckelpigeinspirerat sidostycke och en verklig nyckelpiga? Spelar det någon roll?

Kaninen i sin bur uppe på högsta våningen i Damperens trapphus i centrala Köpenhamn vittnar om en önskan om någonting levande, liksom fågelplanscherna inne på väggarna i korridoren, och de gröna pappersugglorna som sitter tejpade på växthuset på terrassen på femte våningen. Fjolårslöven som klistrats fast på ugglornas gröna pappersmagar fladdrar i vinden.

Slutligen måste frågan ställas: Var kommer barnen in? Var får leken rum? Kvaliteten på lekmiljön som erbjuds på takterrasserna som byggs till följd av dagens lösningar på platsbrist måste diskuteras. Utemiljön på taken på de förskolor Sissel Brandi-Hansen studerat erbjuder inte samma möjligheter som en gård på marken gör sett ur barnens och pedagogernas synvinkel. – Vi har en lång tradition av att utforma miljöer på marken, men vi saknar helt tradition som säger hur vi ska utforma miljöer på tak och terrasser. Ibland vet man inte om man är ute eller inne, och man får inga tydliga signaler om vad som är tänkt att ske på platsen. De här rummen kräver en omvärdering och en ny definition. Vi vet ännu inte vad som krävs för att de ska fungera, säger Sissel Brandi-Hansen.

Fakta:

Gummi – ett rationellt material

Michael Hammar är produktutvecklare på företaget Nordic Surface, ett av de företag som finns på den expanderande marknaden för platsgjuten gummibeläggning. Sportanläggningar är den största arenan för konstgjorda markbeläggningar, men han ser också ökande investeringsanslag för lekplatser som en av orsakerna till branschens tillväxt. Han framhåller materialets fördelar vad gäller drift och underhåll, hållbarhet, tillgänglighet för funktionshindrade, fallskyddsegenskaper, minskad risk för gömda kanyler och rakblad, samt arkitekternas stora möjlighet för formgivning och färgsättning.

Att gummiytor blir hala vid snö och is är en problematik som materialet delar med andra markbeläggningsmaterial som är täta på lutande ytor och tillräckligt jämna för rullstolsburna, enligt Michael Hammar.  Men det är en svaghet som företaget beaktar i produktutvecklingen.

Platsgjuten gummibeläggning består oftast av två gummiskikt, SBR och EPDM. SBR-granulat är framställt av nermalda bil- och/eller lastbilsdäck. EPDM är nyproducerat gummi som mals till granulat. Förkortningarna kommer av kemiska beteckningar på produkternas huvudbeståndsämnen. Vid anläggning tillsätts bindemedel för att skapa en täckande ”massa”, men också för att minska bland annat UV-ljusets nerbrytande effekt och urlakning av giftiga kolväten.

Granulat tillverkat av vissa bildäck kan innehålla cancerogena kolväten PAH-oljor, och det finns en diskussion om lämpligheten av att använda materialet vad gäller barnens säkerhet och risk för utlakning till miljön. Enligt Michael Hammar innehåller inte gummibeläggningarnas ytskikt PAH, och branschen strävar efter att hitta PAH-fria alternativ – och alternativ från helt förnyelsebara källor. Vad gäller en doft av gummiverkstad som kan vara påtaglig vid soligt och varmt väder på vissa lekplatser misstänker han att den kommer från SBR-gummi