movium.slu.se

movium.slu.se

movium.slu.se

Tidskriften Stad
STAD 6

Jämt ljus

Publicerad 23 september 2014

Att jobba med trygghet är att jobba med jämställdhet, säger Kajsa Sperling, ljusdesigner på White Arkitekter, som arbetar med att belysa stadsrum. För henne är jämställdhetsperspektivet en självklarhet.

 

Kvinnor upplever i högre utsträckning än män otrygghet i det offentliga rummet. Att känna sig trygg – och därmed ha tillgång till det offentliga rummet – är en fråga om demokrati och mänskliga rättigheter. Att tvingas vara extra försiktig, att behöva förhålla sig till en risk att utsättas för sexualiserat våld, begränsar och ger upphov till olika strategier om hur, var och när man ska röra sig. Det är ett hinder som innebär att många kvinnor begränsar sina liv utanför hemmet när det är mörkt, vilket försvårar deltagande i föreningsliv och nöjesliv eller omöjliggör en enkel promenad. Faktorer som ålder, etnicitet och sexuell läggning påverkar också hur trygga vi känner oss, men kön är alltid utslagsgivande.

 

Kajsa Sperling vill krossa myten om att det är svårt att skapa platser utifrån principer om jämställdhet.

 

– Ofta söker vi en universell lösning som ska fungera överallt, på alla platser och passa alla människor. Sådana lösningar finns inte. Både metoder och åtgärder måste anpassas efter den unika platsen och de människor som använder den.

 

Det finns klassiska misstag som går att undvika. Att exempelvis starkt belysa ett gångstråk rakt uppifrån men inte omgivningen skapar en otrygg plats. Det gör att den som går dels känner sig utsatt och sedd, och dels att personen inte kan se vad som händer bredvid gångbanan. Det är som att vara på en scen och vara synlig för alla i publiken men själv bländas av strålkastaren och inte kunna se resten av rummet. Ensam på en gångväg ger det en känsla av otrygghet.

 

Ger kontroll

 

Närvaron av andra människor, entréer och fönster som är vända utåt, god orienterbarhet, överblick och skötsel ökar känslan av trygghet på en plats. Belysning kan hjälpa till att förstärka siktlinjer, eliminera mörka hål, visa vad som finns bakom vegetation och tydligt definiera avgränsningarna hos en plats. En sådan belysning ger en känsla av kontroll (se faktaruta: Tryggt och ljust).

 

Så varför är inte alla platser ljussatta efter dessa principer? Alla vill väl ha trygga invånare?

 

Kajsa Sperling menar att en vanlig anledning är att den som planerar ljuset gör det utifrån sitt eget perspektiv – och det är ju inte alls säkert att den som ljussätter har samma erfarenheter som de boende och de som ska använda platsen.

 

– De boendes kunskap om sitt eget närområde måste få påverka de prioriteringar som görs, annars är risken stor att den som bestämmer över ljusbudgeten utgår ifrån sig själv och sina egna behov. Ofta kan det vara de små och enkla åtgärderna som gör störst skillnad i vardagen och dessa åtgärder är kanske inte de mest uppenbara efter ett enda besök på en plats.

 

Manlig norm

 

Historiskt sett har planering byggt på en manlig norm. Det innebär att utgångspunkten har varit mäns erfarenheter och i många år har bilens framkomlighet prioriterats inom planering. Vid en sådan prioritering är det naturligt att sätta belysningen på gatorna där bilarna kör men inte belysa stråket bredvid där människor går och cyklar.

 

För att belysa, men också planera, städer utifrån människors olika erfarenheter och behov krävs att fler perspektiv kommer upp på ritbordet. Det första hindret är ofta det största, menar Kajsa Sperling. Att medvetenheten finns om att de beslut man tagit är baserade på prioriteringar som bygger på ens egna erfarenheter är en grundläggande förutsättning.

 

– Ofta handlar det om att inte ha så bråttom utan ge sig tid att sätta sig in i de andra perspektiv som finns. Men det kräver att frågan från början är närvarande i det rummet där beslut fattas. Och det är det inte alls säkert att den är.

 

Birgitta Andersson är genusvetare och kulturgeograf. Hon driver företaget Jämkomp och har i mer än 15 år arbetat med jämställdhetsintegrering i stadsplaneringsarbete. Hon har sett mycket förändras i medvetenheten kring jämställdhet under den tiden men anser att det fortfarande behövs mer kunskap i kommuner och på arkitektkontor. Jämställdhet måste sluta betraktas som ett särintresse och bli en integrerad del av arbetsplatsen och arbetssättet, menar hon. Och när man väl har införlivat det, då sitter det. Det är egentligen inte så svårt.

 

Andra perspektiv

 

Andra perspektiv än sina egna får man tag på genom dialog med andra. Kajsa Sperling tar hjälp av personer som redan arbetar på platsen eller i området hon ska ljussätta och som redan har en relation med de boende, för att med deras hjälp nå så många olika människor som möjligt. Sätter man upp en lapp i trapphuset och kallar till en workshop eller ett samtal har man ingen kontroll över vilka som kommer, menar hon. Kanske kommer bara de som känner att de är bra på att uttrycka sig, även om många fler än de har viktiga saker att säga.

 

– Men i projektet Lika-Olika i Biskopsgården i Göteborg gjorde vi på ett annat sätt. Där arbetade vi med homogena grupper med unga tjejer, äldre kvinnor, killar från fotbollsföreningen för att alla skulle våga ta plats i rummet. Metoderna måste anpassas efter området, precis som designlösningarna, säger hon.

 

En av åtgärderna inom projektet i det funktionsuppdelade miljonprogramsområdet Biskopsgården var att ljussätta vegetationen längs med gång- och cykelvägar. Kajsa Sperling menar att belysningsplanen har haft en positiv effekt, tillsammans med andra åtgärder som gjordes samtidigt, exempelvis byggandet av aktivitetshuset Sjumilahallen. Områdets tidigare ökända gångtunnel som ofta var utsatt för skadegörelse har bara drabbats några få gånger sedan den fått ny belysning och design 2010.

 

Opaltorget i Tynnered i Göteborg står inför stora förändringar. Torget, den närliggande kyrkan och aktivitetshuset ska rivas när området ska upprustas och återexploateras. Som en del av ett pågående dialogarbete för att förankra förändringen hos de boende höll Kajsa Sperling en ljusworkshop tillsammans med Ungdomsforum som lockade ungdomar från hela västra Göteborg att experimentera med belysning.

 

Tillfälliga installationer

 

Kajsa Sperling menar att platsskapande inte behöver betyda att en permanent plats skapas, utan att tillfälliga installationer också kan ha ett bestående värde.

 

– Man måste inte alltid tänka att ljusdesign ska vara permanent. Man kan skapa platser för en kväll som ändå kan vara beständiga, både i människors minnen och på sociala medier. När jag tänker på Opaltorget idag tänker jag på kvällen där tillsammans med ungdomarna. Den nya relationen till torget är viktig för det framtida arbetet, både för mig och för dem.

 

2008 fick Boverket och länsstyrelserna ett regeringsuppdrag med syfte att stärka tryggheten i stads- och tätortsmiljöer ur ett jämställdhetsperspektiv. Uppdraget utgör en del av regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck i samkönade relationer (skr. 2007/2008:39). Regeringen har tidigare beviljat pengar till Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, för att stödja kommuner och landsting i arbetet med att göra sina verksamheter jämställda genom jämställdhetsintegrering.

 

Birgitta Andersson menar att dessa statliga initiativ ger jämställdhetsarbetet legitimitet.

 

– Jämställdhet skapas där beslut fattas, resurser fördelas och normer skapas. Därför måste ett jämställdhetsperspektiv vara en integrerad del i det dagliga arbetet och inte ett sidospår. Hur trygga stadsrum vi skapar är ett direkt resultat av de beslut som tidigare fattats.

 

 

Karin Andersson