Stad–land, urban–rural, människa–miljö, man–kvinna, god–ond. Som sociala varelser behöver vi människor dikotomier för att förstå, förklara och kommunicera med varandra. Risken för ökade klyftor uppstår dock när dikotomierna blir mer sanna än den realitet som de ska hjälpa oss att förstå.

Dualistiska kategorier som stad och land, eller urban och rural, är motsatspar som hjälper oss att förstå och förklara vår omvärld. Rent kommunikativt kan de vara nödvändiga för att sätta ord på skillnader. Skillnader finns, men i många fall snarare inom än mellan det som med statistiska mått och gränsdragningar kategoriseras som lika.

Det kan vara lockande att falla in i dikotomiernas svartvita värld, det är underhållande att söka efter skillnader och konflikter, det är uppskattat för att få uppmärksamhet att påpeka att polemik finns och att den ökar. Det är inte lika tilldragande, och kanske heller inte uppskattat, att se till likheter och gemensamhetsskapande drag.

I mellanrummet

Utan att vara godtrogen inför att skillnader finns är det dock viktigt att också studera och undersöka vad som sker i mellanrummet mellan dikotomierna, i skavet som uppstår när en ser de fenomen som inte passar in i en riktig stad eller en riktig landsbygd. Genom att fokusera de flöden och den mobilitet som sker mellan platser, är det tydligt att multilokalitet snarare bör användas för att beskriva många människors livssituation. Detta visar sig inte minst i mina studier av fritidshus i Norden.

Fenomenet att spendera tid i ett fritidshus är ett uttryck för en hög livskvalitet i Norden. Uppskattningar gör gällande att runt hälften av den svenska befolkningen, och den sammantagna nordiska, har tillgång till ett fritidshus via ägande, familj eller vänner, och att dessa ”rurala” fritidshus allt oftare används året runt.

Dominerande uppfattning

Den dominerande uppfattningen av den nordiska regionen är pågående urbanisering, att människor flyttar från landsbygden till staden. Mobiliteten mellan urbana permanenta och rurala fritidshus är pågående året om, och ifrågasätter därför den gängse uppfattningen om stadens överhet i hierarkin över platser.

Många människor är i både stad och land, och tillhör inte enbart den urbana eller rurala ortens samhörighet. Att påpeka en sådan självklarhet är viktig för att våga öppna upp för andra sätt att förstå och förklara än det rådande. Ett ökat utforskande av mellanrummet kan också peka på möjligheter att överbrygga klyftor.