Vad bör en planerare göra för att gynna en barnvänlig planering? Arkitekt Kerstin Nilermark granskar både sig själv och Plan- och bygglagen (PBL).

Sedan FN beslutat om Barnkonventionen kanske all lagstiftning skulle granskas via ett barnfilter, barns rättigheter innebär ju skyldigheter för vuxensamhället. Och för mig som vuxen!

Under de många år jag arbetat i offentlig tjänst med samhällsplanering, har jag slagit mig till ro med Plan- och bygglagens portalparagraf: ”Lagen syftar till … en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande generationer”. Visst har jag haft Barnens Bästa för ögonen, eller? I konkreta handlingar är det nog inte så. Barn har ingen hög status inom fysisk planering.

Barnkonventionen anger att vi ska sätta barns bästa i första rummet, att barn har rätt att uttrycka egna åsikter, samt barns rätt till lek. Av de här tre artiklarna är det möjligheten att framföra egna åsikter som det finns stöd för i PBL. Genom reglerat samrådsförfarande i planprocessen finns det tillfälle för dialog, där metoder lämpade för att engagera barn och unga prövats under längre tid. Barn är bra på att framföra synpunkter, om man lyssnar.

Gåturer, barnkartor i GIS och andra metoder finns för att ta hand om barns åsikter. Samhällsplanering tar tid, och tidsperspektivet är inte detsamma för barn och vuxna. I planarbetet är det lätt att tappa både tålamod och förtroende när tiden går.

Jämförbar metod

Barnkonsekvensanalyser är en metod jämförbar med miljökonsekvensanalys. Nollalternativet skulle kunna ersättas av ett barns-bästa-alternativ; istället för att göra minsta tänkbara, skulle man se på det absolut bästa för barn; fundera på vad som krävs för att göra förslaget optimalt med tanke på just barnen.

Barns rätt till lek finns i PBL 2:a kapitlet, allmänna intressen: ”Vid planläggning … ska hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finns gator och vägar, torg, parker och andra grönområden samt lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse … ”.

Det nämns ingenting om avstånd till, eller storlek på, de lämpliga platserna. Innan PBL trädde i kraft fanns det riktlinjer. Men genom PBL fick kommunerna planmonopol. Tanken var att den enskilda kommunen ska utveckla egna krav …

Vägledning förtydligar

Det finns fler kapitel i PBL som är intressanta för barns rätt till lek. Boverket har tillsammans med Movium tagit fram en vägledning för 8:e kapitlet, där det ställs krav på ”tillräckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse vid bostäder, fritidshem, skolor och förskolor”. Inte heller här definieras storlek eller lämplighet. I vägledningen förtydligas friytans betydelse för lek, lärande och hälsa med dagens kunskapsunderlag. Vägledningen visar hur goda utemiljöer kan utvecklas genom fysisk planering, lämplig utformning, samverkan och förvaltning. Men även nu står vi där med uppdraget att det är den enskilda kommunen som ska upprätta lokala riktlinjer.

Hur fungerar det? I sin PBL-uppföljning har Boverket försökt få en uppfattning om hur kommunerna relaterar till råden och vilken roll friytor spelar i kommunens planering. Boverkets studie visar att kommunerna tittar på hur andra kommuner gör.

Framgångsrikt i Malmö

Malmö arbetar på ett framgångsrikt sätt med att integrera fysisk planering, miljö och sociala frågor, som andra kommuner följer. Som underlag i den fysiska planeringen har Malmö tagit fram ”Plan för samhällsservicens markbehov ” där förskola och grundskola ingår. ”Riktlinjer för friytor vid förskolor och skolor”, antagna av både stadsbyggnadsnämnden och miljönämnden i Malmö 2016, beskriver kraven på friytornas storlek, ljud- och ljusförhållanden med mera. Här finns en lekvärdesfaktor för bedömning av kvaliteter på förskole- respektive skolgården, såsom variationsrikedom, integrering av lekutrustning i landskapet samt samspelet ute-inne.

Just storleken på friytan är svår att hävda vid förtätning i befintlig stadsmiljö. Det finns tendenser att kommunerna bygger större och större enheter. Vad händer med friytan då? Det är lättare att få utrymme för små enheter i befintlig stadsbebyggelse, men om det blir dyrare vill ingen ta kostnaden. Hur går det då med barns bästa?

Miljönämnden sa nej

Miljönämnden i Malmö har fått prövningstillstånd i mark- och miljööverdomstolen rörande utökning av befintlig förskola för 30 barn med ytterligare fem barn. Den ursprungligen tillgängliga ytan för utevistelse var endast 6,3 kvm per barn. Miljönämnden sa nej till en utökning av antalet barn men länsstyrelsen upphävde miljönämndens beslut. Miljönämnden överklagade till mark- och miljödomstolen, som fastslog att: ”… mot bakgrund av den redan begränsade negativa effekt som den aktuella förskolegårdens yta, i relation till det aktuella antalet barn får anses ha, för barnens hälsa och utveckling … måste (det) anses orimligt att förbjuda en utökning av verksamheten med fem platser jämlikt 2 kap. 7§MB.”

Kommunen har riktlinjer för utemiljön vid förskola och skola, som både stadsbyggnadsnämnden och miljönämnden har antagit, och Boverket har formulerat allmänna råd och en vägledning till PBL. Just i det här fallet sker prövningen enligt Miljöbalken (MB). Boverket gör nu tillsammans med Statistiska centralbyrån, SCB, en inventering av storleken på landets skolgårdar. Den kan vara grund för nästa steg – för barns bästa.

Friyta vid bostäder

I 8:e kapitlet i PBL ställs samma krav på friyta vid bostäder som vid skolor och förskolor. Ser vi till hela stadsmiljön borde friyta vid bostäder få minst samma status som bilparkering. Alla kommuner har väl normer för antalet bilplatser. På den tidigare nämnda förskolan i Malmö får man 2,0 x 2,5 kvm friyta per barn. En parkeringsplats tar minst 2,25 x 5,0 kvm … p-normen skulle ersättas av en b-norm!

Det är ändå osäkert om vi får en bra stadsbebyggelse, trots normer och lagstiftning. Det måste finnas ambitioner och visioner. Det är nog inte fel att som planerare tänka på barnbarnen och deras framtid, för att nå längre än nuets snåla krav.

Moviums uppgift

Tankesmedjan Movium har, genom SLU:s regleringsbrev, sedan 2006 en nationell samordningsuppgift kring att utveckla och sprida kunskap om barns och ungas samspel med sin utemiljö. Under vårvintern 2018 har Kerstin Nilermark gjort en tillbakablick på det arbete som hittills gjorts i syfte att finna en strategisk riktning för de nästkommande åren. En omvärldsspaning har också ingått i uppdraget.