Vid en första enkel sökning på nätet efter synonymer till uttrycket höra hemma kommer både ordet bo och ordet leva upp som förslag. Båda är ju rätt, fast på olika sätt. Att ha ett hem, att höra hemma någonstans, är så långt mycket mer än att bo, att ha en bostad. Att höra hemma är en känslomässig upplevelse, ett tillstånd. Att ha en bostad är ett konkret faktum.

Men det är inte givet att man känner sig hemma i sin bostad.

Ett hem är en plats där du är älskad, säger hela Sveriges Ernst (Kirschsteiger) i P1:s Söndagsintervjun i mitten av oktober. Han citerade kvinnorna i en SOS barnby i Ghana där han var och arbetade. Han hade frågat dem vad ett hem är och de hade svarat honom genom att tilltala honom med epitetet Mr Ernest. Fint. Namnet Ernst kommer från tyskans ernst som betyder uppriktig, seriös. Så: herr Uppriktig, ett hem är en plats där du är älskad.

Det Ernst själv skapar i sina teveprogram, där han gör om slitna hus och förfallna platser till stilsäkra boningar, är ett slags fodral kring det liv som man har att leva, sa han sen. Men det är först när det finns kärlek i rummen som det verkligen blir ett hem, tillade han, helt uppriktigt.

Det försöker han också addera. Jag tror honom. Frågan är bara vad det är. Omsorg om detaljerna, kanske. Det en människa kan göra är ju bara att ge en annan de rätta förutsättningarna så att hon kan känna att hon hör hemma i rummen, på platsen, i sammanhanget. För ett hem är så långt mycket mer än tak över huvudet.

Hemma är inte där du bor utan där man förstår dig, har poeten Christian Morgenstern sagt. Att bli förstådd är verkligen så nära man kan komma känslan av att bli synlig, det vill säga kunna vara den man är. Jag tänker på vännerna som öppnat sitt hem för H, på flykt från Afghanistan. Han har blivit en ny son i familjen, där han nu levt i flera år i väntan på det definitiva beskedet: får han stanna kvar? Kan han på allvar få lov att känna sig hemma?

Här, där han nu befinner sig, är han nämligen förstådd och därmed mottagen. Han har funnit trygghet tack vare att han här kan vara sig själv, han kan behålla sin identitet. I det som är hans ursprungsland måste han dölja delar av sig själv. Man kan inte säga att han är förstådd, och därmed känner han sig inte heller trygg, inte hemma. Det är därför han letar – och har funnit – ett annat hem, ett annat språk. För känslan av att höra hemma kan också vara ett språk. Först när du talar det som är ditt eget språk, din egen dialekt, är du helt och hållet dig själv.

Så delikata definitioner att ta med sig för den som är arkitekt och stadsplanerare! Jag tror att i en föränderlig värld kan bostäder, kvarter, platser, städer bara bli helt rätt om de kan ge stöd åt känslan av att kunna vara sig själv, känna sig förstådd och älskad för den man är. Det betyder att platser – hus, kvarter, utemiljöer, gator och torg – måste göras flexibla nog att ge plats för människor själva att förändra dem. Det vi ska få är ramar som signalerar att här kan ni själva ta plats och fylla i med det som är ert signum, förverkliga era önskningar, få era behov tillgodosedda under stabila – det vill säga uppriktiga och tydliga – förhållanden. Planeringen måste helt enkelt utgå mer från känslotillstånd för att få oss att känna att här hör vi hemma. Det handlar om att hela miljön ska vara en spegel där vi kan se oss själva, sådana vi är.

Den fina arkitekten och stadsplaneraren Ingeborg Hammarskjöld-Reiz, verksam i efterkrigstidens Lund med omnejd, har sagt detta kloka – och svåra: Det handlar i arkitekturen om att finna balansen mellan det tillräckliga och det nödvändiga.