movium.slu.se

Adam Gebrian. Foto: Janek Rubes

Tidskriften Stad
STAD 14

Han lyfter fram det offentliga rummet

Publicerad 19 september 2016

2015 utsågs Adam Gebrian till Årets arkitekt i Tjeckien. Hans mission är att tala med allmänheten om de offentliga rummens betydelse. Caroline Dahl möter honom i ett samtal.

 

Du är krönikör i en av de största dagstidningarna i Prag och har särskilt intresserat dig för offentliga platser. Hur kommer det sig?

– Jag har under de senaste åren regelbundet skrivit för flera olika tidskrifter, bland annat dagstidningen Lidové noviny, som är Tjeckiens äldsta dagstidning, veckomagasinet Respekt och Hospodářské noviny som är en välansedd tidning i huvudsak fokuserad kring ekonomi. – Det hela började – som nästan alltid är fallet i Tjeckien – via personliga kontakter när jag blev tillfrågad av Dalibor Balšínek, chefredaktören för Lidové noviny, att skriva en sida i veckan om arkitektur och offentliga rum. Balšínek höll just på att renovera sin lägenhet och det var min vän och tidigare chef, Boris Redčenkov från A69 Architects, som var ansvarig arkitekt för ombyggnaden. Min gissning är att Dalibor Balšínek under det pågående renoveringsarbetet insåg att arkitektur faktiskt är ett intressant ämne som man kan närma sig på väldigt många olika sätt, och som det faktiskt skulle vara intressant att förmedla till läsarna. Så, det är hur det startade.

 

Vad driver dig att fortsätta skriva?

– Drivkraften som jag haft redan från början och som finns kvar än idag är att informera en intresserad allmänhet om att det finns en arkitekturdisciplin, att det finns ett yrke som heter arkitekt, och att arkitekter faktiskt kan en hel del om de blir ombedda av en kund att visa sin yrkesskicklighet – och att kunden faktiskt också har ett starkt inflytande på resultatet. Efter kommunismens fall råder det fortfarande en stor misstänksamhet mot att samverka med arkitekter eftersom de anses vara ansvariga för massproducerade, standardiserade och prefabricerade bostäder. Människor förknippar arkitekter med förstörelsen av historiska miljöer i staden.

 

Du undviker medvetet att skriva för arkitektkåren och skriver istället för en bredare publik. Vad ligger bakom ett sådant ställningstagande och vad tror du att du uppnår med det?

– Från en allmän synpunkt sett har arkitekter i Tjeckien en ganska god utbildning i arkitektur och jag tycker inte att jag primärt har några djupa insikter att förmedla till dem. I Tjeckien finns det också en ganska stor mängd arkitekter, 4000 licenserade och troligtvis ytterligare det dubbla utan licens. Därutöver finns cirka 30 000 civilingenjörer, som enligt rådande lagstiftning kan utföra precis samma uppdrag som arkitekter. Slutsatsen är att merparten, kanske 90 procent, av alla nya konstruktioner inte är gestaltade av arkitekter. Tjeckien har också en lång tradition av do-it-yourself. Det gör att det finns en djup skepticism mot att samarbeta med andra yrkesgrupper. Genom att berätta om inspirerande samarbeten mellan arkitekt och kund, eller mellan olika yrkesgrupper, hoppas jag långsamt kunna förändra oviljan att anlita arkitekter.

 

– Jag försöker också förmedla att arkitekter kan mer än att gestalta nya märkesbyggnader, vilket är en väldigt inbiten föreställning. Jag vill visa att arkitekter också kan arbeta med uppdrag relaterade till vardagen och en större allmänhet.

 

Det offentliga rummet är i fokus för ditt skrivande. Vad händer just nu i den frågan i Prag och i Tjeckien? Varför är det av särskilt intresse för dig?

 

– Jag är egentligen mer intresserad av det publika livet, av vad som faktiskt sker i det offentliga rummet, än av själva platsen i sig. Vad kan vi göra där och vad är vi beredda att dela med andra? Än så länge är dock diskussionen om offentligt rum mycket mer levande än den om det publika livet. Vi diskuterar snarare form än innehåll och vi diskuterar hellre hur saker ser ut än vad de gör, det vill säga hur de påverkar vårt beteende.

 

– Jag tror att vi bara är i början av en debatt om det offentliga rummet. Många av oss bortser helt, eller glömmer bort, att det offentliga rummet faktiskt tillhör oss alla. Må det vara hemlösa och turister – eller i andra ändan av spektrumet – politiker och exploatörer. Ett arv från den kommunistiska tiden, som i Tjeckien varade 1948–89, är att man under den tiden hade en påtvingad ideologi som föreskrev att allt ägdes av alla. Detta ledde efter 1989 till en nästan kollektiv aversion mot det gemensamma som idé. Man började måna om sig själv och sin familj och det offentliga rummet blev byte för intressen som enbart såg den ekonomiska potentialen. På det centrala torget i gamla stan, till exempel, huserade hundratals kommersiella och politiska event–reklamjippon för bilar, mobiltelefoner et cetera – med resultatet att bara ett fåtal dagar blev över för ”vanligt” stadsliv.

 

Vilka framtida frågeställningar tycker du finns kring offentliga rum och platser?

– Jag tror helt enkelt att man måste börja med en grundläggande förståelse för att det offentliga rummet inte bara är en plats som man passerar mellan hemmet och arbetsplatsen. Det är inte heller en plats att bara passivt betrakta eller bara ha kul på. Det är en plats där i princip all mänsklig aktivitet har potential att äga rum. Människor måste förstå att det också är en plats där oförutsedda och ibland negativa händelser kan ske, men att det trots det är värdefullt.

 

Prag är en stad med oerhört många turister och det är stadens gator och torg som är huvudattraktion. Påverkar detta hur invånarna i staden förhåller sig till och använder offentliga rum?

– Turisternas huvudsakliga intresse fokuseras kring den gamla staden, vilket faktiskt inte är mer än en procent av Prags hela utbredning. Detta område är proppfullt av turister, vilket också innebär att det är helt övergivet av Pragborna. Jag bor i den här delen. Främst för att jag tycker att det är den arkitektoniskt vackraste delen av staden, men också för att det just nu finns bostäder där med rimliga hyror eftersom lokalbefolkningen skyr stadsdelen. Turisttätheten påverkar den lokala opinionen och de flesta Pragbor väljer att också vistas, alltså inte bara bo, på andra platser än de i centrala staden. Dessa platser är enligt min mening inte lika omsorgsfullt gestaltade eller utförda med samma arkitektoniskt skickliga hantverk som stadens centrala delar – och det för vårt samtal tillbaka till frågan om form och innehåll. De rum och platser som historiskt sett har gestaltats för människor att mötas och leva i är övergivna av lokalbefolkningen som istället befolkar ytor som har blivit över mellan och kring skilda byggnader. Det är beklagansvärt och som en personlig reaktion mot det har jag valt att bosätta mig i centrum.

 

Förra året, 2015, fick du motta pris som Årets arkitekt i Tjeckien. I motiveringen lyftes dina insatser i det skrivna och talade ordet fram. Vad tror du att det innebär för den arkitektoniska disciplinen och för praktiken att du fick priset, trots att du som arkitekt inte bygger?

– Jag tror att det speglar en förändring i yrket och en framväxande insikt om att det finns annat du kan använda din arkitektutbildning till än att gestalta byggnader. Så har det förvisso alltid varit. Men under lång tid har det varit förknippat med misslyckande att inte bygga. Som student uppfattade jag att det fanns tre alternativa vägar att gå som arkitekt, i princip gick det ut på att du antingen började jobba för en mer erfaren arkitekt eller startade din egen verksamhet. Det tredje alternativet var en kombination: först jobba för andra och därefter starta eget. Med mitt agerande har jag velat visa att det finns andra alternativ och att man faktiskt medvetet kan välja andra vägar. Att besluta sig för att inte gestalta byggnader för att få mer tid till att öka kunskapen och medvetandet om vikten av arkitektur och offentliga rum.

Mer om Adam Gebrian

Adam Gebrian är ett arkitekturfan och utbildad arkitekt i bland annat Liberec i Tjeckien och vid SCI-Arc i Los Angeles, USA. Han har verkat som arkitekt i flertalet europeiska städer och arbetar för närvarande som lärare vid North Carolina State Universitys Prague Institute. Han skriver och publicerar flitigt i flertalet magasin och journaler samt har sin egen radioshow Bourani (Radio Wave) och stream, Gebrian vs., där det offentliga rummet kommenteras och diskuteras (stream.cz/porady/gebrianvs). Därutöver verkar han återkommande i olika sammanhang med juryarbete och utställningsarbete. 2015 fick han motta pris som Årets arkitekt i Tjeckien.

CAROLINE DAHL

Lägg till ny kommentar

Filtered HTML

  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.
  • Tillåtna HTML-taggar: <a> <em> <strong> <cite> <blockquote> <code> <ul> <ol> <li> <dl> <dt> <dd> <img>
  • Rader och stycken bryts automatiskt.

Filtered comments

  • Rader och stycken bryts automatiskt.
  • Webbadresser och e-postadresser görs automatiskt till länkar.

plain_text

  • Inga HTML-taggar tillåtna.