Hur kan det komma sig att män har så svårt att ta unga professionella kvinnor på allvar? STAD:s Karin Andersson har egna erfarenheter. 

Härom veckan var jag och min kollega i landskapsarkitektkollektivet Disorder inbjudna att föreläsa på Malmö högskola. Vi var inbjudna för att inspirera och berättade om hur vi jobbar och varför vi har valt denna inriktning, vilka frågor som ligger oss varmt om hjärtat och vilka värderingar vi bygger vår praktik på. Vi berättade om utforskande projekt där vi studerat hur olika kroppar tar sig an olika typer av offentliga rum och om strategiska projekt där vi jobbat för att ge plats åt röster som vanligtvis inte hörs i stadsutvecklingsprocesser. Efter föreläsningen var det panelsamtal och frågor.

Vi var på urbana studier på Malmö högskola. Publiken bestod främst av studenter som läste stadsplanering, landskapsarkitektur och program arkitektur, visualisering och kommunikation. Liksom på utbildningarna var det övervägande tjejer i salen. När de började ställa frågor kom det snabbt att handla om hur det är att vara så kallad ung tjej och egenföretagare i vår bransch.

– Hur blir ni som unga kvinnor bemötta? Blir ni tagna på allvar? Frågorna ställs av kvinnliga studenter som vet vad de har att vänta i arbetslivet.

Sanningen är den att vi sällan tillåts glömma att vi är just unga tjejer utan ett stort arkitektkontor i ryggen. När vi har möten är det inte ovanligt att vi får höra att vi ser ut precis som någons dotter eller att någon undrar var vi studerar någonstans. Vi får höra att vi har roliga kläder och att vi ser likadana ut. Vi får höra att vi är glada (som en motsats till seriösa). Vi blir ofta behandlade som praktikanter och inte sällan har vi försökt lyfta ett ämne i flera månader som på en sekund blir jätteviktigt när någon äldre man säger exakt samma sak.

Detta som vi får erfara är inget nytt. Detta är klassiska härskartekniker. Ibland sägs de i all välmening, ibland avsiktligt. Oavsett uttänkt avsikt blir effekten densamma: vi förminskas, vi kommer av oss, vi känner oss tjejiga och oviktiga.

Följdfrågan löd: Hur gör ni för att stå emot?

Vi delade med oss av våra två bästa knep, som jag vill dela med mig av även här.

Ett: Alltid ha varandras ryggar. Vi går alltid på alla möten båda två. På så vis kan vi alltid stötta varandra, alltid ta upp tråden om den andra kommer av sig som följd av någon opassande kommentar. Vi kan prata efteråt om vad som hände och komma fram till att det inte är oss det är fel på.

Två: Att kunna alla härskartekniker som ett rinnande vatten. Då vet man alltid när man blivit utsatt och kan lättare hantera den obehagliga känsla som de föder i ens kropp. Läs också på om motstrategier.

Det gör mig ledsen och arg att de kvinnor på utbildningarna som snart ska ut i arbetslivet vet att de kommer att möta en tuff miljö där de kommer bli ifrågasatta och förminskade enbart på grund av sitt kön och sin ålder. Att de vet att det är en självklar del av arbetslivet.

Men det gör mig också stärkt. Det får mig att tro på att alternativ är möjliga. Kunskapen och medvetenheten ger möjlighet till förändring. Kunskapen ger styrka. Och med kunskap kommer makt. Även om det kan kännas som en klen tröst när din beställare som du ska ha en professionell relation till behandlar dig som ett barn.