Ingen människa är en ö, brukar det heta, ändå är vi det, på sätt och vis. Det lilla barnet måste, med omgivningens hjälp, lära sig att sätta gränser kring sitt eget jag, uppleva var jag slutar och du börjar, för att veta vem hon är och förstå att hon är skild från omgivningen, samtidigt som hon är en del av den. För ingen människa är ju en ö – ensamma kan vi inte leva och utvecklas, då blir vi ingenting. Det är i relationen, i mötet mellan ett du och ett jag, som vi blir till som människor och förstår att olikheter berikar, vidgar oss, skapar respekt och förståelse, just det som gör oss till människor. 

Gränser måste inte vara ett hinder, de kan vara porösa, genomsläppliga, det går att röra sig igenom dem – vår globala värld är sådan, och det berikar. Vår tid är på många sätt gränslös, och det skapar oerhörda möjligheter för individen och för samhället, men det skapar också oro och spänning. Städer växer som aldrig förr – vi söker oss alla till samma slags livsmiljöer, platser där alla andra är. Men de städer och samhällen vi skapar åt oss att leva i är, precis som vi själva, sköra konstruktioner.

Enligt Boverkets visioner för Sverige bor det drygt 10 miljoner människor i Sverige år 2025, och de flesta bor i våra tre storstadsregioner. Runt år 2050 har inflyttningen till storstadsområdena lett till att innerstaden har blivit tätare, men också till att storstadsområdena nu innehåller flera städer med egna kärnor.

Vad innebär utvecklingen? Att gränserna mellan de olika kärnorna i regionen luckras upp, och att det blir en ännu starkare gräns gentemot det vi brukar kalla landsbygd? Eller att gränserna skärps och görs ännu tydligare kring de olika kärnorna?

Att urbanismen är starkare än någonsin beror inte på att människor väljer var de ska bo – utvecklingen drivs inte av en vit välbärgad medelklass med önskan om en lägenhet i stadskärnan. Människor söker sig till varandra i stark tilltro och förhoppning om att livet ska kunna bli bättre än idag, ofta utifrån ren rädsla och hot om förföljelse på grund av avvikelse från dikterade normer.

Människor jagas runt i sin längtan efter frihet, tolerans, jämlikhet och bättre livsvillkor.

I tider av rörelser och oro sluter sig människor av rädsla för att förlora sig själva och sin egen identitet. Gränser stängs, både de kring den egna personen och de kring platser, ideologier och egendomar vi förknippar med oss själva, trots att överlevnad och utveckling bygger på att vi delar med oss och bjuder in.

Människan blir liten i anden, hon krymper av ett sådant beteende. Demokratin – att varje individ ska få existera i sin egen fulla rätt jämsides med alla andra, också i sin fulla rätt att uttrycka sin egen särart – handlar ju om detta, men demokratin är ingenting vi kan ta för givet. Det kräver någonting av oss alla för att behålla sådana värderingar.