På svenska kanske vi kan använda begreppet allmänning, ett ord som har en lång historia i vårt land. Under de sista årtiondena på 1900-talet diskuterades begreppet commons främst utifrån ett perspektiv av förbrukning av gemensamma men ändliga resurser och ofta utifrån en befarad överkonsumtion av dessa. Detta sammanföll tidsmässigt med 1970-talets framväxande strävan efter resurshushållning och resurseffektivisering. Brundtlandkommissionen befäste 1987 i sin rapport Vår gemensamma framtid (Bruntlandrapporten) den definition av hållbar utveckling som vi vanligtvis brukar referera till. I fråga om resurseffektivisering diskuterades vilken faktor som effektiviseringen skulle behöva ske med hjälp av, så att ändliga naturresurser inte skulle ta slut i skenet av en global oljekris och befolkningstillväxt samt ökad levnadsstandard.

När det gäller commons har frågan om resursanvändning kommit att kallas för the tragedy of the commons – på svenska allmänningens dilemma – utifrån en artikel publicerad 1968 av forskaren Garrett Hardin. Dilemmat innebär i korthet en föreställning om att det enskilda vinstintresset alltid kommer att driva på en överkonsumtion av något som alla har fri tillgång till. Enda sättet att hantera detta dilemma ansågs inledningsvis vara att antingen privatisera både vinst och skada, det vill säga dela upp allmänningen mellan de olika individerna, eller att tillämpa ett ”socialistiskt” styre där en överordnad centralmakt bestämmer hur resursen ska användas.

Ett tredje alternativ utvecklades av nobelpristagaren Elinor Ostrom något årtionde senare då hon skapade en teori som tog i beaktande att en grupp individer gemensamt och frivilligt kan utveckla ett system för vilka regler som ska gälla, hur eventuella konflikter kring nyttjande kan hanteras och vem som ska omfattas av dem – en slags självförvaltning av det gemensamma.

Samtida diskurs

I antologin Urban Commons: Rethinking the City framgår att den samtida diskursen kring commons har lämnat synsättet kring resurshushållning och överkonsumtion. Det är ett ökat urbant fokus som har drivit den utvecklingen. Dels anser man att de gemensamma resurserna i staden inte kan förstås som enkelt definierade kategorier av varor och material förvaltade av en tydligt identifierbar och konstant grupp människor, dels att staden som konstruktion bygger på produktion och konsumtion av resurser som inte på samma sätt är ändliga, exempelvis kunskap och kreativitet.

Det är en föreställning som handlar om att staden med dess mångfald av individer och uttryck genererar sådana icke-materiella resurser och att dessa växer ju mer nyttjade de blir. Vad som följer av en sådan tankemodell är också att klimatet, eller den urbana kulturen, blir en viktig allmänning att slå vakt om. I samtida diskurs väljer man att beskriva commons som atmosfär och att allmänningen därmed inte längre bara är resurser utan också upplevelser, karaktärer och gemenskaper. I svenska sammanhang har forskare bland annat vid Malmö högskola bidragit till att utveckla diskursen.

Öppen tävling

Att allmänningen kan förstås dels som en fysisk plats, dels som en atmosfär, kan ju tyckas vara lite för abstrakt för att vara användbart i stadsutvecklingssammanhang. För att få inspel kring hur man kan förstå och arbeta med commons lanserades i fjol en öppen tävling på temat av Theatrum Mundi, ett Londonbaserat nätverk av praktiker och forskare, i samarbete med LSECities, ett center vid London School of Economics and Political Science.

Deras utgångspunkt var att man tyckte sig ha iakttagit att utrymmet för hur man får använda stadens gemensamma resurser har krympt på grund av ökad privatisering av de offentliga rummen, samt en offentlig förvaltning som främst intresserar sig för att lokalhyror och fastighetsvärden säkerställs genom ett välordnat stadsrum.

Utifrån föreställningen att staden i sig själv är att betrakta som en allmänning – ”en kollektiv fysisk och kulturell skapelse av och för sina invånare”, fritt översatt från tävlingsprogrammet – lanserade man tävlingen för att få idéer kring hur det gemensamma i staden kan förnyas genom att man betraktar det som en allmänning. Man ställde ledande frågor som rörde vem allmänningen ska vara till för, vem som drar nytta av den, vilka dess resurser är, vilken roll design i skapandet av allmänningen spelar och vad de fysiskt består av och var de är belägna.

Ett 50-tal bidrag kom in, många från studenter men även från väletablerade praktiker och forskare. Bland dem som uppmärksammades med särskilda omdömen av tävlingens jury fanns en stor spridning. Vissa hade fokuserat på en specifik, fysisk plats i London, andra arbetade snarare med virtuella nätbaserade plattformar.

Nya förvaltningsformer

Flera av tävlingsbidragen skisserade på olika sätt nya förvaltningsformer som bygger på ett aktivt lokalt engagemang. Andra hade lagt vikt vid att stödja kommunikation och utbyte mellan olika grupper av commoners så att deras skilda initiativ skulle kunna få större genomslag och bättre förutsättningar att lyckas i en strävan efter vad man menar är en mer direkt demokrati. Det man i dessa fall betraktar som allmänning är individers erfarenhet och kunskap om hur event kan genomföras.

Ett mer radikalt förslag synliggjorde vilka regleringar som finns för offentliga platser och förutsåg att man genom en ökad kännedom om dessa skulle kunna vara öppen för fler initiativ underifrån. Att kunskapen om regleringarna också gör att man kreativt kan tänja på dessa är inte bara underförstått i tävlingsbidraget utan helt explicit uttryckt som ett verktyg för att genomföra protester.

Ett av de mest välutvecklade tävlingsbidragen skissade på ett organisatoriskt ramverk för, och konkreta exempel på, hur underutnyttjade och överdimensionerade ytor på mark samt i och på byggnader i efterkrigstidens bostadsbestånd skulle kunna bli en tillgång för boende. Genomett intrikat system av självförvaltande av ytorna får de boende i förslaget inflytande över hur de olika ytorna kan användas. En väsentlig del av tävlingsbidraget är uthyrning av ytor till företag. Förutom en inkomst i form av del av hyra bygger idén på att de företag som etablerar sig i stadsdelen också ska ha en aktiv samverkan med de boende och därmed bidra till stadsdelen på andra sätt. Det skulle till exempel kunna handla om allt från konventionell anställning till fri tillgång till lokalt producerad mat. I första hand förespråkar man därför att företag som etablerar sig i stadsdelen ska ha en verksamhet som är inriktad på något som stadsdelen också kan dra nytta av – mat, hälsa, social hållbarhet, utbildning et cetera.

Hindra privata intressen

Ett annat tävlingsbidrag, som ligger nära de tidigare, beskriver instiftandet av en stiftelse för inköp av mark för att hindra privata intressen att driva på gentrifieringen av specifika områden. Förutom att beskriva en finansieringsmodell skisserar man i förslaget också på en stegvis transformationsprocess för området och en möjlighet att omsätta idén i större skala för att kunna omfatta fler platser i ett nätverk av allmänningar.

Tävlingsbidraget Carbon Sync visar på hur lämningarna av det industriella arvet såsom nedlagda järnvägsområden, tekniska anläggningar och hamnområden skulle kunna utvecklas till ett nätverk av täta skogsplanteringar för att dels erbjuda ekosystemtjänster, dels skapa en atmosfär som sällan återfinns i täta storstäder. Ytterligare ett annat bidrag utgår från tvättomater som en allmänning och föreslår att dessa skulle kunna bli platser för hemlösa att återinträda i samhällets gemenskap. Flera av bidragen innehåller, kanske mer förväntat, förslag om olika temporära konstruktioner för att stimulera till deltagande och engagemang i olika områden.

Det starkaste intrycket efter min genomgång av de inlämnade tävlingsbidragen är att det som diskuteras som resurser i förhållande till allmänningen idag inte längre är själva platsen eller det materiella, utan snarare de människor som engagerar sig för det allmännas bästas.

Människor är resurser

Återknyter vi till de frågor som man från tävlingsledningen sökte svaren på så är ett tydligt svar på frågan om vad som är allmänningens resurser just att det är människorna. Det är också människorna som i första hand ska dra nytta av allmänningen. Samtidigt uppvisar tävlingsbidragen tillsammans också en vision om att det inte är en enskild grupp som ska vinna något på bekostnad av andra. Det handlar snarare, såsom Elinor Ostrom föreställde sig, om att finna ramverket för samverkan och att genom etablerandet av nätverk kunna förmedla goda idéer till fler platser. De atmosfäriska egenskaper, som den akademiska diskursskrivningen vill tillmäta samtidens allmänningar, är inte så enkel att finna i tävlingsbidragen. Möjligen kan man dra paralleller mellan vilken urban kultur som man vill främja, en av delande och gemensamt skapande, och de många skisserade processer som förekommer. Det är väl också främst här som designkunskapen, som man också frågade efter i tävlingsprogrammet, kommer in: att designa processerna snarare än objekten.

Med ledning av den diskursutveckling som sker inom akademin och det intresse som frågan om stadens allmänningar får från praktiker tror jag att det finns all anledning att fortsätta utforska på vilket sätt som idéer om allmänningen kan bidra till förnyade synsätt kring staden.