Etablerade planeringsmodeller riskerar att cementera stadsutvecklingen. Den amerikanska arkitektfirman Thurlow Small ser en ny roll för planeraren och designern och talar om process snarare än plan och tycker därmed att flexibiliteten blir större.

“In the twenty-first century, markets are moving quickly to reshape and remake urban places. Yet urban policy and urban governance appears stuck somewhere in the twentieth century. The lag between transformational change and governmental action is immense”.

Katz, Altman & Wagner.

Citatet är hämtat från boken The Endless City, sprungen ur projektet The Urban Age Project vilket under flera år har drivits av London School of Economics. Det Katz, Altman och Wagner pekar på är det nuvarande planeringssystemets oförmåga att hålla jämna steg med den föränderliga värld som under 2000-talet tycks vara normaltillståndet. Förändringar kommer inte, som tidigare, i skov och från ett förutsägbart håll, de tycks snarare vara kontinuerliga och uppstå på olika nivåer i samhället och på skiftande platser på jorden – det globala informationsflödet innebär att de får en aldrig tidigare skådad räckvidd och därmed påverkar situationer och samhällen långt bort.

Ohållbart samhällsbyggande

Kritiken mot planeringen är inte ny. Redan under 1960-talet växte den första vågen av ifrågasättande fram i USA genom debattörer som Jane Jacobs, Jonathan Barnett och Ada Huxtable, för att nämna några. Då handlade kritiken främst om planeringens favorisering av likformighet, saneringshysteri och brist på delaktighet för medborgaren. Sedan dess har planeringen återkommande ifrågasatts men kritiken tycks ha blivit ihärdigare under 2000-talet.

En förklaring till detta kan vara att vi nu skördar frukterna av efterkrigstidens ohållbara samhällsbyggande, något som den modernistiska planeringen i hög grad har bidragit till. Orimliga transportbehov, socialt utanförskap, förlust av biologisk mångfald och utarmande av naturresurser är enbart några exempel på detta.

I försöken att återupprätta balansen har vi under 2000-talet sett framväxten av ”gröna” stadsbyggnadsprojekt och -planer. Hur hållbara dessa projekt verkligen är, och om de faktiskt skiljer sig från sina modernistiska föregångare, är oklart. Mark Jarzombek, professor i arkitekturhistoria och -teori vid Massachusetts Institute of Technology, MIT, påstår att ”If green becomes the new norm, it becomes little more than the new version of the same that got us into trouble in the first place”. Det Jarzombek pekar på är att även om stadsbyggnadsprojekten är maskerade i ”gröna” attribut så bygger planeringen fortfarande i mångt och mycket på modernistiska föreställningar om tillväxt, rationalitet och tabula rasa, det vill säga gestaltningslösningar utan hänsyn till platsen specifika förutsättningar.

Till kritiken kan man också lägga rådande urbaniseringstakt, demografiska förändringar, ekonomiska omstruktureringar och klimatförändringar, vilka ställer helt nya krav på den planering som genomförs. Få kritiker ifrågasätter själva behovet av planering, däremot med vilka utgångspunkter som den bedrivs och vad den resulterar i. Det sistnämnda fokuserar på ett ifrågasättande av ”the masterplan”, det vill säga produkterna som planeringen resulterar i (se faktaruta).

Planinstrumenten i Sverige är främst detaljplan och översiktsplan, men det är inte enbart de olika planinstrumenten som kritiseras utan själva övertygelsen om att man vid en given tidpunkt kan slå fast en enda lösning för hur en framtida stadsmiljö ska te sig. När dynamiska processer, som exempelvis urbanisering eller klimatförändring, påverkar samhällsbyggandet är det inte längre möjligt eller ens trovärdigt att satsa på storskaliga projekt i en färdigstöpt form. Tvärtom, projekt som inte har en inbyggd förändringsbenägenhet har ingen framtid.

Omforma planeringsidén

Arkitektfirman Thurlow Small ansluter sig till Jarzombeks kritik mot ”the masterplan” och menar att ”the one-size-fits-all”-mentaliteten av normer och regleringar enbart är ämnade att skydda oss från den negativa påverkan som industrialiseringen medfört, men att detta samhälle inte längre existerar och att planeringsinstrumenten därmed är förlegade. Istället vill Thurlow Small se en ny roll för planeraren och designern. En roll, där uppdraget inte enbart handlar om att omforma den fysiska miljön, utan också om att omformulera själva idén kring stadsutveckling till en förändringsprocess som också inkluderar själva riggandet av projektet.

I samband med att firman fick i uppdrag av planeringsmyndigheten i Providence, Rhode Island, USA att ta sig an projektet ”The Bay City Project” omsatte firman, i samarbete med Muchi East Architects, sina teorier i praktiken och designade en process – inte en plan. The Bay City Project syftar till att samsa allmänhetens tillgänglighet till kusten, befintliga hamnrelaterade verksamheters utvecklingsmöjligheter och stadens ambition att locka nya skattebetalare att bosätta sig i nyproducerade, attraktiva bostäder med havsutsikt. Situationen är tydligt överförbar även till en svensk kontext.

Thurlow Small + Muchi East utvecklade en systembaserad process som pendlar mellan fyra så kallade ”modes of operation”, nämligen: networks, expertise, scenarios och structures. Networks innefattar en kartläggning av tidigare, nuvarande och framtida aktörer. Genom att även identifiera vilka grupperingar som inte är företrädda beskrivs rådande maktstrukturer och skälen för tidigare beslut kommer i dagen.

Expertise understryker vikten av att studera befintliga förutsättningar, både platsspecifika och kontextuella. Scenarios beskriver alternativa utvecklingsmöjligheter utifrån olika grupperingars önskemål. Structures utgör avslutningsvis ett förhållningssätt till processen, där även policyfrågor och förhandlingssituationer blir designverktyg.

Tre huvudscenarier

I The Bay City Project fanns det tre tydliga intressegrupper, utifrån vilket det formulerades tre huvudscenarier benämnda Berms, Havens och Islands. Scenariot Berms adresserar önskemålen om allmänhetens tillgänglighet till havet samt hänsyn till miljöförhållanden längs kusten. Scenariot Havens fokuserar på befintliga verksamheters utvecklingsmöjligheter och det tredje scenariot, Islands, tar fasta på utbyggnadsmöjligheter för havsnära bostäder.

Scenarierna är utvecklade med stöd av parametrisk modellering, vilket både skapar möjligheten att illustrera en stegvis transformation och att illustrera olika grader av sammanvägning mellan de olika intressegruppernas scenarier. Scenarierna drar respektive gestaltningslösning till en diagrammatisk – alltså principiell, inte detaljgestaltad – ytterlighet som aldrig är tänkt att genomföras. Det blir tydligt att projektet inte handlar om att finna den ultimata lösningen utan snarare om att före- visa de oändliga möjligheterna som framtiden kan rymma.

I en tid av ekonomisk instabilitet där exploatörernas intresse skiftar, och de offentliga aktörernas möjlighet att investera varierar, erbjuder denna systembaserade urbanism en möjlighet för kontinuerlig anpassning efter rådande situationer. Istället för att stadsbyggnadsprojekt läggs i malpåse under ett antal år för att senare börja om från början, när marknaden eller det offentliga har återhämtat sig från ekonomisk nedgång eller politisk turbulens, erbjuder den systembaserade urbanismen omedelbara och genomförbara lösningar.

Intressant är också att den parametriska modelleringen medger platsspecifika lösningar för mindre delar av området, trots att de ingående parametrarna är gemensamma och lika. Därmed lämnar man också idén om en statisk plan för helheten till förmån för lokala lösningar i både tid och rum.

Visar vägar

Den systembaserade urbanismen som Thurlow Small + Muchi East föreslår visar också vägen för nya sätt att representera en utveckling av våra städer. Jarzombek säger: “We have become so used to the masterplan that we assume that this is the only way that a city can be represented and built”.

Kanske är det just detta som är kärnan i dagens dysfunktionella planering – att vi självmant begränsar oss till de verktyg som planlagstiftningen erbjuder oss. Istället för att fortsätta att reglera oss fram till en tänkbar framtidsbild i översiktsplaner och detaljplaner borde vi utveckla andra planeringsverktyg där föränderlighet och flexibilitet kan komma till uttryck. För visst är det så som Jarzombek påstår, att ”masterplans, however, have always promised more than they could deliver”.